# ID: svediakorp-gov444744
# author: Ribeiro e Castro (UEN ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,307
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr kommissionär!
Vi närmar oss slutet av den femårsperiod som fastställdes i Amsterdam.
Nya bestämmelser i Nicefördraget kommer att träda i kraft, och utvidgningen kommer att leda till att det territorium som omfattas av området med frihet, säkerhet och rättvisa utökas.
Det är följaktligen dags att göra bokslut, att utvärdera mandatet – denna första femårsperiod.
Den årliga debatten inriktas på detta område och kommer också att vara inriktningen för den resolution som vi utarbetar till slutet av mars.
Detta är Europaparlamentets första budskap: vi vill att denna utvärdering skall göras – inte bara av oss, utan även av kommissionen och rådet.
Här i parlamentet kommer vi att börja arbetet och offentliggöra vår egen utvärdering i vederbörlig ordning.
Vi vet att även kommissionen är i färd med att utarbeta sin utvärdering, vilken vi ser fram emot.
Vi rekommenderar starkt rådet att göra detsamma.
Jag ber ordföranden för vårt parlamentariska utskott, Jorge Salvador Hernández Mollar om ursäkt; han kommer förmodligen att ta upp denna fråga igen och det var han som fick idén och föreslog den under vår debatt i förrgår.
Vi vill att rådet nu allvarligt börjar förbereda ett Tammerfors II, ett nytt EU-toppmöte, som särskilt ägnas åt området rättsliga och inrikes frågor och att denna politiska utvärdering genomförs på ett seriöst och öppet sätt, utan att någon hyser några betänkligheter.
Vi begär även att ett nytt och realistiskt program skall fastställas på medellång sikt.
Detta måste göras under det nederländska ordförandeskapet, under andra halvåret i år, eller senast under Luxemburgs ordförandeskap första halvåret 2005.
Vi behöver även detta bokslut, som bör utarbetas av alla tre delarna av vår institutionella triangel, först och främst för att vi skall kunna gå framåt med politiskt omdöme och med en ny strategisk inriktning.
Vi behöver ett dynamiskt bokslut, i vilket den nuvarande situationen utvärderas med sikte på framtiden.
Jag skulle vilja säga att det första som krävs är en positiv utvärdering av en stor del av de framsteg som redan har nåtts under denna femårsperiod.
Vi inser att området med frihet, säkerhet och rättvisa är ett helt nytt koncept och en ny inriktning för unionens utveckling.
Det är följaktligen viktigt att göra en tydlig och positiv analys av de framsteg som har gjorts.
Den förståeliga otillfredsställelse som många känner missförstås ibland av den stora allmänheten.
Önskan att vi borde ha gått längre uttrycks ofta, och detta tolkas som ett misslyckande och ger upphov till en känsla av att detta är ett krisläge, vilket inte återspeglar den rätta bilden.
Vi måste komma ihåg att den breda allmänheten är en av våra viktigaste bundsförvanter, och för att göra den mer delaktig i denna process måste vi också ge allmänheten kunskap och förtroende, i stället för besvikelser eller utopiska ideal.
Följaktligen anser jag att det är viktigt att vi i framtiden först och främst intensifierar våra ansträngningar för att tillhandahålla information på detta område.
Anledningen till att vi ber rådet att anordna ett andra Tammerforstoppmöte är emellertid också att vi anser att det första toppmötet i Tammerfors 1999 var mycket värdefullt, och jag vill därför gratulera kommissionsledamot Antonio Vitorino, eftersom jag vet hur mycket Tammerfors har hans ansträngningar att tacka för.
Det är sant att mycket återstår att göra, men Tammerforsmetoden, om vi kan kalla den så, var positiv i sig själv, en ram för denna parlamentariska mandatperiod; utan Tammerfors skulle vi ha haft det mycket sämre nu och vi skulle släpa efter ännu mer.
För att ge en bred översikt, utan att gå in i detalj på det resolutionsförslag som vi arbetar med och utan att gå tillbaka till det som sägs i den muntliga frågan – detta kommer mina kolleger från de andra politiska grupperna säkerligen att göra – skulle en allmän analys kunna göras, som varierar mellan ” mycket positiv ” när det gäller de framsteg som har gjorts inom samarbetet om rättsliga och civila frågor, till ” nästan fullständig stagnation ” på området polisiärt samarbete, med omdömena ” bra ” och ” dåligt ” eller bara ” skapligt ” däremellan när det gäller de framsteg som har gjorts och de förseningar som har uppstått på områdena asyl och invandring och straffrättsligt samarbete.
Det finns även en mycket stark och växande oro när det gäller garantier för de grundläggande rättigheterna tillsammans med nödvändigheten att öka det polisiära och rättsliga samarbetet, och kraven på en integrationspolitik på invandringsområdet ökar.
Först och främst skulle dock ett allmänt budskap kunna sändas till rådet och till alla regeringar.
Detta budskap kan tydligt härledas från de senaste fem åren och från de diskussioner som har förts: om inte regeringarna och alla de berörda nationella myndigheterna samarbetar öppet och effektivt och detta samarbete inte utvecklas i den takt som omständigheterna kräver inom de återstående områden som omfattas av den mellanstatliga metoden, kommer den allmänna opinionen att utöva direkta påtryckningar för att dessa befogenheter och områden gradvis skall innefattas i gemenskapens befogenhetssfär, i några fall av säkerhetsskäl, i andra av skäl som har med de enskilda friheterna att göra.
Med andra ord, om regeringarna inte enbart använder sin makt för att finjustera, anpassa, avväga och inlemma subsidiaritetsprincipen, utan även för att blockera och hindra skapandet av detta område för frihet, säkerhet och rättvisa, kommer de att föra en mycket obetänksam taktik.
Genom att vänta så länge kommer de till sist att förlora allt, eftersom detta är ett av de områden där medborgarna utövar mest påtryckningar, och det finns få områden där dessa påtryckningar är så påtagliga och kraftfulla.
Vi kan inte heller kompromissa genom att vägra att bevilja ansvarsfrihet för budgetarna, vilket kommissionens ordförande Romano Prodi redan har sagt.
Alla unionens politikområden skulle drabbas till följd av detta, först och främst området med frihet, säkerhet och rättvisa.
Herr talman, jag vill säga ett sista ord om dialogen med nationella parlament, en punkt som togs upp redan i förra årets årsrapport av Sarah Ludford, som var föredragande vid det tillfället.
Våra erfarenheter från denna femårsperiod talar för att även vi i parlamentet måste öka takten i vårt arbete, och jag har därför föreslagit att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor bör införa ett arbetsförfarande under nästa valperiod; jag har sett fördelarna med detta i utskottet för konstitutionella frågor.
Vi måste också bjuda in företrädare från de nationella parlamenten, från deras motsvarande utskott, att delta i vårt arbete och i våra diskussioner.
Enligt min mening bör vi göra detta vid tre tillfällen: för det första en gång i halvåret, för det andra när vi utarbetar vår årsrapport och för det tredje när en debatt genomförs om en lagstiftningsfråga som antingen är av strategisk vikt för skapandet av hela området med frihet, säkerhet och rättvisa eller som har sin grund i en beslutsfattandeprocess för detta och som kan vara användbar för att påskynda den och utvidga den transeuropeiska debatten.
Slutligen har jag även en kraftfull och proaktiv allmän rekommendation: allt som har planerats måste genomföras.
Vi skulle vilja att alla frågor som har halkat efter de tidsplaner som har fastställts skall avslutas till årsslutet 2004.
När Tammerfors II genomförs vill vi att Tammerfors I skall vara fullständigt slutfört.
Detta kanske inte är möjligt just nu, men det är denna inriktning som vi föreslår för att avlägsna all tveksamhet som medborgarna kan känna.
