# ID: svediakorp-gov444741
# author: Álvaro Uribe, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,204
# sentences: 146
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, ledamöter av talmanskonferensen, ledamöter av parlamentets presidium, ordförande för utskotten, ledamöter av Europaparlamentet, mina damer och herrar!
Folk som besöker Colombia säger väldigt ofta att det är ett underbart land, som står helt i kontrast mot den bild som analytiker och medier skildrar.
Andra säger att det är en illegitim, diktatorisk och elitistisk stat.
Genom att förstärka staten har vår pluralistiska demokrati lyckat gå från formella och retoriska till effektiva och verkliga garantier.
Den omröstning som regeringen föreslog och som hölls den 25 oktober diskuterades och godkändes av kongressen; dess text ändrades av oppositionen samt granskades och förkortades av författningsdomstolen.
Valskolkare och motståndare hade alla möjligheter att uttrycka sina åsikter.
Ingen kunde klaga över brott mot sina rättigheter eller fientlighet från regeringens sida.
Dagen därpå valde folket 30 guvernörer bland 133 kandidater; 914 borgmästare bland 3 441 kandidater; 398 deputerade från 373 listor som bestod av 2 723 kandidater.
Antalet kandidater var det dubbla jämfört med tidigare val.
I flera städer och områden vann kandidater från andra partier än de traditionella, från organisationer som uppstått ur de tidigare gerillagrupperna, ur, skall vi säga, vänsterorienterade grupperingar eller oppositionsgrupperingar.
I den kampanj som de genomförde var regeringens största bekymmer att ge dem alla tänkbara garantier.
Och nu när de har valts har regeringen beslutat att samarbeta med dem, inom ramen för författningen, oberoende av de politiska skäl som låg till grund för valet av dem, på ett öppet sätt och framför allt med den patriotiska uppgift som enar Colombia i dess mångfald.
Borgmästare och guvernörer som folket har valt har utsatts för påtryckningar från terrorister och fallit offer för mord.
När denna regering just hade tillträtt hotades 416 borgmästare av gerillastyrkorna, och 216 kunde inte utföra sina plikter inom det område som ligger inom deras jurisdiktion.
Det arbete som har gjorts för att förbättra säkerheten innebär att problemet bara kvarstår på 14 platser.
I över ett århundrade diskuterade Colombia allmänna val av borgmästare, som ett grundläggande steg mot utvidgad demokrati.
Terrorgerillorna begärde detta som ett fredsvillkor.
Det godkändes under 1980-talet.
Men här har vi terrorismens paradox: det är mördaren som förstör den lokala demokrati som han uppmanar till.
Vår stat består av institutioner som övervakar varandra, varvid den allmänna opinionen deltar på bred front, vilket innebär att medborgarna omfattas av rättsstatsprincipen och inte av den diktatoriska guvernörens nycker.
Min regering har en demokratisk syn på säkerhet för att skydda alla medborgare oavsett deras idéer, ekonomiska situation, om de är arbetsgivare eller arbetstagare, eller om de stöder regeringen eller inte.
Det är inte lätt att hantera 30 000 terrorister.
Vi är medvetna om att vår utmaning består i att besegra terrorhotet på ett genomblickbart sätt, som en utgångspunkt för att bygga nationell enhet och hållbar demokratisk säkerhet, som i sin tur syftar till att återställa lag och ordning.
Eftersom terrorism är ett stort brott mot mänskliga rättigheter ägnar sig staten och säkerhetsstyrkorna åt att upprätthålla dessa rättigheter.
Förra året fick 76 864 medlemmar av den institutionella kåren utbildning inom mänskliga rättigheter.
Under 2002 mottog åklagarmyndigheten 231 klagomål mot säkerhetsstyrkorna gällande brott mot internationell humanitär rätt.
Den siffran minskade till 160 under 2003.
Övervakningsorganen, rättssystemet och regeringen delar målsättningen att strängt bestraffa alla bevisade brott mot mänskliga rättigheter.
Colombia är tacksamt för och stolt över sina modiga soldater och poliser.
De har svarat för en ofantlig uppoffring för att skapa fred: sedan augusti 2003 har 277 soldater och poliser dödats bara av truppminor och 854 har skadats; många av dem är permanent lemlästade.
Vårt land är öppet för världssamfundets vaksamhet.
På vår begäran har vi nu ett kontor för FN: s högkommissarie för mänskliga rättigheter.
Deras rekommendationer mottas med respekt.
När regeringen anser att man inte kan följa dem diskuteras frågan öppet.
Jag erkänner den roll som icke-statliga organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter spelar; jag uppskattar det arbete som många av dem utför, trots att jag uttrycker min oenighet med rapporter som inte stämmer överens med förhållandena.
Staten har under många år inte funnits närvarande på ett område på nästan 1 200 000 kvadratkilometer, med mer än 400 000 km ² av djungel, utan den har ersatts av terrororganisationer.
Vi har föreslagit att den institutionella kapaciteten skall utvidgas för att skydda medborgarna.
Av landets 1 100 kommuner fanns det inte någon polis i 170 av dem.
I dag finns det poliser närvarande i alla kommuner, även om vi inte kommer att ge oss förrän det sista urbana centret är skyddat.
I 450 kommuner har vi satt in soldater och marinsoldater, som kallas ” av mitt folk ”, vilka gör sin militärtjänst på sin hemort.
Resultaten är uppmuntrande, och det finns stort hopp om att vi, efter deras aktiva period inom säkerhetsstyrkorna, kan räkna med dem som ledare i enlighet med lagen, för alltid.
Mellan 2002 och 2003 minskade antalet mord med 20 procent, kidnappningar med 26 procent, massakrer med 33 procent och attacker mot befolkningen med 84 procent.
I januari 2004 utfördes 51 kidnappningar jämfört med 186 i januari 2003, och morden minskade med ytterligare 17 procent.
Morden på lärare, fackföreningsmedlemmar och journalister har minskat, och mördarna sitter lyckligtvis redan i fängelse i flera fall som ett resultat av vår beslutsamhet att göra slut på straffrihet.
Jag skulle åter vilja tillkännage vår entusiasm och vårt åtagande att ge skydd med särskild betoning på lärare, fackföreningsmedlemmar och journalister, eftersom ingen demokrati kan tillåta att de mördas.
Det våldsamma dödandet av inhemsk befolkning, inhemska biståndsarbetare och miljöaktivister, som grymt förföljts av terroristgrupper, har minskat till följd av statlig närvaro i stamterritorierna.
Terrorismen har lett till interna fördrivanden, vilket är en av våra största tragedier.
Under det senaste året minskade den med 53 procent, och 11 140 familjer har återvänt till sina stamorter.
Även om vi har gjort vissa framsteg har arbetet knappt inletts.
Vilket land kan godta 2 200 kidnappningar under ett år?
Vi kommer inte att utropa oss till segrare förrän massakrerna och terrordåden är helt utrotade, eftersom vartenda ett av dem smärtar hela nationen, som till exempel den bilbomb som Farc-gerillan sprängde på klubben El Nogal för exakt ett år sedan, som dödade 33 och skadade 173, eller den lantarbetare från La Unión Peneya, som brändes levande av terrorgerillorna eftersom han vägrade överge sitt hem och därigenom öka antalet fördrivna personer, eller bondkvinnan från Tibú, som förlorade sitt ben på grund av en mina då hon var ute och gick med sin femåriga dotter.
Kongressen antog den institutionella reform som innebär att antiterroristlagar införs under nationell och internationell debatt.
De befogenheter som säkerhetsstyrkorna har fått för att gripa, hejda och genomföra räder vid terrorism har sedan lett till godkännandet av en skriven lag, liksom andra garantier som plikten att föra fram målet inför domstol inom 36 timmar, omedelbar rapport till åklagarmyndigheten och periodisk kontroll som kongressen svarar för.
Lagstiftningen är inte lika sträng som den som gäller i många västerländska demokratier.
Jag anser att världen måste ompröva idén att den typ av makt som placeras i händerna på regeringar sätter mänskliga rättigheter på spel, eftersom dessa rättigheter måste respekteras till fullo och på samma sätt av både domstolarna och det verkställande organet.
Jag klassificerar våldsamma grupper som terrorister baserat på deras handlingars karaktär, Colombias demokratiska bakgrund, den jämförbara internationella lagstiftningen, källan till deras resurser och resultatet av deras verksamhet.
Personer som placerar ut truppminor, dödar barn, njuter av sin egen grymhet och agerar förrädiskt kan inte beskrivas som någonting annat än terrorister.
Personer som attackerar demokratin genom våldshandlingar, samtidigt som Colombia har bestämt sig för att ge garantier till alla uttryck av politiskt tänkande, kan inte beskrivas som någonting annat än terrorister.
Personer som av ideologiska eller andra skäl utnyttjar eller hotar med våld definieras som terrorister enligt många länders lagstiftning.
På samma sätt kan någon som uppträder på detta vis i Colombia inte beskrivas som någonting annat än en terrorist.
Personer som finansierar våld med illegal narkotika och kidnappningar, som förstör människors värdighet, frihet och ekologi, kan inte beskrivas som någonting annat än terrorister.
Personer som utnyttjar fattigdom och ojämlikhet för att rättfärdiga våld och sedan orsakar mer fattigdom och mer ojämlikhet genom bruket av detta våld, kan inte beskrivas som någonting annat än terrorister.
Jag är inte emot en framförhandlad lösning, men den får inte blandas med terrorism.
Ett slut på fientligheterna är ett krav, men nedrustning och demobilisering kräver långa tidsplaner.
Colombia har haft en ädel tradition att förhandla fram lösningar med väpnade grupper.
Min företrädare president Andrés Pastrana gjorde en enorm insats för att förhandla med Farc.
Hans goda tro och patriotism gäckades på ett fegt sätt av Farc, som utvidgade sitt brottsliga rike medan nationen väntade och hoppades på ett fredsavtal.
Jag har, med risk för att det kommer att tillintetgöras totalt av institutionerna, gjort demokratisk säkerhet till en prioritering, eftersom det kommer att få de väpnade grupperna att uppskatta behovet av seriösa förhandlingar.
Trots detta har ansträngningar gjorts för att inleda förhandlingar med dem.
Med hjälp av katolska kyrkan, Kuba, medling från Group of Friendly Nations och Group of Facilitator Countries, har vi sökt en dialog med ELN-gerillan.
Hittills har vi inte sett några resultat trots vår villighet.
De är rädda att ta några steg mot fred utan att ha tillåtelse av Farc.
Katolska kyrkan erbjöd sig att medla med de olagliga medborgargardena, och jag beslutade att låta det fortsätta.
Jag accepterade att fredsmedlaren skulle inleda sin dialog när dessa organisationer förklarade att fientligheterna hade upphört.
Det är dags att uppdatera och övervaka denna vapenvila, för vilken stödet från Amerikanska samarbetsorganisationen (OAS) är oerhört viktigt, och detta måste snabbt leda till att fler medlemmar av dessa grupper visar en äkta önskan om fred.
När staten och samhället attackeras våldsamt attackeras den rättsliga ordningen också, på samma sätt som när man hävdar att de försvaras genom appeller om våld och handlingar från olagliga gruppers sida.
Vi måste återvinna principen om särskilt institutionellt skydd för medborgare.
Vi bidrar till att nå detta mål genom att demobilisera dessa olagliga medborgargarden.
Regeringens militära åtgärder har varit obevekliga mot de falanger bland medborgargardena som inte har respekterat vapenvilan.
Detta framgår av antalet demobiliseringar, som ökade med 85 procent under 2003 i jämförelse med 2002, och antalet gripna, som ökade med 135 procent under samma period.
Lagförslaget om alternativ bestraffning, som diskuteras vitt och brett, syftar till att underlätta fredsavtal, utan straffrihet, i harmoni med rättvisan.
Även om förhandlingarna sammanfaller med den process som läggs fram tillsammans med nödvärnsgrupper, behövs det ännu mer för gerillastyrkorna, som har fler medlemmar och en hög demobiliseringsnivå under den sittande regeringen.
Inom ramen för denna lagstiftning måste vi se bakåt i tiden och föregripa framtiden.
Det är i dag oacceptabelt att förlåta fasansfulla brott som begåtts tidigare, och det skulle också vara oacceptabelt om den lag som vi antar ändras i enlighet med en politisk benägenhet mot andra utövare av terror som vill förhandla i morgon.
Under denna regeringsperiod har nästan 4 500 medlemmar av väpnade grupper demobiliserats, 68 procent av dem är medlemmar av gerillaorganisationen Farc.
De har mottagits med fullständig storsinthet, och staten har gjort enorma ansträngningar för att hjälpa dem att återanpassa sig till samhället.
Detta antal överstiger det som har uppnåtts i fredsprocesser under gångna decennier.
Farc håller mer än 1 000 personer som gisslan, däribland kongressmän, medlemmar av säkerhetsstyrkorna och den f.d. presidentkandidaten Ingrid Betancur, som både har colombianskt och franskt medborgarskap.
Jag förstår deras familjers smärta, och det internationella intresset för ett humanitärt avtal.
Jag började med att ställa upp villkor som innebär att fientligheterna skall upphöra och att en dialog skall inledas.
Mina samtal med kyrkan, den franska regeringen, FN: s generalsekreterare Kofi Annan och offrens familjer fick mig att acceptera strävan efter ett avtal på grundval av de förhandlingar som hölls under Förenta nationernas beskydd, frisläppandet av alla i gisslan, och terroristernas åtagande att inte återuppta sin brottsliga verksamhet när de lämnar fängelset, med effektiva garantier, som att de bor i ett land där avtalet respekteras.
Utan de effektiva garantierna för att de inte skall återgå till brottslighet kan regeringen inte frisläppa terrorgerillorna.
Annars skulle vi inte respektera säkerhetsstyrkornas uppoffringar, utan motarbeta deras verksamhet och tillintetgöra den folkliga andan att respektera lagen.
Vi skulle öppna dörren för ständig utpressning mot staten och samhället.
Vi måste komma ihåg att det å ena sidan finns respektabla medborgare som kidnappas av terrorister, medan det å andra sidan sitter terrorister i fängelse.
Vi måste komma ihåg att krig är en sak och att terrorism är något helt annat.
I krig finns det parter vars legitimitet erkänns i syfte att få till stånd humanitära avtal, medan det i fallet med terrorism finns en mördare och ett offer som är samhället, rättigheterna och välfärden som vi måste skydda med hjälp av institutionella vapen.
Myndigheten kan därför inte ge upp befriandet av gisslan, trots förbrytarens grymhet, som bevisats av de mördare som dödade Gilberto Echeverri, Guillermo Gaviria, Doris Gil, Helmut Bickenback, Chikao Muramatsu och många medlemmar av säkerhetsstyrkorna.
Farc har mördat försvarslösa medborgare när de trodde att myndigheterna fanns i närheten av den plats där man höll dem i fångenskap.
Inga förhandlingar kan tillåtas att stärka mördaren.
Colombia är en social demokrati.
63 procent av landets budget, med undantag för skuldåterbetalningar, är inriktad på socialt skydd, utbildning och hälsovård, direkt och med hjälp av decentralisering.
Terrorismen har ökat fattigdomen.
Det krävs att vi övervinner denna fattigdom för att skapa fred.
Regeringen arbetar med en plan som kallas ” Rättvisans sju verktyg ”, och de är följande: utbildningsrevolution, socialt skydd, främjandet av ekonomisk solidaritet, social förvaltning av landsbygden, av offentliga tjänster, ett land av ägare och kvalitativt stadsliv.
Täckningen för låg- och mellanstadieundervisning nådde 86,3 procent, statens tekniska utbildningsförvaltning kommer att nå sitt fyraåriga mål att öka antalet studenter från 1 070 000 per år till 4 000 000; de olika livsmedelsförsörjningsprogrammen för barn gynnar 5 000 000 barn; krediten för småföretag ökade med 57 procent förra året.
Vi har så många sociala problem, men vi är fast beslutna att få bukt med dem.
Ekonomin växte med mellan 3,7 och 4 procent förra året, då vi förväntade oss 2 procent.
Förra året sjönk arbetslöshetsgraden med tre punkter, och arbetslöshetsgisslet stod stilla på 12,3 procent.
Ojämlikheten i Colombia beror inte på privata företag, utan på bristen på privata företag.
Organiserade privata företag har topptjänstemän anställda för att bidra till solidaritet med sina arbetstagare och resten av befolkningen.
Våra arbetsgivare betalar större delen av de skattemässiga skyldigheterna, och de senaste skattereformerna har höjt deras skatter.
Terrorismen har stoppat expansionen av privata företag, och detta har lett till att bristen på affärsmässiga metoder har kompletterats med fattigdom.
Vi främjar med entusiasm arbetstagares företag, kooperativ och att användare och arbetstagare deltar i tillhandahållandet av offentliga tjänster.
Vi tror på social kapitalism.
För att bekämpa de punkter där landsbygdsegendom som ligger i händerna på narkotikasmugglare och terrorister i kombination finns koncentrerad, antog vi en lag för att påskynda förfarandena för att beslagta tillgångar.
Förra året ökade antalet avgörande domar från 5 till 61.
Europeiska unionen har givit oss ett oerhört värdefullt stöd, och jag skulle vilja tacka er för det.
Vi är starkt förpliktade av Londonförklaringen.
Den har varit en viktig källa till demokratiskt åtagande, ett viktigt tecken på stöd från EU.
Gemenskapen välkomnar finansieringen av fredslaboratorierna.
Vi behöver samarbeta ytterligare för att förgöra narkotikan.
Utan narkotika skulle det inte finnas någon terrorism.
Detta är inte rätt tillfälle att förebrå vissa människor för att de tillverkar den och andra för att de konsumerar den.
Problemet är så omfattande att alla toleranta länder till slutar blir tillverkare, smugglare och konsumenter.
Det är dags att förgöra narkotikan.
Våra lantarbetare som odlar den känner sig bedragna av terroristerna, och de tycker att deras värdighet kränks.
De längtar efter alternativ.
Vi har nu 20 000 skogvaktare med familjer som ser efter de kokainfria områdena och som övervakar djungelns återhämtning.
Varje familj får omkring 2 000 US-dollar per år.
Vi måste öka det antalet till 50 000 familjer.
Unga européer måste bli medvetna om att narkotikaodlingen har förstört 1 700 000 hektar av tropisk djungel i Colombia, precis i början av Amazondalen, som är allvarligt hotad av detta gissel.
Vi i Andinska gemenskapen är oroade över att Europeiska unionen inte har beslutat att förhandla om ett frihandelsavtal med våra länder, när den har uppdaterat avtalen med Mexiko och Chile, och har på förslag att lägga fram det tillsammans med Mercosur.
Den andinska integreringens brister, som anges som skäl för att inte förhandla om detta avtal, skulle kunna övervinnas med hjälp av de åtaganden som skulle införas genom ett avtal med Europeiska unionen.
Vi är tacksamma för utvidgningen av det allmänna preferenssystemet, och vi begär ödmjukt att det skall behållas tills det ersätts med ett permanent avtal.
Jag talar inför detta parlament med djup respekt, med tacksamhet för det intresse som ni har visat och ert ständiga bistånd till Colombia.
Jag är medveten om att de lösningar som min regering söker för mitt lands invecklade problem är kontroversiella.
Jag skulle vilja upprepa att jag tror på kreativt övervägande.
Övervägande är mer konstruktivt än frånvaro.
Debatt är mer konstruktivt än frånvaro.
Konstruktiv polemik skapar mer än övergivna sittplatser.
Ni känner till min oförsonliga inställning gentemot terrorismen.
Min generation har inte upplevt en enda dag av fred.
Det land som vi önskar för våra barn och framtida medborgare måste vara ett fredligt och rättvist land.
Ärade ledamöter av Europaparlamentet!
Jag skulle ännu en gång vilja tala om för er att min kärlek till demokratin är djup.
