# ID: svediakorp-gov444616
# author: Queiró (UEN ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 315
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Romano Prodis redogörelse för EU: s budgetplan ger anledning till ett par kortfattade kommentarer om den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken.
Jag tänker inte ta upp frågan om den budgetplan som föreslagits av kommissionen medför procentuella vinster för det ena eller andra landet.
Det är inte avsikten med mitt inlägg.
I det sammanhanget får vi dessutom inte glömma bort att de länder som tänker komma i åtnjutande av gemenskapsmedel från 2007 fortfarande inte har klarat de svåraste hindren: de måste lösa sina strukturproblem, och de måste garantera sina befolkningars ekonomiska och sociala sammanhållning.
Jag föredrar därför att koncentrera mig på den politiska innebörden i kommissionens förslag.
Om kommissionen låter EU: s ekonomiska resurser ligga kvar på nivån 1,24 procent av gemenskapens bruttonationalprodukt fram till 2013, eller kanske snarare tar risken att bibehålla den nivån, så skulle det innebära en avgörande investering i europeisk solidaritetspolitik, vilket är det enda sättet att uppnå en enhetlig tillväxt inom EU, i Lissabonstrategins anda.
I ett läge där vi skall integrera tio nya länder måste detta vara ett huvudmål, ett mål som de mottagande länderna, oavsett om de är gamla eller nya medlemmar, måste bidra till genom sin förmåga att genomföra de viktiga reformer som krävs och som är en förutsättning för den europeiska solidariteten.
Europaparlamentet har därför inget annat val än att ge kommissionens förslag sitt politiska stöd.
Vi måste också göra allt som står i vår makt för att hindra förslaget från de sex rikaste medlemsstaterna – att minska gemenskapens budget från 1,24 procent till 1 procent av EU: s BNP – från att gå igenom.
Vi måste därför i kraftfulla ordalag kritisera de politiker som talar vackert om Europa och solidariteten, men som i verkligheten bara vill skydda sina nationella intressen.
