# ID: svediakorp-gov444607
# author: Wurtz (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 677
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag har vid flera tillfällen på min grupps vägnar kritiserat Europeiska rådets benägenhet att fastställa nya prioriteringar för EU samtidigt som man vägrar att ge det motsvarande finansiella resurser.
Denna kortsiktiga politik har alltför ofta fått oss att överge ett område som ses som avgörande ena dagen till förmån för något annat område som anses vara livsviktigt nästa dag.
Det är genom att ta från en för att ge åt en annan som vi, genomsnittligen, har överlevt på en löjligt liten budget.
Under 2004 nådde vi ett historiskt bottenrekord, under 1 procent av BNP, vilket är 20 procent lägre än det tak som de femton medlemsstaterna enats om för perioden 2000 – 2006.
Med utvidgningen i sikte skapar nu denna kortsiktiga syn på EU: s ansvar en potentiellt explosiv situation.
Om de sex medlemsstater som är nettobidragsgivare till EU: s budget verkligen genomför sin plan att frysa utgifterna på nuvarande nivå från och med 2007, kommer många vackra löften att gå upp i rök!
De stora projekt som något brådstörtat döptes till ” tillväxtinitiativet ” riskerar att återigen gå i graven.
När det gäller det regionala och sociala biståndet och anslagen till sammanhållningsfonden kommer dessa att smälta som snö i solsken för de flesta av de nuvarande och många av de framtida stödmottagarna.
Farväl sammanhållning!
Farväl solidaritet!
På social nivå är detta känt som cynism; på politisk nivå kallar vi det oansvarigt.
Jag använder visserligen hårda ord mot de berörda medlemsstaterna, men det betyder inte att jag på något sätt vill berömma kommissionen.
Ert meddelande, herr kommissionsordförande, är ganska luddigt när det gäller de val som måste göras för att möta de behov som uppstår.
Vart har era tidigare ambitioner tagit vägen, även om det givetvis krävs mer än bara en ökning av budgetplanen med en eller två tiondels procent av BNP för att möta den utmaning som ligger i att säkra en balanserad utveckling i ett utvidgat EU?
Låt mig påminna er om att EU: s befolkning 2007 kommer att ha ökat med en tredjedel.
Våra nya medlemmars inkomster är mindre än hälften av de nuvarande femton medlemsstaternas, och i många hänseenden tror jag inte att gemenskapens berömda regelverk gör dem några tjänster.
Jag är därför fortfarande inte nöjd, herr Prodi.
Låt mig tillägga att kommissionens ställning förvisso är motsägelsefull.
Å ena sidan förväntar den sig med rätta att ett antal medlemsstater skall öka sitt nettobidrag till gemenskapens budget, men å andra sidan driver den strävan efter minskade offentliga utgifter så långt att den drar ministerrådet inför rätta för att det inte respekterar stabilitetspakten.
Artiga förfrågningar eller bestraffningar: det är ni som väljer.
Vidare kvarstår många problem.
Jag nöjer mig med att nämna ett: de regioner som i framtiden i princip kommer att fråntas möjligheten att utnyttja strukturfonderna, trots att deras situation inte har förändrats i någon betydande utsträckning.
Det är helt enkelt så att tillkomsten av fattigare regioner i unionen automatiskt – och jag skulle vilja säga byråkratiskt – innebär att tröskeln för att kunna beviljas dessa medel sänks.
Det är förståeligt att de kommande förhandlingarna inger stor oro nästan överallt.
Allt detta är symtom på något som för mig mer och mer liknar en kris i det europeiska projektet.
Efter splittringen över kriget i Irak, den ” dumma ” frågan om stabilitetspakten och sammanbrottet om konstitutionen vid toppmötet i Bryssel visar nu debatten om budgeten på ett nytt och tydligt sätt hur illa det egentligen står till.
Det verkar absolut nödvändigt att återupprätta Europa.
Inför risken för en farlig våg av besvikelse hos allmänheten ligger vårt enda hopp, som jag ser det, i det växande kravet på ett nytt slags Europa.
De närmaste månaderna kommer att bli avgörande för om en vacker utopi skall närma sig eller avlägsna sig.
