# ID: svediakorp-gov444598
# author: Prodi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-10
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,751
# sentences: 104
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
När Berlinmuren föll 1989 pågick skapandet av den inre marknaden i Västeuropa, ett mål vi satt upp till 1992.
Historien ville att de enorma förväntningarna när det gällde integrationen i sin tur skulle komma att kopplas samman med det oväntade hoppet om att kunna ena hela Europa i fred och demokrati.
Sedan det enastående ögonblicket har vi gjort jättelika framsteg, och stora delar av de demokratier som föddes när Sovjetblocket föll kommer snart att ingå i unionen.
Vår ekonomi upplever, trots svårigheter och osäkerhet, ett välstånd utan motstycke; vi har en livskvalitet i Europa som världen avundas oss, och framför allt har olikheterna mellan medlemsstaterna i fråga om välstånd och möjligheter reducerats under årens lopp: detta är en framgång som ingen annan politisk organisation kan ståta med.
Vi kan emellertid inte säga att vi är nöjda.
Vi kan inte det, för sedan en tid tillbaka har tvivel börjat gro i européernas hjärtan och sinnen.
Detta är en reaktion på globaliseringsprocessen, med de långtgående och allt snabbare förändringar som den för med sig.
I dag undrar vi i Europa om vi kommer att vara i stånd att hålla i förändringens hävstänger och även i fortsättningen kontrollera globaliseringen, eller om vi måste begränsa oss till att acceptera situationen och skydda oss mot riskerna.
Vi behöver bara lyssna på de frågor som medborgarna ställer, frågor som är mycket enkla.
De frågar följande: Kommer de kulturella referenspunkter som vi identifierar oss med att utplånas?
Varför är det ibland – faktiskt ofta – så att åldrandet innebär en risk att bli fattigare?
Varför möter unga människor så mycket arbetslöshet och otrygghet?
Frågor av det här slaget ger upphov till två motsatta attityder: en del av vårt samhälle vänder sig inåt, söker en illusorisk säkerhet bakom föråldrade och ibland sekteristiska slagord, som underblåser främlingsfientlighet och intolerans, medan en övervägande majoritet av européerna emellertid vill ha positiva svar från oss och alltid frågar oss vad Europa håller på med.
Detta är en sund och mogen inställning, för den förutsätter en enkel omständighet: inget europeiskt land kan agera på egen hand i den globaliserade världen, och ingen kan ensam möta de utmaningar som ligger i de stora asiatiska ländernas uppgång, den teknologiska utmaningen från nordamerikanskt håll eller migrationsströmmarna söderifrån.
Styrkan att möta dessa utmaningar – vår styrka – ligger helt och hållet i vår union.
Tiden har givit Monnet, De Gasperi, Adenauer och Schuman rätt; vi måste förena det vi har gemensamt; vi måste slåss för det gemensamma intresset, för det är det enda sättet att skydda individens intressen.
Mina damer och herrar!
När Lissabonstrategin lanserades 2000 innebar det kulmen på vårt kollektiva erkännande av denna situation; i Göteborg fullbordades projektet, varvid hållbarhet till fullo togs med som en grundläggande beståndsdel, och denna strategi skapade energi och entusiasm; den gjorde Europeiska rådets vårmöte till en höjdpunkt i fråga om kontroll, initiativ och beslutsamhet.
Trots alla insatser vacklar emellertid processen.
Operativa beslut blir allt mer sällsynta, och ofta får vi begränsa oss till att uppmana till frivilliga insatser.
Varför?
Därför att strategin, för att få verklig effekt, är i behov av ett sammanhängande och kontrollerbart projekt; de nödvändiga verktygen måste organiseras, både i medlemsstaterna och på EU-nivå, och där ingår EU: s budget.
Vi måste i själva verket utnyttja våra resurser för att öka Europas välstånd i överensstämmelse med dess värderingar; vi måste omvandla unionen till en dynamisk, kunskapsbaserad ekonomi; vi måste se till så att våra medborgare har arbeten och så att den ekonomiska tillväxten är socialt och miljömässigt hållbar.
Innan jag går närmare in på några av dagens beslut vill jag förklara vilken anda som präglar vårt arbete och de förfaranden vi följer.
Budgetplanering handlar om att para ihop resurser och behov.
Eftersom resurserna är begränsade måste ekonomiska beslut fattas med hänsyn till prioriteringar och politiska val; dessa måste alltså göras först: detta är helt grundläggande.
Jag har vid många tillfällen påpekat att det inte är acceptabelt att våra framtida finanser planeras med utgångspunkt i procentsatser.
Det har sagts – på största allvar – att EU: s budget inte får överstiga 1 procent av Europas BNP.
Problemet med denna inställning är att den sätter siffror före det politiska projektet: det är som att börja med taket när man skall bygga ett hus.
Jag förstår att länder som genomgår svåra reformer vill att även EU skall tillämpa en restriktiv politik; detta synsätt är emellertid inte konsekvent, eftersom nationella utgifter – i varje enskild stat – och EU: s utgifter – som är gemensamma – inte är sinsemellan utbytbara eftersom de skiljer sig åt i kvalitativt hänseende.
EU: s budget utgörs inte av onödiga utgifter som måste reduceras till ett minimum; gemenskapens utgifter bidrar till finansieringen av gemensam politik, dvs. den verksamhet som medlemsstaterna har beslutat att bedriva tillsammans; detta är effektivare än att vidta åtgärder på nationell nivå, och i många fall är det oundvikligt eftersom det gäller problem som till sin natur är överstatliga.
Vi har under EU: s livstid sett många fall där 25 euro som spenderas gemensamt är mer värda än en euro som spenderas i 25 enskilda länder.
Detta är något helt och hållet grundläggande som vi bör hålla i minnet.
Besparingar i EU: s budget innebär inte att de nationella offentliga medlen ökar, utan det leder bara till att grunden för det hus vi alla bor i undermineras.
Vi måste däremot styra de tillgängliga resurserna mot prioriteringarna på ett sätt som ger största möjliga nytta.
Av alla dessa skäl tog sig kommissionen an den nya budgetplanen genom att först undersöka vad vi måste göra – dvs. med utgångspunkt i projektet att skapa det Europa vi vill ha – och därefter titta på siffror och procentsatser.
Resultatet är dock inte enbart avhängigt av den tillgängliga summan.
Vi har till exempel slagit fast att den rådande budgetstrukturen och vissa förvaltningsregler är alltför stelbenta och att detta ofta har bromsat EU: s arbete, vilket har skadat det gemensamma intresset.
Detta är inte bara en fråga om resursernas mängd, utan även om sättet att förvalta dem.
Vi föreslår därför också en budgetstruktur som på ett mer flexibelt sätt kan svara mot nya och oförutsedda omständigheter.
Jag vill göra en sista, grundläggande iakttagelse innan jag går in mer i detalj på förslaget.
Varje organisations budgetplan är, som vi sagt, ett uttryck för dess bakomliggande principer.
Av EU: s principer vill jag särskilt framhålla den om solidaritet mellan medborgarna och medlemsstaterna, solidaritet som innebär att resurser förs över från de rikare länderna till de fattigare länderna och regionerna.
Vår plan ligger i linje med detta bakomliggande politiska beslut och innebär att det utvecklas på ett nytt sätt, genom att sammanhållningspolitiken tydligare än vad som varit fallet tidigare får tjäna konkurrenskraftens och sysselsättningens syften.
Det finns tre huvudsakliga skäl till detta beslut: det är ett val vi gjort för att främja sammanhållning, rättvisa och möjligheter.
Jag säger sammanhållning därför att huvudmålet för politik under de kommande åren kommer att vara att främja en hållbar utveckling.
En obalanserad utveckling kommer att leda till att Europa avvisas och fruktas i de minst gynnade och mest avlägsna regionerna, i stället för att inge tillit och väcka engagemang.
Vidare är det en fråga om rättvisa, för ingen kan ombes delta i ett gemensam projekt utan att ges möjlighet att hålla jämna steg med tillväxten.
Slutligen är det en fråga om möjligheter, för erfarenheten har visat oss att en balanserad och hållbar utveckling, särskilt i de fattigaste regionerna, i sig är en källa till ytterligare välstånd för de rikaste regionerna.
Detta är tanken bakom den budgetplan som jag lägger fram för er i dag.
Jag vill nu kortfattat redogöra för de viktigaste punkterna.
Som jag sagt finns det tre huvudprioriteringar: att främja en hållbar utveckling, att förverkliga idén om ett europeiskt medborgarskap och att stärka EU: s roll som en av de viktigaste aktörerna på den globala scenen.
Alltså: hållbar utveckling, europeiskt medborgarskap och EU: s roll i världen.
Jag vill särskilt betona en aspekt av den första punkten.
Eftersom den inre marknaden till största delen redan är på plats måste vi införliva relaterade strategier i tillväxtpolitikens större sammanhang.
Detta är ett mycket betydelsefullt förslag, som ändrar hierarkin i EU: s budget: vi är nu i stånd att främja de europeiska företagens konkurrenskraft genom att utnyttja det faktum att de redan verkar på en marknad utan inre gränser.
Jag måste upprepa att det bara finns ett sätt att förbättra konkurrenskraften: genom kvalitet, teknisk utveckling, forskning och innovation; i vidare mening är den främsta prioriteringen investering i mänskliga resurser.
Detta är den samlande punkten, den viktigaste förändringen i detta budgetförslag.
Det är helt nödvändigt att vi utformar en gemensam strategi på europeisk nivå för att binda samman våra forskningscenter och få fram världens bästa vetenskapsmän och akademiker.
Europa och utbildningsväsendet måste öppnas för livslångt lärande.
Vi har traditionen, vi har förmågan, vi har infrastrukturen; det är nu upp till Europa att göra de ekonomiska och politiska investeringar som krävs.
När det gäller den andra punkten har jag ofta sagt att våra medborgare än i dag kanske ibland känner att de har delade lojaliteter: till sin stad, till sitt land, till Europa.
Ett av våra mål kommer att vara att förverkliga principen om europeiskt medborgarskap.
EU måste arbeta tillsammans med de nationella regeringarna för att garantera samma nivå i fråga om mänskliga rättigheter, säkerhet, skydd och livskvalitet över hela territoriet.
Här ingår kampen mot brottslighet och terrorism liksom den gemensamma förvaltningen av yttre gränser och av migrationsströmmar; i det sammanhanget måste vi ta hänsyn till invandrarnas mänskliga värdighet och se dem som en värdefull tillgång för vår ekonomi och vårt samhälle.
Här ingår slutligen att utveckla de tjänster i allmänhetens intresse som utgör ryggraden i vår sociala modell, t.ex. hälsa, livsmedelssäkerhet, utbildning, energi och transport.
Framför allt är det nu, när EU: s slutgiltiga gränser håller på att dras upp, dags att föreställa sig en verklig europeisk identitet.
Detta kommer att bli den nya mark som skall brytas under de närmaste årtiondena.
Vi får troligen inte se några geografiska landvinningar, men det kommer utan tvekan att göras framsteg i intellektuellt hänseende.
Vi måste därför också arbeta för att främja kreativitet och utbyten inom kultur, konst, litteratur och masskommunikation.
Slutligen, när det gäller EU: s roll i världen, utvidgningen och utsikterna till ett fullständigt enande av vår kontinent, kommer Europa verkligen att ha möjlighet att bli en stabiliserande kraft och en referenspunkt över hela världen.
Det är emellertid dags att axla det ansvar detta medför på ett moget sätt.
För det första måste vi påta oss ett tydligt ansvar på regional nivå, genom att genomföra kommissionens strategi för att omge oss med länder som är våra vänner.
Under de närmaste åren måste denna politik gentemot våra grannar utvecklas, så att vi kan dela projekt och strategier med våra grannländer och garantera fred och stabilitet genom att sprida vårt välstånd och våra grundläggande principer.
Vårt ansvar sträcker sig dock längre än till vår roll på regional nivå.
Europa måste bibehålla och öka sitt bidrag till tillväxten, för klyftan i fråga om möjligheter och levnadsvillkor mellan norra och södra halvklotet är oförenlig med våra politiska, civila och mänskliga traditioner.
Detta förhållande är inte heller till vår fördel, och det bidrar till att öka de oregelbundna migrationsströmmar som oroar våra medborgare i så hög grad.
EU måste därför fortsätta att uppmana till dialog, fredliga lösningar och multilaterala metoder.
Vi måste försöka tala med en röst på den globala scenen, med det yttersta målet att ha gemensam representation i församlingar som FN, Världsbanken och Internationella valutafonden.
Över hela världen ser människor i oss ett hopp om fred och en klok och balanserad kraft.
Vi får inte svika dessa förväntningar; vi måste övervinna våra svårigheter och tillsammans stå bakom den modell som vi har finjusterat under de 50 år som unionen har funnits.
Detta, mina damer och herrar, är bara några av de många mål som ställs upp i vårt meddelande.
För att nå dem alla, vilket vi ständigt uppmanas till, behöver vi en mycket större budget än vi har haft hittills.
Kommissionen är dock realistisk, ytterst realistisk.
Vi har arbetat mycket målmedvetet under ett helt år – med deltagande av sex grupper av kommissionärer och hela kollegiet i olika seminarier vid flera tillfällen, och även samtliga generaldirektörer och alla regeringar –, och det material vi har använt vid detta enorma förberedelsearbete kommer att läggas ut på Internet, vilket ni om ni vill kan använda för att möjliggöra en mer detaljerad diskussion.
Vi har analyserat, bedömt, fattat beslut och förberett reformer.
Vi har beslutat, inte utan svårighet, att bibehålla det gällande taket för EU: s egna resurser, dvs.
1,24 procent av Europas BNP, med tillägg av de medel för AVS-samarbetet (EUF) som måste föras in i budgeten.
På denna grund har vi kraftfullt, beslutsamt och målmedvetet sett över utgifterna och på så sätt, genom att begränsa utbetalningarna till i genomsnitt 1,15 procent av BNP, fått tillräckliga marginaler för att kunna arbeta i lugn och ro.
Även om det inte alls är tillräckligt för att nå de mål som medlemsstaterna eftersträvar – och som de enhälligt ställt upp för oss – är vi övertygade om att det med ett belopp av den storleken kommer att vara möjligt att uppnå konkreta resultat.
Vi är ju inte bara intresserade av siffror utan även av utgifternas ändamålsenlighet.
Vi begränsar oss inte till att motivera att resurserna är nödvändiga, utan vi upprättar också en ny struktur för att kunna utnyttja dem bättre och mer rationellt.
Det innebär att vi fortsätter att förbättra EU: s förvaltningskultur och styre.
Medan kommissionen å ena sidan vidhåller att åtgärder på EU-nivå i många fall är nödvändiga och mer effektiva, planerar vi å andra sidan att involvera andra organ för att rationalisera genomförandet av våra åtgärder på fältet.
Framför allt är partnerskapet med medlemsstaterna ett förhållande som innebär en allt mer aktiv mobilisering av regioner och lokala myndigheter.
Slutligen arbetar vi för att göra stora förenklingar av de verktyg som används i dag.
För att ge er ett exempel föreslår vi att antalet åtgärder som för närvarande tillämpas när det gäller de yttre förbindelserna minskas från över hundra till sex, var och en inriktad på ett specifikt politiskt och operativt område.
Mina damer och herrar!
Det meddelande jag lägger fram för er i dag är inte ett tekniskt redovisningsdokument; det är en politisk förklaring, och jag ber er att se det som en sådan.
Syftet är att tillhandahålla operativa ramar för att kunna hantera de stora förändringarna av EU i framtiden.
Kommissionsledamöterna, kommissionens avdelningar och jag själv har tagit oss an uppgiften med energi och entusiasm, och jag är säker på att ni kommer att se hur denna energi och entusiasm till fullo återspeglas i resultatet av vårt arbete.
Dessa sidor är för kommissionen ett viktigt uttryck för förnyat förtroende för Europa och dess institutioner.
Vi överlämnar dem nu till parlamentet och rådet för analys, och det skulle glädja mig om de även för er kunde vara ett budskap fullt av hopp och realism inför framtiden.
