# ID: svediakorp-gov444449
# author: Boudjenah (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 630
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Först vill jag uttrycka mitt entusiastiska stöd för min kollega Hans Modrows betänkande, där kommissionens båda meddelanden på ett förtjänstfullt sätt inleder debatten om de statsägda och privatägda företagens ställning, roll och ansvarsområden i utvecklingsländerna.
Enligt Hans Modrow har betänkandet den förtjänsten att det påpekar motsägelserna och ibland till och med bristen på konsekvens i EU: s politik.
Unionen är faktiskt inte opartisk i frågan om att stärka eller inte stärka de statsägda sektorerna i länder som den har nära förbindelser med.
Tyvärr förespråkar den alltför ofta en politik som innebär en minskning av de offentliga utgifterna och underskotten som svar på de strukturanpassningsåtgärder som uppskattas av de internationella finansinstituten.
Detta är en politik som i ord förvisso utger sig för att försöka minska fattigdomen, men som i själva verket kan leda till oerhörda nackdelar för de folk som berörs.
På detta sätt har incitamenten och påtryckningarna på dessa länder att privatisera sina ekonomier ett pris, och detta är ett högt pris som skall betalas av männen och kvinnorna i dessa länder, ett högt pris för de anställda som berörs, där såväl som här.
Det finns en kronisk brist på samband mellan de ekonomiska och finansiella målen och behovet av att i första hand tillgodose dessa folks behov och grundläggande rättigheter.
Den ofta alltför ensidiga satsningen på den privata sektorn är i detta sammanhang i bästa fall en villfarelse och i sämsta fall ett sätt att gripa den ekonomiska, sociala och politiska makten, som folken i dessa länder förlorar kontrollen över.
Vi är medvetna om de drastiska sociala konsekvenserna av detta.
Om detta inte är fallet, varför vägrar då kommissionen alltid att göra en insynsvänlig, offentlig och öppet debatterad utvärdering av liberaliseringens effekter på sysselsättningen, på kvaliteten och omfattningen av de tillhandahållna tjänsterna och på arbetsförhållandena inom EU självt?
En sådan utvärdering skulle ändå ge större trovärdighet åt kravet att man skall beakta Europeiska unionens erfarenheter i den här frågan.
Om en kombination av en stark och modern statsägd sektor och privata företag skulle kunna vara önskvärd för att möta behoven, särskilt inom tjänsteområdet, är det ändå ett faktum att kravet på offentlig-privata partnerskap för närvarande gör mera för att försvaga de offentliga företagen än för att skapa en övergripande dynamik.
Inför djungeln av konkurrerande företag räcker det inte med de garantier – när det finns sådana – som är avsedda att vidmakthålla, stärka och modernisera de statsägda företagens tjänster.
Om de anställda inte är delaktiga i företagets beslut och framtidsplanering, om man inte samråder med folken och utan en verklig uppförandekodex, som sätter gränser för de multinationella företagens verksamhet i utvecklingsländerna, leder satsningen på privata investeringar till att företagen övertas av stora bolag, utan att det sker någon förbättring av servicen och ofta till skada för dessa länders nationella intressen.
Dessa transnationella bolags alltmer dominerande roll i världen gagnar helt klart det finansiella, spekulativa aktiemarknadssystemet mer än folken i söder.
Dessutom är jag förvånad över att kommissionen främjar privatisering som ett medel att bekämpa korruptionen.
I detta avseende finns det en hel del erfarenhet i Europa och över hela världen som knappast bekräftar dessa påståenden.
EU bör stärka sitt bistånd till utvecklingsländerna i enlighet med kriterier för om företagen moderniseras genom åtgärder för ökad demokratisering av beslutsprocesserna, med större öppenhet i förvaltningen av allmännyttiga företag.
Avslutningsvis vill jag framhålla att varje människas grundläggande rättigheter till hälso- och sjukvård och till utbildning måste finnas kvar inom den offentliga sektorn på samma sätt som vatten, transporter, hälso- och sjukvård och energi bör förbli utanför Gats-avtalen.
