# ID: svediakorp-gov444428
# author: Pérez Álvarez (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 432
# sentences: 12
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, fru kommissionär, herr föredragande!
Vi behandlar ett betänkande som jag anser är av djup social, rättslig och politisk betydelse.
Det beror på att fullbordandet av den inre marknaden måste leda till förbättrade arbetsvillkor, eftersom gemenskapen kommer att stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder när det gäller att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet, enligt artikel 137 i EG-fördraget, och eftersom alla arbetstagare har rätt till en begränsning av den maximala arbetstiden, till viloperioder varje dygn och vecka och en årlig betald semesterperiod, samt till arbetsvillkor som respekterar deras hälsa, säkerhet och värdighet i enlighet med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Denna fråga är därför mycket enkel ur teoretiskt perspektiv.
Den första aspekten är beräkningsperioderna för tillämpningen av artikel 6 (maximal veckoarbetstid): fyra månader, vilket fastställs i artikel 16 i direktivet, eller, där det är lämpligt, möjligheten att förlänga arbetstiden i de fall som fastställs i artikel 17: upp till sex eller tolv månader som fastställs genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Den andra aspekten är möjligheten att inte tillämpa artikel 6 om arbetstagaren samtycker till det, undantagssystemet, som redan har tagits upp här.
Det är tydligt att en konsekvens av att förlänga beräkningsperioderna skulle vara att öka företagens möjligheter till flexibilitet.
Den enda begränsningen skulle vara elva timmars dygnsvila eller 24 timmars veckovila, men direktivet skulle förlora sitt syfte och endast reglera den maximala arbetstiden för fyra månader, sex månader eller ett år beroende på det enskilda fallet.
Med tanke på möjligheten till undantag är det uppenbart att det finns risk för missbruk, särskilt i en situation då det råder rättslig jämställdhet men inte ekonomisk jämställdhet mellan huvudpersonerna i arbetslivet.
Avsikten med direktiv 93 / 104 / EG är att garantera en högre skyddsnivå för arbetstagarnas hälsa och säkerhet, vilket upprepas i direktiv 2000 / 34 / EG.
Vi borde därför eftersträva effektiva lösningar för de fall och verksamheter där detta krävs som t.ex. de fall som förekommer i de domar som nämnts här, Simap och Jäger, men med objektiva kriterier och villkor, som skall tillämpas generellt och på ett sätt som inte innebär missbruk, och som inte under några omständigheter leder till att undantaget blir allmän regel.
Jag anser därför att vi före omröstningen borde komma fram till överenskommelser som kombinerar rättsliga garantier för arbetstagarna och mer flexibilitet, enligt andan i direktiv 93 / 104 / EG.
