# ID: svediakorp-gov444425
# author: Schmid, Herman (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 447
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Det är ungefär hundra år sedan arbetarrörelsen i Europa krävde lagstadgad arbetstid.
Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars sömn krävde man den gången.
Så småningom genomfördes det programmet.
Det var viktigt på många sätt, eftersom det betydde att företagen slapp att konkurrera med arbetstid.
Man fick konkurrera på andra områden istället.
Det betydde också att arbetarna skyddades och att samhällslivet fick fasta ramar för arbete, skolgång, fritidsliv och andra verksamheter.
Jag är verkligen chockerad över att PPE-DE-gruppen och flera andra politiska grupper tycks vilja bryta med denna tradition och istället gå över till det tillstånd som rådde för hundra år sedan, då det rådde frivillighet på arbetsmarknaden.
Jag noterar att man inte talar om frivilliga avtal mellan fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer.
Man talar istället om frivilliga avtal mellan enskilda arbetstagare och enskilda arbetsgivare.
Det är en tillbakagång som är obegriplig.
Jag förstår inte hur man kan argumentera på det sättet eller föreslå något sådant.
Det är djupt oansvarigt och kommer att leda till strid och konflikt på arbetsmarknaderna.
Det kommer att leda till att folk på en sådan konkurrensutsatt arbetsmarknad tvingas ta jobb på de villkor som gäller.
Man kan kalla det frivilligt eller ofrivilligt, men på en konkurrensutsatt arbetsmarknad får man räkna med att man har det marknadsvärde man har.
Man får ta det som bjuds.
Så är det med frivilligheten.
Detta drabbar även familjelivet, som många har sagt.
Föräldrar tvingas jobba på tider som gör det svårt att förena arbete och familjeliv och att ta hänsyn till barn.
Jag vill också lägga till att det drabbar oss alla som konsumenter.
Det har inte betonats så mycket, men vi riskerar att bli skadade när vi opereras av utmattade kirurger, vi kan bli överkörda av halvsovande lastbilschaufförer etc.
Vi blir alla offer för arbetsjäkt och stress.
Det är mycket bättre för alla parter om vi kan enas om att stoppa dessa undantag som Förenade kungariket fick när direktivet en gång antogs.
De stod egentligen i strid med regeln om konkurrens på lika villkor.
Nu säger arbetsgivare i andra länder ” om Förenade kungariket får ha undantag, vill vi också ha undantag ”.
Detta leder till att undantaget blir regel och det kan vi inte leva med.
Därför måste vi sätta stopp och istället gå den motsatta vägen.
Vi måste ta bort Förenade kungarikets undantag och finna andra sätt att lösa dessa flexibilitetsproblem.
Vi kan nämligen inte klara oss utan en allmän arbetslagstiftning.
