# ID: svediakorp-gov444421
# author: Bouwman (Verts/ALE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 725
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar!
Även om vi har hållit oss flytande i ganska vågig sjö anser jag att det är värt att kommentera att debatten domineras av ett antal talare från Förenade kungariket.
Detta är inte något som är helt obekant för oss och jag skall snart återkomma till det.
Jag vill börja med att tacka föredraganden för att ha utarbetat ett utmärkt betänkande.
Alla vet hur knapp majoritet det var vid omröstningen i utskottet och att det hade kunnat bli ett annat resultat, så kommissionen är medveten om de olika uppfattningar som finns här i parlamentet.
Vi måste dock begrunda de olika uppfattningarna mycket noggrant.
Detta initiativbetänkande var ändå nödvändigt.
Vi ville faktiskt diskutera ändringar av direktivet, och som jag ser det finns det utan tvekan ett stort behov av att ändra det.
Jag skall också lägga fram argument för att visa varför.
För att vara på den säkra sidan har kommissionen tagit god tid på sig, och här instämmer jag i Stephen Hughes kommentarer om det meddelande som lagts fram för oss.
Det material som finns tillgängligt för oss och den utredning som har offentliggjorts ger värdefull information, men de är inte normgivande.
De som har arbetat med denna fråga ett tag visste faktiskt vad det handlade om.
Återigen, som jag ser det är det medlemsstaterna som bär skulden för detta snarare än kommissionen.
Ett antal medlemsstater bedriver en förhalningstaktik för att temporärt få stöd från de andra om ett tag, som t.ex. anslutningsländerna, vilka också mycket väl kan vara förespråkare för att försvaga nödvändiga regelverk.
Sedan finns förstås också inte minst arbetsgivarna och framför allt har vi den stora lobbyingverksamhet som pågår här just nu.
Så sent som förra torsdagen blev jag vid lunchtid uppringd av den brittiska socialförsäkringsministern som undrade vad sjutton jag höll på med när jag ställde mig positiv till några väsentliga ändringsförslag.
Jag anser verkligen att det är att gå för långt.
Jag uppskattar att han ville tala med mig, men jag går inte med på några uppgörelser helt apropå, särskilt inte med tanke på att det skulle innebära att man kringgår de problem som finns.
Låt mig börja med den generella möjligheten till enskilda undantag.
De frågor vi bör ställa oss är om vi på europeisk nivå vill ha sociala minimiregler, särskilt på viktiga områden där t.o.m.
ILO – år 1919 tror jag – sade att 48 timmar är tillräckligt?
Vill vi ha minimibestämmelser?
Vill vi att dessa regler skall vara ett skydd för hälsa och säkerhet eller vill vi gå mot en situation som sakta har börjat ta form och som jag skulle vilja beskriva som konkurrens inom socialpolitiken mellan medlemsstaterna?
Det är detta som frågan gäller just nu.
Låt mig få ge ett exempel.
Just nu pågår diskussioner i Nederländerna – även i det nederländska ministerrådet – om att anpassa den nederländska lagstiftningen om arbetstid till de europeiska minimireglerna.
Det betyder att man också i Nederländerna föreslagit att 60 timmar inte längre skall vara en fråga om samråd, utan att det skall vara en norm.
Då har man verkligen kommit långt.
Jag vet att dessa diskussioner pågår också i andra länder och jag anser inte att vi kan lämna över frågan till arbetsmarknadens parter.
Man kan mycket väl samråda med dem i denna fråga, men sådant samråd skall inte vara beslutande på det sätt som föreslås på denna punkt i många av ändringsförslagen.
Jag skall mycket kort ta upp frågan om arbetstagare som har jourtjänstgöring, ett problem som vi borde försöka lösa.
Även om jag är nöjd med kommissionens förslag återstår det mycket att göra, inte bara när det gäller läkare, utan också för brandmän – och jag kan säga detsamma om flera andra yrken.
Detta är en mycket het fråga i vissa medlemsstater.
Enligt min uppfattning måste vi vara snabba och tydliga när vi behandlar samtliga dessa frågor.
Jag uppmanar irländarna och nederländarna att ta itu med detta kniviga problem som vi under detta parlaments valperiod troligen inte längre kommer att behandla i form av ett ändrat direktiv.
