# ID: svediakorp-gov444415
# author: Cercas (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 798
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar!
Huvudsyftet med mitt betänkande är att undersöka två artiklar i rådets direktiv 93 / 104 / EG om vissa aspekter av arbetstidens förläggning.
Detta viktiga betänkande godkändes för tio år sedan för att reglera vissa grundläggande faktorer för arbetstagarnas hälsa och säkerhet, såsom dygnsvila och semester.
I direktivet anges även den maximala veckoarbetstiden på 48 timmar, även om det tillåter ett genomsnitt beräknat över en beräkningsperiod på fyra månader.
Godkännandet av detta viktiga direktiv – ett av de viktigaste i gemenskapens sociallagstiftning – var inte ett okomplicerat arbete.
Förenade kungarikets motstånd övervanns endast av domstolen, och under tio år har vi tvingats att ha två tillfälliga undantag med hänsyn till beräkningsperioden för beräkningen av 48-timmarsarbetssveckan och tillämpningen av denna veckoarbetstid på 48 timmar i de länder som vill införa undantagen om arbetstagarna önskar, under förutsättning att det uttrycks fritt och trovärdigt.
Detta är vad som kallas enskilt undantag.
Kommissionen och rådet skulle ha reviderat de tillfälliga undantagen före den 26 november förra året.
Tyvärr meddelade emellertid kommissionen inte då sina analyser eller förslag.
Fram till den 30 december 2003 gav kommissionen oss inte något meddelande och inledde inte heller någon samrådsperiod, och dessutom saknar kommissionens text specifika förslag om de svåraste frågorna.
Vad kommissionen gjorde, och det skall den ha tack för, var att beställa en studie av universitetet i Cambridge – utförd av Barnard, Deakin och Hobbs – över hur undantagen har använts i det land som godkänt dem, det vill säga Förenade kungariket.
Studien ger oss djupgående kunskap om de negativa följderna av undantagens omfattande bruk och missbruk på arbetsmarknaden, där de har tillämpats och fått en allmän spridning.
Mitt betänkande avser endast revideringen av dessa två undantag för att kunna svara med klarhet och inte med svammel på frågan som direktivet tvingar oss att ställa: finns det någon mening med att behålla förlängningen av beräkningsperioderna tio år efter direktivets antagande?
Finns det någon mening med att behålla principen om att det är möjligt att med enskilda undantag avstå från att tillämpa 48-timmarsveckan?
I betänkandet anger jag att båda frågorna måste besvaras mot bakgrund av de principer som ledde till att direktivet antogs: hälsa och säkerhet för arbetstagare.
Dessa måste följas av en tredje princip: flexibilitet, som kommissionen angav i sitt meddelande.
Vi måste garantera att EU-medborgarna kan förena yrkes- och familjelivet.
Mina förslag är också tydliga.
Enligt vår objektiva information finns det ingen anledning att avskaffa förlängningen av beräkningsperioder som har visat sig vara användbara och som inte, i alla fall för stunden, har fått allvarliga följder för arbetstagarnas hälsa och säkerhet.
Men det finns å andra sidan överväldigande bevis för att undantag allvarligt både sätter minimirättigheter i fråga om hälsa och säkerhet på spel och äventyrar möjligheten att kunna förena familje- och yrkeslivet.
Diskussionen och omröstningen inom utskottet för sysselsättning och sociala frågor har varit mycket svåra.
Jag hoppas att vi i morgon kan fortsätta att arbeta och närma våra synpunkter till varandra.
Personligen har jag stått fast vid en öppen inställning till flexibilitetsfaktorn, även med hänsyn till problemet med läkarnas arbetstimmar som har införts i debatten.
Jag har varit flexibel på samma sätt som direktivet.
Jag har alltid hävdat, och kommer att göra så till slutet, att enskilda undantag skapar ytterst farliga prejudikat.
Minimirättigheter, herr talman, är oumbärliga.
Om dagens arbetstagare tvingas eller tillåts att ge upp grundläggande rättigheter som den maximala arbetstiden, skulle de i morgon på grund av samma argument, kunna tillåtas att avstå ifrån andra viktiga hälso- och säkerhetsfaktorer, arbeta i en bullrig eller dammig miljö, ta bort skyddande hinder på arbetsplatser, avstå från föräldrarättigheter och många andra saker.
Och allt i den enskilda frihetens namn, som försvinner när den tillämpas.
Det är ett hemskt prejudikat.
Herr talman!
Jag avslutar med att säga att stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 137 i EG-fördraget, tvingar oss att stå emot önskemålen från dem som inte vill ha europeiska regler.
Undantag är inte en flexibel regel, det är en avsaknad av regler.
Genom att tillåta att grundläggande och lagstiftade minimirättigheter undantas någon, skulle vi förespråka en avsaknad av regler.
Jag hoppas att alla parlamentets ledamöter noga kommer att överväga detta.
Vi kan inte utlova seger åt dem som inte vill att det sociala Europa skall byggas, de som är allergiska mot minimiregler, vilket arbetstagarna i vår världsdel har åtnjutit i över ett sekel.
