# ID: svediakorp-gov444405
# author: Katiforis (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-02-09
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 606
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Det betänkande som jag har äran att presentera är ett initiativbetänkande om kreditvärderingsinstituten, som är affärsorganisationer med gott anseende på marknaderna.
Deras rykte har dock i viss mån försämrats av den aktuella raden finansskandaler, som började med Enron och slutade med Parmalat.
Parmalat-bedrägeriet är särskilt angeläget eftersom det berör obligationsinnehavare, vilket är just den del av marknaden som kreditvärderingsinstituten skall skydda.
Ända fram till några dagar innan dessa företag havererade, var de inte kapabla att göra någonting för att skydda allmänheten.
Dessa misslyckanden har föranlett debatter i Förenta staterna, utredningar i Förenta staternas kongress, den amerikanska finansinspektionen Securities and Exchange Commission, Internationella organet för värdepappersövervakning och andra internationella fora.
Det finns en särskild europeisk synvinkel på denna fråga.
Kreditvärderingsinstitut som är hundra år gamla i Förenta staterna är relativt nya i Europa.
I vissa fall verkar de inte förstå den europeiska affärsmentaliteten.
De har skapat spänningar, särskilt i Tyskland.
Den andra synpunkten av särskilt europeiskt intresse är den ofrånkomliga iakttagelsen att vilken karaktär institutens tillsyn än har – hur mild och indirekt den än må vara – genomförs den uteslutande i Förenta staterna, i form av Securities and Exchange Commission.
Det faktum att inget liknande finns i Europa bidrar till en obalanserad transatlantisk förbindelse som kanske kan bli besvärlig om den inte rättas till i tid.
Dessa betraktelser föranledde betänkandets ursprungliga förslag till förmån för bildandet av en europeisk registreringsmyndighet som skall beaktas av kommissionen, en myndighet till vilken instituten kan rapportera om sin verksamhet och med vilken de kan etablera en dialog om tillsynen, en dialog mellan jämlikar baserad på Europeiska värdepapperstillsynskommittén, om ämnen av ömsesidigt intresse – naturligtvis utan något som helst ingrepp i innehållet i de utlåtanden som instituten utfärdar.
Det är intressant att Securities and Exchange Commission nyligen har uttryckt intresse för att kontakta värdepapperstillsynskommittén om denna fråga.
Majoriteten i utskottet för ekonomi och valutafrågor fann detta förslag alltför avantgardistiskt och rekommenderade en ny undersökning av hela området för kreditvärderingsinstitutens verksamhet, utan att inkludera något så specifikt som inrättandet av en europeisk registreringsmyndighet i sin rekommendation.
Mina kollegers majoritetsuppfattning i all ära, men jag har en annan uppfattning av två orsaker.
Först och främst för att en tillsynsmyndighet är verksam i Förenta staterna, och, för det andra, för att – som jag redan har sagt – bristen på en motsvarande myndighet i Europa skapar en potentiell skadlig obalans.
Jag har därför bett min politiska grupp att hjälpa mig genom att återigen lägga fram förslaget om en europeisk registreringsmyndighet i form av ett ändringsförslag, och jag uppmanar alla kolleger som ursprungligen kanske har haft en annan uppfattning i denna fråga, att fundera ytterligare.
Detta är inte en partipolitisk fråga, men det är garanterat en politisk fråga eftersom den innefattar Europas intressen som helhet.
Alternativet är att instituten så småningom – så stark är känslan till förmån för viss reglering av deras verksamhet – kommer att tvingas att rapportera till 15 eller 25 nationella finansiella myndigheter i Europa, något som instituten själva måste betrakta med fasa.
Kreditvärderingsinstituten måste fortsätta att göra ett bra arbete.
Vi har föreslagit en reglering som inte är svårhanterlig, men utan en europeisk registreringsmyndighet kommer vi att misslyckas med att uppnå det som naturligtvis är vårt främsta mål.
Samtidigt som jag tackar mina kolleger för att de stöder andra olika användbara förslag, uppmanar jag dem att fundera ytterligare på detta.
