# ID: svediakorp-gov444350
# author: Kofi Annan, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,450
# sentences: 126
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Tack för er mycket vänliga presentation.
Europaparlamentariker, Era excellenser, mina damer och herrar och kära vänner!
Jag är djupt rörd över att ni har hedrat min vän och kollega Sergio Vieira de Mello och de många övriga FN-arbetarna som miste livet under sitt arbete för fred i världen.
Jag är stolt över att ta emot Sacharovpriset till deras minne.
Detta pris för tankefrihet är inte bara ett värdigt erkännande av det största offret de gjorde för freden.
Det är också ett välkommet erkännande av vilken sorts människor de var.
De modiga kvinnor och män som vi förlorade den 19 augusti, FN-personal och andra, var frisinnade i både själ och tanke och de kämpade också för medmänsklighet och fred.
Tidigare träffade talman Pat Cox och jag några av de överlevande från attentatet och några av de anhöriga till dem som dödades eller skadades.
De är med oss i kammaren nu.
Jag tackar dem för att de har kommit hit och jag tar emot priset också i deras namn.
Jag tackar också er, Pat Cox, och alla er Europaparlamentariker för att ni har bjudit in dessa speciella personer för att vara med vid detta tillfälle.
Det är en gest som säger mycket om Europeiska unionens solidaritet med Förenta nationerna.
I likhet med många som överlevde attacken bär även Förenta nationerna på en djup smärta.
Men vår beslutsamhet är större än någonsin och vi uppskattar solidariteten från vänner som ni.
Ni visade ert engagemang i förmiddags när ni antog en resolution som skall stärka EU: s politiska och ekonomiska stöd till Förenta nationerna.
Under sin långa historia har Europa fått mer än sin beskärda del av krig, tyranni och fruktansvärt lidande.
Men européerna har bytt ut detta mot en hoppets framtid.
Ni har gått fredens väg genom multilateralism.
Och i dag är Europeiska unionen ett klart skinande ljus av tolerans, mänskliga rättigheter och internationellt samarbete.
Efter den 1 maj i år kommer detta ljus att skina ännu klarare.
När unionen utvidgas till 25 medlemsstater bygger ni en bro mellan öst och väst som en gång verkade omöjlig.
Utvidgningen är den starkaste kraften för fred på den europeiska kontinenten.
Hoppet om en ytterligare utvidgning under de kommande åren är ett löfte om att bygga nya broar av samarbete och förståelse, däribland mellan västvärlden och islam, och broar mellan folk som har bekämpat varandra i blodiga krig.
Med tiden vidgas också uppfattningen inom kontinenten om vad det innebär att vara europé.
Jag ser fram emot den dag då Europa gläds lika mycket åt mångfalden inom sina stater, som man nu gör över mångfalden dem emellan.
Många av era samhällen är redan mycket mångkulturella.
Men alla era samhällen, och även många runtom i världen, kommer att bli ännu mer mångkulturella under de kommande årtiondena.
Detta är det oundvikliga resultatet av att människor flyttar över internationella gränser.
Den migrationen kommer inte att upphöra.
Eftersom vi är ett internationellt samhälle måste vi handskas mycket bättre med denna migration över gränserna än vi nu gör ...
... inte bara för deras skull som flyttar, utan även för de länder som de lämnar bakom sig och de länder som de reser igenom och de länder som de flyttar till.
Människor migrerar i dag av samma anledningar som de tiotals miljoner européer som en gång lämnade era kuster: de flyr undan krig eller förtryck, de ger sig av i sökandet efter ett bättre liv i ett nytt land.
De som tvingas bort från sina hem, flyktingarna som flyr i rädsla för sin säkerhet, är vårt gemensamma rättsliga och moraliska ansvar.
Vi har ett rättsligt instrument som antagits för att skydda dem, nämligen 1951 års flyktingkonvention.
Men när flyktingar inte kan söka asyl på grund av barriärer utanför kusterna, eller när de hålls i förvar alldeles för länge under otillfredsställande förhållanden, eller vägras inresa på grund av restriktiva tolkningar av konventionen, då har man brutit mot asylsystemet och även mot det löfte som gavs i konventionen.
Ert asylsystem behöver resurser för att behandla ärenden rättvist, snabbt och öppet, så att flyktingar får skydd och man hittar lösningar för dem.
EU: s stater måste gå mot ett system med gemensam behandling och delat ansvar.
I samarbete med andra måste Europeiska unionen också hjälpa till att stärka fattiga länders möjligheter att erbjuda skydd och lösningar för flyktingar.
När allt kommer omkring söker sju av tio flyktingar skydd i utvecklingsländer, där resurserna är oändligt mycket knappare och människorättssituationen mycket varierande.
Om vi inte medger detta fattas en länk i vår inställning till flyktingar, som professor Gil Loescher, som överlevde attentatet i Bagdad, så riktigt har påpekat.
De flesta invandrare är inte flyktingar.
Vi kallar dem frivilliga invandrare, vilket vissa av dem verkligen är.
Men många lämnar också sina hemländer inte för att de vill, utan för att de inte ser någon framtid där.
Det är vår gemensamma plikt att göra vad vi kan för att se till att det finns fler möjligheter i utvecklingsländerna.
Om vi verkligen skapar ett globalt utvecklingssamarbete för att försöka uppnå millennieutvecklingsmålen, kommer vi att göra mycket för att minska lockelsen för människor att utvandra.
Era asylsystem är överbelastade just därför att många människor som känner att de måste ge sig av, inte ser någon annan möjlighet för att kunna emigrera.
Åtskilliga andra försöker sig på mer desperata och olagliga metoder, och skadas eller till och med dödas: de kvävs i lastbilar, drunknar i havet eller omkommer i flygplanens lastutrymmen.
De lyckliga få som tar sig in råkar ofta i händerna på skrupelfria arbetsgivare och hamnar utanför samhället.
Vissa tar hjälp av människosmugglare för att klara resan.
Andra faller offer för människohandlare, särskilt kvinnor som tvingas in i prostitution i en modern form av sexslaveri där de är mycket utsatta för hiv och aids.
Denna tysta människorättskris är en skam för vår värld.
Den genererar också miljarder med dollar åt de skumma nätverk av organiserad brottslighet som undergräver rättssäkerheten i alla samhällen där de verkar.
Det är varje stats oinskränkta rättighet att bestämma vilka frivilliga invandrare den vill ta emot och på vilka villkor.
Men vi kan inte bara stänga vår dörr eller blunda inför denna mänskliga tragedi.
Situationen är desto mer tragisk med tanke på att många stater som nu stänger sin dörr faktiskt invandrare.
Här i Europa har era födelsetal och dödstal sjunkit dramatiskt.
Era invånare blir allt färre och allt äldre.
Utan invandringen skulle befolkningen i de snart 25 medlemsstaterna sjunka från 452 miljoner år 2000 till under 400 miljoner år 2050.
Vissa stater, som Italien, Österrike, Tyskland och Grekland, skulle se sin befolkning minska med omkring en fjärdedel.
Det skulle betyda att var tredje italienare skulle vara över 65 år gammal, vilket nästan är en fördubbling jämfört med i dag.
Om detta blir verklighet kommer det inte att finnas tillräckligt med arbetskraft och tjänster kommer inte att kunna utföras.
Era ekonomier kommer att försvagas och era samhällen att stagnera.
Många andra länder, till exempel Japan, Ryska federationen och Sydkorea, står inför samma problem.
Det finns ingen enkel lösning på detta problem.
Men invandring är oundvikligen en viktig del av lösningen.
Jag vill därför uppmuntra Europeiska unionens stater att skapa fler möjligheter för legal invandring ...
... för både utbildade och outbildade arbetstagare, för återförening av familjer och förbättrad ekonomi, för tillfällig och permanent invandring.
Fattiga länder drar också nytta av migrationens förtjänster, nämligen genom penningförsändelser.
De belopp som gästarbetare sänder tillbaka till sina ursprungsländer ökar snabbt.
2002 sände utvandrare från utvecklingsländer tillbaka minst 88 miljarder US-dollar till sina ursprungsländer, och då ingår endast formella penningförsändelser.
Det är 54 procent mer än de 57 miljarder US-dollar som samma länder mottog i utländskt utvecklingsbistånd.
Ni får inte misstolka mig, jag hävdar inte att migration är problemfritt.
Invandrare tar med olika kulturer och seder och olika språk och religioner till sina värdländer.
Detta berikar, men det kan också ge upphov till problem och till och med splittring och utanförskap.
Integrationen innebär en verklig utmaning.
Nästan alla större invandrargrupper har blivit utstötta i någon utsträckning i början av sin etablering.
Vissa invandrares erfarenheter i dag påminner om den fientlighet som hugenotterna en gång upplevde i England, liksom tyskarna, italienarna och irländarna i Förenta staterna och kineserna i Australien.
I det långa loppet ser det dock nästan undantagslöst bra mycket ljusare ut.
Integration är en tvåvägskommunikation.
Invandrarna måste anpassa sig till sina nya samhällen och samhällena måste också anpassa sig. ” Integrera ” betyder ordagrant ” göra till en helhet ”.
Det är absolut nödvändigt för Europa i dag.
Integration av de invandrare som blivit permanenta medborgare i det europeiska samhället är grundläggande för deras produktivitet och mänskliga värdighet.
Det är också grundläggande för att vi skall ha fungerande, sunda och humana demokratier.
De kan inte utnyttja invandrarna som arbetskraft och strunta i andra aspekter av deras mänsklighet.
Den store schweiziske författaren Max Frisch sade så här om 1960-talets europeiska gästarbetarprogram: ” Vi ville ha arbetskraft, men vi fick människor. ”
Att erkänna och ta till er denna verklighet är en av era största utmaningar – en verklighet som speglas i Förenta nationernas konvention om gästarbetare, som jag uppmanar EU-staterna och självfallet alla andra stater att underteckna och ratificera.
Migration kan också utgöra utmaningar för de länder som utvandrarna lämnar bakom sig.
De får kanske penningförsändelser, men om de förlorar kontakten med sina utvandrare kan de förlora några av sina bästa och mest lysande talanger.
Detta öppnar för nya perspektiv inom internationellt samarbete.
När allt kommer omkring är det så att samtidigt som utvecklingsländerna ofta vill att utvandrare kommer tillbaka, har industriländerna ofta intresse av att invandrare återvänder hem efter ett tag.
Internationellt samarbete inom detta och andra områden är nyckeln till att klara av migrationen bättre.
I strävan att få igång ett bättre internationellt samarbete bör ni i Europeiska unionen finnas med där ni hör hemma – i täten.
Ni har redan ägnat mer eftertanke än de flesta andra åt denna fråga, och resultaten från Tammerfors är vad som bör ligga till grund för en gemensam europeisk politik.
Att bekämpa illegal invandring bör vara en del i en mycket större handlingsplan, en plan för att dra nytta av fördelarna med invandringen, snarare än att förgäves försöka stoppa den.
Ibland har dock planens vidd kommit i skymundan för högljudda debatter om att få bort den illegala invandringen, som om det vore det främsta syftet med migrationspolitiken.
Allmänheten har matats med bilder av mängder med ovälkomna invandrare som utgör hot mot deras samhällen och identitet.
Invandrare har i sammanhanget ibland utsatts för smutskastning, blivit förtalade och till och med avhumaniserats.
I sammanhanget har också en viktig sanning tappats bort.
De allra flesta invandrare är flitiga, modiga och målmedvetna.
De är inte ute efter att snylta.
De vill ha en rättvis chans.
De är inte brottslingar eller terrorister.
De är laglydiga.
De vill inte leva segregerat.
De vill integreras, och samtidigt bevara sin identitet.
Endast genom samarbete – bilateralt, regionalt och globalt – kan vi upprätta de partnerskap mellan mottagar- och avsändarländer som är i bådas intressen: utforska nya metoder för att göra migration till en drivkraft bakom utveckling, bekämpa människosmugglare och människohandlare på ett effektivt sätt och enas om gemensamma regler för hur invandrare skall behandlas och hur migrationen skall hanteras.
Därför gläds jag speciellt över inrättandet av den globala internationella migrationskommissionen förra månaden.
Kommissionen är i sig ett välkommet exempel på samarbete mellan nord och syd, under delad ledning av framstående offentliga personer från Sverige och Sydafrika.
Jag tackar alla de stater som stöder detta viktiga arbete och jag hoppas att det kommer att leda till en större förståelse bland allmänheten.
Framför allt hoppas jag att det kommer att medföra en utbredd acceptans för bättre normativa och institutionella ramar för att hantera migrationen globalt, ramar med mänskliga rättigheter i fokus.
Det viktigaste av allt är dock ledarskap.
Ni, såsom Europaparlamentariker, har en central roll att spela när det gäller att stå för detta ledarskap.
Budskapet är tydligt.
Invandrare behöver Europa men Europa behöver också invandrare.
Ett stängt Europa blir ett sämre, fattigare, svagare och äldre Europa.
Ett öppet Europa blir ett mer rättvist, rikare, starkare och yngre Europa, förutsatt att ni sköter migrationen på ett bra sätt.
Vi får inte förringa de svårigheter som migrationen kan föra med sig.
Men låt oss också glädjas över det enorma bidrag som invandrare har utgjort i fråga om vetenskap, den akademiska världen, idrott, konst och politik – varav några som ledamöter i detta parlament.
Och låt oss inte glömma att utan invandrare skulle många hälso- och sjukvårdssystem ha brist på personal, många föräldrar skulle inte ha den hemhjälp de behöver för att göra karriär, det skulle saknas arbetskraft till många serviceyrken som ger inkomster och många samhällen skulle åldras och krympa.
Invandrare är en del av lösningen, inte av problemet.
De skall inte göras till syndabockar för en lång rad sociala problem.
Europeiska unionens nationalsång, Beethovens ” Ode till glädjen ”, handlar om den dag då alla människor skall bli bröder.
Om Sergio Vieira de Mello vore med oss här i dag – och självfallet Andrej Sacharov likaså – skulle de säga samma sak till er som jag gör, nämligen att de människor som flyttar över gränserna i dag i sökandet efter ett bättre liv för sig själva och sina familjer, också är våra bröder och systrar.
Låt oss behandla dem så.
Må Europeiska unionen och Förenta nationerna i all vår gemensamma strävan i denna anda vara ledstjärnor av hopp om en bättre framtid för hela mänskligheten.
