# ID: svediakorp-gov444255
# author: Laschet (PPE-DE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 879
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Vad har Europeiska unionen och Förenta staterna gemensamt?
Varför har parlamentet utarbetat ett betänkande om denna fråga?
Finns det inte frågor som är mer angelägna?
Måste ett parlament ta upp varenda fråga, till och med de frågor som inte står särskilt högt upp på dagordningen?
Det var vad man sade 2002, när det först föreslogs att parlamentet skulle utarbeta ett betänkande om förbindelserna mellan EU och FN.
Vi hade knappt fört några politiska diskussioner om förbindelserna mellan de två institutionerna – det fanns sju rader i rapporterna från Europeiska rådets möten; någonstans i texten fanns det en hänvisning till i förbigående till Förenta nationerna och den enda aktiva institutionen var kommissionen, som på det tysta, lugna och effektiva sätt som vi alla är vana vid betalade 60 procent av budgeten till utvecklingsprogram för humanitärt bistånd.
Naturligtvis var biståndet inte förbundet med några större politiska konsekvenser eller krav: det var mycket effektivt, men inte knutet till något politiskt budskap.
Sedan kom Irakkrisen, under vilken USA: s president betecknade FN som irrelevant.
Det var då parlamentet började säga att denna fråga kanske var intressant när allt kom omkring, att vi ville göra förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna mer politiska till sin natur, och att vi ville utarbeta ett betänkande för att be de andra institutionerna att överväga att införa mer politik i våra förbindelser med Förenta staterna.
I dag, nästan ett år efter det att parlamentet fattade det beslutet, kan vi säga att FN inte är irrelevant.
Till och med det mäktigaste landet i världen har insett att Förenta nationernas legitimitet behövs för att återuppbygga en stat, återupprätta demokrati och skapa en nation.
Här i EU lade kommissionen fram ett mycket betydelsefullt meddelande i september – som först och främst är politiskt – i vilket förbindelserna mellan EU-institutionerna definieras, och även framtiden för dessa i förhållande till EU: s konstitution.
Även rådet är mycket mer aktivt nuförtiden när det gäller att söka enighet med Förenta nationerna, och jag tror att dagens besök i kammaren av FN: s generalsekreterare markerar början på ett ökat politiskt samarbete.
Vilka är då de huvudsakliga frågorna som vi bör diskutera?
En av dessa frågor bör utgöra dagens budskap: det faktum att Europaparlamentet uttalar sig till förmån för multilateralism.
Inte för att, som Robert Kagan en gång hävdade, Europeiska unionen uppmuntrar multilateralism endast på grund av att den är oförmögen att agera ensidigt.
Nej, det är inte skälet.
Vårt skäl är att Europeiska unionen är multilateralt till sin struktur och natur.
De fasansfulla krigen under det tjugonde århundradet lärde oss att multilateralt samarbete är det rätta sättet för att bygga upp en fredlig och rättvis framtid, och de lärdomar vi har dragit i Europeiska unionen gäller även för Förenta nationerna – det är därför vi förordar ett multilateralt tillvägagångssätt.
Det är detta budskap som parlamentet bör ge i dag, och om vi gör det, om vi vill spela den roll som tillkommer oss i världen, måste vi börja genom att göra vår hemläxa.
Stats- och regeringscheferna gjorde inte detta i december; en av deras uppgifter var att skapa en juridisk status för Europeiska unionen för att få slut på de förhållanden som gör att kommissionen kan gå över huvudet på gemenskapen, eftersom den är medlem av FN: s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), och har ett mandat och en röst, vilket är skälet till att vi inte har ställning som juridisk person i Nairobi, Genève eller Wien när det gäller politiska frågor, och alltså inte kan agera.
Europeiska unionen behöver ha ställning som juridisk person.
Vi är också i behov av en EU-minister för utrikesfrågor, som sammanför vår politik med rådets och kommissionens politik och som företräder oss alla internationellt.
Detta innebär att vi behöver en företrädare för Europeiska unionen vid FN: s kontor, inte ett ämbete för kommissionen, ett ämbete för rådet och ett ämbete för ordförandeskapet.
Nej, vi behöver en utrikespolitisk företrädare, och det är vad parlamentet föreslår.
Vi måste fortsätta diskussionerna även efter Kofi Annans besök.
Kommissionen måste utarbeta en årsrapport, så att parlamentet kan diskutera de politiska prioriteringarna för att fastställa hur vi skall gå vidare, vad vi har uträttat och vad vi inte har uträttat.
Det krävs klarhet i budgeten, så att vi vet vilka institutioner, organ och fonder som får pengar från oss, och vilka som inte får det.
Jag anser också att Jean Monnets yttrande – att Europa kan bidra till en bättre värld – stämmer mycket väl överens med Kofi Annans budskap vid FN: s generalförsamlings senaste möte, då han sade att Förenta nationerna gör världen till en bättre plats.
Att vi i dag förenar dessa två yttranden är perfekt, och det innebär att denna dag är mycket betydelsefull för såväl Europa som för Förenta nationerna.
