# ID: svediakorp-gov444170
# author: Stockmann (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 612
# sentences: 19
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar!
Låt mig börja med att varmt tacka föredraganden för det goda arbetet som han har gjort och för hans goda samarbete.
Fru kommissionär!
Ni delade en gång en vision med oss om hur vi i framtiden skulle kunna flyga direkt från A till B inom Europa, och på så vis kunna utnyttja kapaciteten mycket bättre, minska förseningarna till en viss nivå, radikalt minska säkerhetsriskerna genom att kort sagt skapa några få fungerande luftrumsblock i Europa, och sätta stopp för lappverket i luftrummen ovanför Europa.
Det som vi har fått i slutändan är ett slags ” gemensamt luftrum ”.
I politisk mening är det tydligt att det inte gick att uppnå något mer, och överenskommelsen mellan rådet och parlamentet nåddes först i sista minuten – bokstavligt talat, fem minuter i tolv.
Eftersom vi bara bryr oss om det övergripande resultatet har parlamentet gått en lång väg och slutit sig till många av rådets önskningar och intressen.
Det skall sägas att ministerrådet gav oss den påtagliga känslan av att den nationella ståndpunkten fortsatte att ha överhanden – och den känslan finns kvar.
Resultatet är att vi har flugit i rätt riktning, men vi har lyckats landa utan landningsbana.
Parlamentet var tvunget att agera mycket försiktigt med sådant som är känsligt på nationell nivå och tvingades faktiskt överge idén med flexibelt utnyttjande av luftrummet, i synnerhet vad gäller det militära och civila samarbetet.
Stora områden av luftrummet är fortfarande stängda för all trafik som inte är militär.
Medan ett direktflyg från Rom till Bryssel sedan en tid tillbaka inte har medfört några navigeringsproblem kommer detta inte att vara möjligt i framtiden, vilket är en dumhet ur ekonomisk och miljömässig synvinkel.
Vi har i alla fall gjort framsteg eftersom medlemsstaterna för första gången har erkänt att det enda sättet att garantera ett säkert och effektivt utnyttjande av luftrummet är att militära och civila användare samarbetar, oavsett hur detta skall organiseras i framtiden.
Jag kan trots det inte göra annat än att instämma med Giovanni Fava när jag säger att i fråga om fungerande luftrumsblock, som ligger till grund för det gemensamma luftrummet, var resultatet mindre än vad situationens fakta krävde, för det hade behövts en riktig gemenskapslösning med tydlig beslutsfattande befogenhet för kommissionen.
Detta är tyvärr något som vi inte kunde få igenom; även här har medlemsstaterna fortfarande sista ordet, men avgörande framsteg har gjorts i och med att de för första gången tvingas förhandla om inrättandet av gränsöverskridande luftrumsblock.
Dessutom skall kommissionen övervaka utvecklingen noggrant, se över situationen efter fem år och föreslå ändringar som kan behövas i systemet; liksom Ingo Schmitt hoppas jag att den kommer att göra detta.
För att tala klartext, medlemsstaterna kan inte längre undvika sina ansvar, såsom de har gjort de senaste årtiondena, nu när de står under noggrann observation, och både parlamentet och kommissionen väntar sig storverk av dem.
För att sammanfatta är det inte alls säkert att resultatet blir det genombrott inom flygtransport som vi hade hoppats på, och som hade basunerats ut, men vi har börjat staka ut marken och kan se fram emot mer Europa ovan molnen i framtiden.
När det gäller integrering av det nedre luftrummet som är under övervägande och – om jag får gå ett steg längre – skapandet av ett gemensamt transeuropeiskt luftrum, hoppas jag att ämnet flexibelt utnyttjande av luftrummet och naturligtvis av fungerande luftrumsblock åter kan …
