# ID: svediakorp-gov444169
# author: Schmitt (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 777
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Det betyder faktiskt mycket för mig att få börja med att tacka de båda föredragandena Giovanni Fava och likaså Marieke Sanders-ten Holte.
Jag anser att de har kämpat storartat och med engagemang, särskilt under slutskedet då man ibland fick en känsla av att det bara var parlamentet kvar för att fortsätta kampen om frågan, eftersom det verkade som om kommissionen hade kastat in handduken tidigare.
Enligt den utmärkta broschyr som gavs ut 2002, med ett förord av kommissionären, är ” tiden mogen ”.
Sedan följde de många förslag som aldrig verkar ha trätt i kraft, tyvärr.
Det är av den anledningen som det oroar mig lite att i dag tala om historiska ögonblick eller en höjdpunkt.
Detta är i bästa fall en början.
Låt oss inte ha falska förhoppningar; detta är tredje gången som kammaren diskuterar detta ämne, och om allmänheten kunde höra oss skulle de finna det fullständigt obegripligt, eftersom de anser att detta borde ha retts ut för flera år sedan.
Vi har inte längre några gränser på marken; jag kan sätta mig i bilen och köra från Berlin till Paris eller från Paris till Rom utan att genomgå kontroller.
Trots de övertygande argument som talar för detta tillämpas likväl inte denna situation i luftrummen ovanför oss, där flygplan dagligen flyger över gränser.
Det komiska med allt detta är det beklagliga faktum att rådet i mars 2002, när det sammanträdde i Barcelona, lade fram ett tydligt uttalande, noterade ett behov, och av denna anledning krävde att ” vi behöver ett gemensamt europeiskt luftrum ”, och det var rådet som förhalade när det hade möjlighet, ända fram till slutet.
Jag säger detta rent ut helt enkelt därför att jag under en lång tid har övervägt om jag alls kan rösta för förlikningsförfarandet.
Som vi såg det fanns det två centrala punkter, de två stora frågorna.
Vi ville ha större säkerhet, och vi ville ha mer effektivitet i luften.
Vi var medvetna om att dessa två frågor var mycket nära förbundna med varandra, och att samarbete och samverkan mellan civil och militär luftfart måste organiseras å ena sidan, medan vi å andra sidan måste få ett slut på uppsplittringen en gång för alla.
Som broschyren så storartat uttryckte det; lappverket hade blivit ett nätverk.
Som Giovanni Fava uttryckte det, det faktum att det finns 41 centrum för flygledning bara i medlemsstaterna, och att man vid en kortare flygning från Bryssel till Rom måste passera genom sju av dem, leder inte bara till potentiella faror, utan det skapar även anledning till onödiga förseningar.
Rådet har lagt ned mycket tid på att blockera dessa centrala punkter.
Tyvärr måste jag säga er, fru kommissionär, att när den gemensamma ståndpunkten kom tillbaka till utskottet var det era företrädare som sade att rådet mycket väl kan ha intagit en konservativ ståndpunkt, men det var den enda stora framgång som vi fick.
Om parlamentet inte hade intagit en så fast hållning, och om de två föredragandena inte hade gett sitt allt, skulle det inte ha varit möjligt att nå det som åtminstone är en början, med en viss grad av samarbete, en överenskommelse, en förståelse, ett ömsesidigt samtal mellan alla användare.
För övrigt skulle det inte heller ha funnits någon tydlig anvisning till medlemsstaterna – som, om vi drar oss till minnes, har haft årtionden på sig att skapa fungerande luftrumsblock – i kombination med förklaringen, som jag ansåg var avgörande, att om ingenting förändras under de närmaste fem åren måste vi och kommer vi att göra förbättringar, och i detta fall kan vi inte låta medlemsstater behålla behörigheten i denna fråga.
Med detta i åtanke – för det var detta som jag ansåg nödvändigt – sade jag att det skulle ha varit bättre att ha en fågel i handen för tillfället och att komma i gång, för det fanns ingenting annat som erbjöds.
Låt mig trots detta göra det helt klart att jag inte har förlorat de två fåglarna i buskarna ur sikte, och jag skulle vilja be alla i detta Europaparlament att fortsätta arbeta hårt så att det gemensamma luftrummet i Europa inte bara förblir en dröm, utan faktiskt en dag blir verklighet.
Vi behöver det – oavsett om vi får det med medlemsstaterna eller trots dem.
