# ID: svediakorp-gov444144
# author: Rapkay (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 578
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Jag skulle kunna vara fullständigt införstådd med de synpunkter som Othmar Karas just har lagt fram, för det finns inte mycket att invända mot det han sade, men om vi fortsätter att diskutera mycket längre med varandra – vilket ledamöterna i utskottet redan har gjort – så kommer ändå mycket djupa åsiktsskillnader att dyka upp här och där, och jag tror att vi måste säga något om dessa för att förstå varandra lite bättre.
Det som står klart är att konkurrenspolitiken är ett viktigt och oumbärligt instrument som gör att EU: s inre marknad kan fungera och som underlättar en alltmer långtgående integration, så att de fördelar i form av välstånd och effektivitet som blir resultatet av en stor och integrerad marknad kan komma till god användning.
Jag kallade konkurrenspolitiken ett instrument, och det är vad den är, snarare än ett syfte i sig själv.
Om den vore ett syfte i sig själv skulle den mycket snabbt degenereras till något helt och hållet ideologiskt.
Konkurrenspolitiken är ett instrument som måste underställas sociala och civila politiska mål, och bidra till att uppnå dem.
Faktum är då att vi inte lever och rör oss i en fri marknadsekonomi, som det sägs i förslaget till resolution från utskottet för ekonomi och valutafrågor, utan i en social marknadsekonomi som har ett miljöansvar.
Herr Karas!
Ni använde just begreppet ” social marknadsekonomi ”, men ni röstade emot den i utskottet.
Det är förvånande att de konservativa och kristdemokraterna här i kammaren har vägrat att tala om social marknadsekonomi, och jag kan berätta för ledamöterna på andra sidan av kammaren att de kan korrigera sin grupps upprörande misstag i utskottet för ekonomi och valutafrågor under morgondagens omröstning i kammaren, genom att rösta för våra ändringsförslag.
Även om vi förespråkar täta kontroller av fusioner, måste kontrollernas styrka ligga i att de tar hänsyn till effekterna på samhället och på sysselsättningen och i att de ger arbetstagarna och deras företrädare ett ord med i laget under beslutsfattandet.
Detta är ett förslag till kommissionären.
Inom Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna förespråkar vi också täta kontroller av bidragen, men bidrag kan vara helt försvarliga om de leder till modernisering, förbättrad konkurrensförmåga, innovationer, hållbar tillväxt och skapande av långsiktig sysselsättning.
Det jag skulle önska är att man vid bedömningen av bidragen i ännu högre utsträckning uppmärksammar effekterna – inbegripet de positiva effekterna – på hela den kedja inom vilken bidrag ges och utnyttjas.
Vi har redan fört en rad diskussioner om detta.
Min tid håller på att rinna ut, så jag skall avsluta med en fråga till kommissionären.
Kommissionär Monti!
Ni har nu – alltsedan den senaste sammanträdesperioden i Strasbourg – bekantat er med vår resolution om tjänster av allmänt intresse, där vi helt klart uttalade oss för denna kammares medbeslutande om en rättslig ram, och det betyder att det inte kan betraktas som samtycke enbart till en gruppundantagsförordning – vilket är det intryck jag fick av kommissionens reaktion.
Vi har också frågat om det kommer någon uppföljning under detta parlaments mandatperiod, som snart löper ut.
Vi kan inte ha fler utdragna diskussioner, och därför vill jag veta hur detta arbete framskrider inom kommissionen.
