# ID: svediakorp-gov444002
# author: Koukiadis (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 366
# sentences: 13
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Vi måste dra oss till minnes två riktlinjer när vi beslutar om att anta eller förkasta de föreslagna ändringarna.
Den första är att det kommer att bli mycket lättare för utövare av de fria yrkena att flytta runt än det är i dag, särskild inom de reglerade yrkena.
Målet är att utveckla den inre marknaden och tjänstesektorn som släpar efter.
Den andra riktlinjen vi behöver fastställa är att garantera kvaliteten på tjänsterna som tillhandahålls vid rörelser över gränserna.
I det sammanhanget måste vi granska det som är i princip nytt i det föreslagna direktivet, som distinktionen mellan gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster och gränsöverskridande etablering, de föreslagna nivåerna och så vidare.
När det handlar om gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster tror jag att de ändringsförslag som fastslår tidsperioder och villkor för att förebygga överträdelser bör antas.
Men det nyskapande i direktivet som inför begreppet med gemensamma plattformar bör särskilt välkomnas, eftersom det ger de avreglerade instanserna möjlighet att aktivt stärka sitt gränsöverskridande samarbete.
Nu finns det en öppning i det civila samhället, men om vi skall skydda konsumentintressena på grundval av den andra riktlinjen vi hänvisade till har vi nu ett rättmätigt intresse att begära av gemenskapslagstiftningen att rörligheten inte görs till förevändning att undergräva utbildningsnivån för de yrkesgrupper som rör på sig.
Vi måste därför kräva som ett absolut villkor, för examensbevis som intygar en teoretisk utbildning som ges examinerade studenter studerande i olika länder, att deras utbildningar i alla länder anordnas av erkända utbildningsinstitutioner och inte av företag som inte omfattas av det officiella utbildningssystemet i värdlandet.
Detta måste vi vara överens om om vi inte vill att utbildningsprodukten skall hamna på samma nivå som den okontrollerade industriprodukten.
Det är alltså en sak att vi uppmuntrar samarbete universitet emellan – eller om ni så vill mellan universitet och andra utbildningsinstitutioner – något som ingen kan invända emot, och en helt annan sak att vi med samarbete som förevändning indirekt gör det möjligt för enheter som lagen inte erkänner som utbildningsinstitutioner att erkännas som sådana.
Därför är Konstantinos Hatzidakis förslag ett farligt ändringsförslag.
