# ID: svediakorp-gov443975
# author: Hughes (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 680
# sentences: 34
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Frågan har cirkulerat och jag vill påpeka för er och kommissionsledamoten att åtgärder på det här området borde ha vidtagits för länge sedan.
Vi talar om psykosocial hälsa och säkerhetsrisker i arbetslivet, och även våld på arbetsplatsen, trakasserier, mobbning, stress och oro skall infogas som nya riskfaktorer.
Jag börjar undra hur länge vi kan beskriva dem som ” nya riskfaktorer ”.
Jag satt nyligen och bläddrade i en del av mina gamla papper och såg att den fackliga grupp av hälso- och säkerhetsfunktionärer som jag arbetade med då, sent på 1980-talet, redan då använde den beskrivningen.
Här står vi nu, 15 år senare, och använder fortfarande samma fras, och väldigt lite, om något, har gjorts på EU-nivå för att tackla de här riskerna direkt.
Efter att åter ha läst vår fråga inser jag också att minst ett inslag i den ser en aning fånigt ut, nämligen den delen som frågar: ” Avser kommissionen att snabbt agera på detta område? ”
Svaret är tydligt ” nej ”.
I det utmärkta betänkande som utarbetades av Jan Andersson och som antogs 2001 ställdes två krav på åtgärder.
I betänkandet uppmanades kommissionen att offentliggöra en grönbok och ett handlingsprogram senast i slutet av 2002.
Vi väntar fortfarande på en reaktion.
För det andra krävdes det i betänkandet att kommissionen antingen skulle utvidga tillämningsområdet för ramdirektivet om hälsa och säkerhet eller utarbeta ett nytt direktiv för att bekämpa trakasserier på arbetsplatsen.
Även här väntar vi fortfarande på en reaktion.
Vi vill gärna veta vilken åtgärd, om någon, som kommissionen avser att vidta på det här området.
Sanningen är den att många ledamöter i denna kammare blir alltmer arga och frustrerade på grund av att kommissionens arbete med frågor om hälsa och säkerhet har avstannat helt under senare år.
Kommissionens arbetsmiljöstrategi för perioden 2002 – 2006 visar sig vara den bluff jag misstänkte att den skulle vara.
När jag utarbetade parlamentets betänkande om den strategin övervägde jag allvarligt att rekommendera att den skulle avvisas såvida den inte åtföljdes av ett detaljerat handlingsprogram.
Vi fick vissa försäkringar från kommissionsledamot Anna Diamantopoulou, och som en följd av detta antog vi ett betänkande som var kritiskt men inte tillräckligt för att avvisas.
Jag medger nu att detta var ett stort misstag.
Exakt den sortens glidning, utan handling, som jag fruktade har blivit följden.
Jag skyller inte på kommissionsledamot Anna Diamantopoulou personligen, men det är tydligt att det finns tjänstemän på hög nivå med anställning på ett generaldirektorat som hyser en annan åsikt.
Detta politikområde har helt åsidosatts.
Själva strategin handlar om risker på det här området.
Under rubriken ” Beaktande av nya risker ” sägs ” De ökade psykosociala besvären och sjukdomarna är nya utmaningar på arbetsmiljöområdet som hindrar en ökad arbetstrivsel.
Olika former av psykiska trakasserier och våld på arbetsplatsen är i dag ett särskilt problem som motiverar lagstiftningsåtgärder ”.
På nästa sida under rubriken ” Kommissionen kommer att ” står det ” undersöka om ett gemenskapsinstrument om psykiska trakasserier och våld på arbetsplatsen behövs och tillämpningsområdet för detta ”.
Alltså, vi väntar fortfarande.
Arbetsprogrammet för det här året nämner ett instrument mot våld men inte mot psykologiska trakasserier.
Min avslutande punkt är denna: Jag har hört sägas att det är svårt att lagstifta på detta område eftersom problemet är så invecklat, diffust eller subjektivt.
Två medlemsstater har redan lagstiftning på det här området, nämligen Sverige och Belgien.
Vad detta innebär är att det uppenbarligen är möjligt att lagstifta och att en del arbetstagare inom EU har ett rättsligt skydd, medan den stora majoriteten saknar ett sådant.
Detta är den tydligaste motiveringen för lagstiftning på EU-nivå.
Dessa risker orsakar enormt lidande och stor vånda hos arbetstagare inom Europeiska unionen.
Det är hög tid att kommissionen gör något.
