# ID: svediakorp-gov443840
# author: Wuori (Verts/ALE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 487
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman! 2003 var ett ovanligt dystert år för de internationella mänskliga rättigheterna.
För min del började året i Sydafrika, där jag arbetade för sannings- och försoningskommissionen som hade undersökt arvet efter apartheiden, och jag önskar att jag aldrig mer behöver se så mycket olikhet, rasism eller diskriminering av någonting, någonstans.
Men för tillfället – med den verkliga eller inbillade terrorismen som en faktor i alla analyser av världsordningen – är risken stor att vi halkar in mot en global apartheid.
Samtidigt som vi glatt går ed på begreppet ömsesidig säkerhet grundat på samarbete har Europeiska unionen, som värdegemenskap och i sitt arbete för mänskliga rättigheter, vilket är en nyckelfaktor för säkerhet, varit en besvikelse i fråga om praktiskt arbete på området.
Amnesty international publicerade denna vecka en rapport med titeln, där man starkt kritiserade EU: s politik för de mänskliga rättigheterna.
Amnesty anmärker till exempel på att regeringarna i EU: s medlemsstater ofta inte ens bryr sig om att svara när organisationen kontaktar dem.
Men även vi har upplevt samma sorts frustration när det gäller relationerna mellan Europaparlamentet och rådet.
Större länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna, till exempel Kina och Ryssland, slipper undan år efter år.
Parlamentets meningsyttringar har i dessa fall, liksom i många andra, inte lett någonstans på grund av medlemsstaternas passiva inställning, meningsskiljaktigheter mellan dem och de kommersiella och andra giriga intressen som döljer sig i bakgrunden.
Goda avsikter, både när det gäller tematiska och geografiska aspekter, har därför ofta stannat vid oförlåtligt tomma och meningslösa gester.
Det som behövs är styrka och resultat.
Med detta syftar jag till exempel på uttalanden om mänskliga rättigheter och demokrati.
Ordförandelandet Italien valde under alla omständigheter barns rättigheter som tema för sitt forum om de mänskliga rättigheterna.
Trots detta, och med hänsyn till barnens rättigheter, fruktar man att de riktlinjer för barn och väpnade konflikter som beslutades i december inte kommer att genomföras i verkligheten, vilket var fallet med handlingsprogrammet mot tortyr 2001.
EU: s nya säkerhetsstrategi kommer under tiden att finnas kvar utan något hållbart innehåll om det inte förankras i en konsekvent, sammanhängande och trovärdig politik för de mänskliga rättigheterna som rådet också varmt välkomnar.
Allas blickar riktas nu mot Irland.
Om inte en förändringarnas vind blåser både i våra bilaterala relationer och i Förenta nationerna kommer vi inte bara att behöva förbereda oss på en kombination av en verklig fars och katastrof, som den vi såg vid det 59: e mötet för kommissionen för mänskliga rättigheter, utan också på det faktum att vi kommer att slösa bort ett historiskt sett gyllene tillfälle nu när vårt arbete kan ha en avgörande, för att inte säga epokgörande betydelse.
