# ID: svediakorp-gov443839
# author: Boudjenah (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 732
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Så här i början av 2004 har klimatet med en besatthet av säkerhet blivit mer uttalat.
Kampen mot terrorism används nu som ursäkt för alla typer av förtryckande, diktatoriska och diskriminerande åtgärder.
Yttrandefrihet och rörelsefrihet, ja ibland alla demokratiska rättigheter, blir lidande i många länder, och även under George Bush ledning, vilken just har upprättat ett speciellt förfarande för flygbolagstjänstemän från tio länder som vill komma in på amerikanskt territorium.
Världen över finns det också ett flertal exempel på en offensiv mot de män och kvinnor som outtröttligt kämpar för de mänskliga rättigheterna.
I väntan på nästa möte för Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna skulle jag vilja nämna några av dessa.
Jag tänker på Sihem Bensedrine, författare, journalist och före detta taleskvinna för Nationella frihetsrådet i Tunisien, som för några dagar sedan attackerades på öppen gata i Tunis när hon var på väg hem.
En grupp av 15 advokater anförde klagan på hennes vägnar och Sihem Bensedrine anklagade, jag citerar, ” den politiska polisen ”.
De tunisiska myndigheterna var som vanligt snabba att förneka att det skulle finnas någon sådan polis.
Den senaste tidens många ingripanden av denna modiga och hängivna förkämpe, i syfte att avslöja brott mot de mänskliga rättigheterna i hennes hemland i europeiska media, inför ett parlamentsutskott i Tyskland eller i samband med att hennes senaste bok kom ut, tycks verkligen inte ha gjort Ben Alis regim glad.
De trakasserier som tunisiska förespråkare för de mänskliga rättigheterna får utstå varje dag visar att den tunisiska regimen inte har gjort några framsteg, trots de chockerande uttalanden om motsatsen som Frankrikes president Jacques Chirac gjorde i Tunis i december.
Tvärtom förekommer det fortfarande dagligen brott mot så grundläggande friheter som yttrande-, åsikts-, förenings- och mötesfriheten, och Europaparlamentets upprepade krav möts med förakt.
Denna bedömning delas även av Hina Jilani, FN: s generalsekreterares företrädare för försvaret av de mänskliga rättigheterna.
Enligt min åsikt måste EU: s institutioner, rådet och kommissionen, sluta vela och, både vid mötet för FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna och i allmänhet, kräva en entydig ståndpunkt gentemot denna regim och använda sitt inflytande för att kräva respekt för alla friheter.
Trovärdigheten i samarbetet mellan EU och Tunisien måste kunna mäta sig med detta krav.
Vi välkomnar frigivningen av politiska fångar i Marocko, som genomfördes alldeles nyligen, och framför allt frigivningen av journalisten Ali Lmrabet och flera sahrawiska fångar som hade suttit fängslade under många år.
Deras frigivning är ett bevis för betydelsen av internationell solidaritet.
Jag skulle vilja utnyttja det tillfälle som ges i och med denna diskussion och Kofi Annans förestående besök i Bryssel för att ta emot Sacharovpriset för att upprepa de krav som redan har lagts fram här men som fortfarande är relevanta.
Jag skulle vilja tala om frågan om Västsahara och uppmana medlemsstaternas regeringar att ge sitt fulla stöd till Förenta nationernas aktuella ansträngningar.
Eftersom slutdatum har fastställts till den 31 januari är det bråttom att sätta press på Marocko att lika modigt som Polisario Front godta och utan ytterligare fördröjning genomföra FN: s fredsplan, vilken slutligen ger det sahrawiska folket själbestämmanderätt genom en fri och demokratisk folkomröstning.
Rådet och kommissionen har de resurser som krävs för att driva igenom detta.
Slutligen skulle jag vilja nämna situationen i Palestina.
Det palestinska folket har fått nog.
Så fort någon gör en gest av välvilja, till exempel fredsinitiativet från Genève som antogs av israeliska och palestinska ledare, förhånas detta, minst sagt, av Sharon.
Anklagelser om förräderi, cirkulerandet av svarta listor, dödsskjutningar av den israeliska armén i de ockuperade områdena och domarna mot unga oliktänkande soldater är bara några av de hårda slagen mot själva tanken om fred i Mellanöstern.
Upptrappningen är fortsatt farlig och blodig.
I detta avseende kan jag inte annat än se fram emot EG-domstolens nästa möte i Haag, där den skall fatta beslut om legitimiteten av ” skammens mur ”.
När det gäller att fördöma brott mot rättigheter måste dock Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionen ta sitt ansvar.
