# ID: svediakorp-gov443751
# author: Prodi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,178
# sentences: 45
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar!
Bertie Aherns anförande har gjort min uppgift mycket enklare, eftersom ordförandeskapet och kommissionen är helt och hållet överens.
Vid mötet i Dublin lades grunden till ett nära samarbete och de centrala punkter han tar upp delas av kommissionen.
Under de få minuter jag har till mitt förfogande skulle jag vilja erinra om ett antal aspekter som har mycket stor politisk betydelse.
Den första är en vädjan om en allmän strävan att stödja politisk pluralism.
Anförandet om FN och den roll FN bör ha och det angelägna kravet på mänskliga rättigheter måste ligga till grund för vårt framtida arbete.
Om detta är vi överens.
Det var även ytterst viktigt att nämna det starka, positiva förhållandet mellan Förenta staterna och EU, och det är intressant att hela parlamentet godtog detta, samtidigt som det betonade att detta förhållande skall bygga på jämlika förutsättningar.
Glöm dock inte bort att jämlika förutsättningar inte är något som ges lättvindigt.
Vi kan bara nå jämlika förutsättningar om vi lyckas bygga ett starkt EU som kan fatta beslut, ett EU som verkligen har förutsättningar att förhandla på jämlika villkor.
Det är denna uppgift som vi tillsammans med det irländska ordförandeskapet måste gå vidare med.
När det gäller utvidgningen och för att besvara flera ledamöters frågor kan jag försäkra parlamentet att vi agerar så snabbt det är möjligt när det gäller att utse nya kommissionärer.
Jag upprepar att jag i slutet av februari, när jag har besökt alla huvudstäder och när förteckningen över samtliga kommissionärer är klar, kommer att komma hit och presentera namnen för er.
Ni måste komma ihåg att dessa kommissionärer – som ni väl vet – endast kommer att stanna här i några månader eftersom de därefter måste nomineras.
Jag har dock bett de nya medlemsstaternas stats- och regeringschefer att presentera namn på starka kandidater, personer som kan stanna kvar, så att kontinuitet kan nås i de politiska åtgärderna, så att kontinuiteten hos de kommissionärer länderna nominerar kan uppväga det faktum att det är först nu som dessa länder kommer med i unionen.
Svaret till Hans-Gert Poettering är att ni kommer att få se de nya kommissionärernas politiska balans och personliga egenskaper när de intervjuas.
Jag kan försäkra er att resultaten hittills har varit ganska smickrande.
De personer som de olika ländernas regeringar har skickat till oss innehar eller har innehaft de högsta politiska posterna i sina hemländer.
Jag tror att även de nuvarande medlemsstaterna kommer att agera på ett liknande sätt när det är dags för dem att nominera nya kommissionärer, eftersom kommissionen utvecklas till ett allt mer politiskt organ med ett allt större politiskt ansvar.
Beträffande konstitutionen har ett vidsträckt rop skallat som vi måste hörsamma: Konventet, konventet, konventet!
Alla försök att gå i en annan riktning är dömda att misslyckas, dömda att förbli resultatlösa, och jag anser att Bertie Aherns sätt att förhålla sig till denna utmaning är det bästa vi kan hoppas på och det sätt som har störst chans att lyckas.
Vi vet alla alltför väl, herr talman, att ingen framgång är given och att det är ett svårt läge, men att vi genom att noga beakta våra nuvarande problem och de goda resultat som kommissionen har gett oss säkert kommer nå goda resultat.
Till sist vill jag ta upp Lissabonfrågan.
Jag tar till mig Avril Doyles lidelsefulla uppmaning då hon satte fingret på problemet och med fog hävdade att vi har talat mycket om Lissabon men uppnått mycket lite.
Tyvärr är det så.
Vi har pratat om Lissabon i snart fyra år nu och därför vädjar jag på nytt: låt oss inrikta alla möjliga insatser på de mänskliga resurserna.
Vi behöver mänskliga resurser på alla nivåer: på nationell nivå inom obligatorisk utbildning och universitetsutbildning och på EU-nivå inom forskning på toppnivå.
Vi behöver en gemensam insats.
Vi kan inte nå de resultat som angavs i Lissabon med tanke på att 400 000 europeiska forskare för närvarande arbetar i Förenta staterna – jag upprepar, 400 000 europeiska forskare arbetar för närvarande i Förenta staterna – och med tanke på att vi, om vi vill nå Lissabonmålen, kommer att behöva öka vårt forskarantal med 700 000 under tio år.
Annars kommer vi inte att nå Lissabonmålen.
Inte ens det mest konkurrenskraftiga land i världen blir till alldeles av sig självt, som ni alla vet, och här har vi en allvarlig motsägelse.
Jag har flera gånger – i mitt anförande nyss och i andra sammanhang – föreslagit att stora laboratorier skall inrättas.
Vi har till och med inkluderat denna post i budgetplanen.
Vi har även talat om Europeiska vetenskapsstiftelsen för att kunna samordna spetsforskning, eftersom denna forskning annars inte kommer att generera de resultat vi vill ha.
Det är tämligen uppenbart att vi verkligen måste göra detta, men vi kan inte göra det när det kommer skrivelser med förslag om nedskärningar i EU-budgeten, som om pengar som används på EU-nivå är liktydigt med pengar i sjön, som om dessa pengar faktiskt inte ger större synergieffekter och påverkar utvecklingen mer än pengar som används på nationell nivå.
Vi kommer inte att få ett verkligt stort EU förrän vi gör oss kvitt denna tanke, och vi måste givetvis välja de områden där de pengar som används i EU ger bäst effekt, även om det inte råder något som helst tvivel om att forskning är det område där effekten blir störst.
Slutligen ett sista ord om stabilitets- och tillväxtpakten.
Daniel Marc Cohn-Bendit, med sin kraftfulla och ungdomliga lidelse …
… – eller snarare med sin kraftfulla och en gång ungdomliga lidelse – talade om genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten och kritiserade kommissionen för dess beslut.
Till er alla vill jag säga att det var ett smärtsamt beslut som jag fann svårt att fatta.
Jag är helt på det klara med att det får konsekvenser att fatta sådana beslut.
Jag var tvungen att fatta det av ett enda enkelt skäl: bestämmelserna måste följas, även om det inte inger mig någon glädje.
Detta är en demokratisk princip och det var därför kommissionens plikt att kräva att bestämmelserna följs, även om det samtidigt har varit kommissionens plikt att bereda väg för de förändringar som krävs för framtiden.
Jag har, mina damer och herrar, ofta varit generös i detta avseende, kanske alltför generös, men finansministrarna har aldrig gett mig något utrymme i denna fråga.
Jag uppmanar er därför att hjälpa kommissionen – eller jag uppmanar snarare oss alla att hjälpa varandra – att lägga fram förslag som faktiskt för utvecklingen framåt och som ger ny kraft åt EU: s ekonomiska politik.
