# ID: svediakorp-gov443703
# author: Wurtz (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,117
# sentences: 51
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande!
När observatörer talar om de svårigheter som det irländska ordförandeskapet kommer att ställas inför betonar de alla det faktum att den konstitutionella processen har gått i baklås.
Jag är rädd att detta kommer att betyda att vi inte kommer att se skogen för alla träd.
Enligt min mening var det som hände på Brysseltoppmötet och resultatet av detta bara symptom på ett djupare liggande problem: avsaknaden av en gemensam plan, eller i varje fall av en plan som EU: s medborgare kan identifiera sig med.
Den utmaning som vi nu måste möta är ambitiösare, mycket ambitiösare än att söka en maktkompromiss mellan två svarta får i Europeiska rådet.
Utmaningen är att våga gå bortom vad som har lämnats osagt, de lindrande förslagen, gemenskapens baksmälla, och att våga nämna saker och ting vid deras rätta namn – även kriser.
Kritiskt tal är en bristvara i både rådet och kommissionen.
Detta är anledningen till att jag är övertygad om att medborgarna i våra länder skulle uppskatta en omsvängning i riktning mot att tala uppriktigt och ansvarsfullt om vad som inte fungerar riktigt i unionen och att kräva förändringar.
Det finns för närvarande talrika exempel på tabun som måste hävas.
Jag skall bara nämna tre av dem, som är särskilt grundläggande.
Allra först har vi kriserna för euron och stabilitetspakten, eftersom de två problemen hänger ihop.
Man antog att införandet av EU-valutan skulle stimulera tillväxten, främja sysselsättningen och stärka unionen i förhållande till huvudkonkurrenterna.
Vad har hänt hittills?
Ekonomin är trög, arbetslösheten är skyhög och euroområdet uthärdar hårdnackat Washingtons hänsynslösa penningpolitik.
Detta måste ändras.
De lösningar på detta som har lagts fram ter sig i mina ögon inte trovärdiga, eller också ter de sig inte längre trovärdiga.
Man säger oss också att Lissabonstrategin kommer att få ny fart.
Men vart har all den fart som vi har haft i nära fyra år fört oss när det gäller tillväxt och sysselsättning?
Stor vikt fästs också vid stora projekt.
Det råder ingen tvekan om att de svarar mot mycket reella behov, men genom att huvudsakligen använda privat kapital begränsar man deras omfattning avsevärt.
EIB: s ordförande, Philippe Maystadt, medger att den privata sektorn är intresserad om projekten är tillräckligt lönsamma; det gör man ingen hemlighet av.
Han fortsätter med att säga att uttrycket ” tillväxtinitiativ ” kan leda till förvirring och att det inte på något sätt handlar om åtgärder för att försöka främja en omstart på kort sikt.
Det är under dessa omständigheter stabilitetspakten antas fortsätta som om det inte funnes negativa följder för de offentliga utgifterna, som om den – vilket vi skulle vilja – vore inriktad på att renovera exempelvis sjukhus eller att utveckla forskningen.
Kommissionär Pedro Solbes Mira kommer att dra de stater som har begått brottet att – som han säger – ersätta ett system baserat på respekt för regler med ett system baserat på politiska beslut inför EG-domstolen, som om denna kris i EU inte tvingade oss att se över reglerna och kasta oss in i ingående politiska diskussioner.
Detta måste förändras.
Det andra exemplet på en kris som är mycket allvarlig gäller budgetplanen och därmed solidaritetspolitiken vid tidpunkten för utvidgningen.
Det var kommissionen som för flera månader sedan utlöste den förra.
På grundval av den berömda Sapirrapporten, som utarbetades på kommissionens begäran, tog kommissionen på sig ansvaret för att godkänna den oacceptabla idén om en minskning av strukturfonderna efter 2006.
Mer nyligen blev de sex rikaste EU-ländernas skamliga initiativ spiken i kistan: att frysa budgeten på 1 procent av bruttonationalprodukten från 2007, vid en tidpunkt när vi förbereder oss att välkomna tio nya länder vars inkomst per person är lägre än hälften av genomsnittet för de femton.
Eftersom deras tankevärld inte rymmer möjligheten att ifrågasätta principen för återbetalningen enligt brittisk modell, framtvingad för 20 år sedan av ” järnladyn ”, är det solidaritetsmedlen som kommer att utgöra den flexibla variabeln.
Kommer vi att diskutera denna fråga den 1 maj, under utvidgningsfirandet?
Om vi vill att detta stora projekt skall bli en framgång är även detta en faktor som behöver förändras.
Slutligen är EU: s externa verksamhet i rejäl kris.
Ett år efter den stora viljekonflikten på global nivå i Irakfrågan har vi vunnit en hel del erfarenhet.
Vi vet nu att en stat ljög om massförstörelsevapen.
Vi vet nu att en stormakt kan vinna ett krig på egen hand men är maktlös när det gäller att vinna freden.
Vi vet också att ockupationen av Irak i själva verket när den terrorism som man antog därigenom skulle besegras.
Alla vet nu allt detta, men unionen är oförmögen att uttala detta och att dra lärdom av det.
Detta måste förändras.
I fråga om Mellanöstern, som enträget vädjar om att vi skall stärka EU: s roll, ger byggandet av annekteringsmuren, sten för sten, endast upphov till försiktiga uttalanden.
Vad gör vi för att skydda det palestinska folket?
Vad gör vi för att stödja de modiga ansträngningarna av israeler och palestinier som arbetar med helt nya metoder för att starta om dialogen och förhandlingarna?
Vad gör vi för att påskynda den internationella konferens som planeras i färdplanen?
Uppriktigt sagt gör vi mycket lite.
Detta måste förändras.
Min grupp ser alla de förväntningar på EU vilka uttrycks i olika regioner i världen som ett utmärkt tillfälle som vi bör gripa.
Jag tänker på Latinamerika, där demokratin växer sig starkare, som sätter sig upp mot Vita husets hegemonistiska konstruktioner och som söker verkliga partner som respekterar kontinentens identitet och suveränitet.
Jag tänker på de mest skuldtyngda länderna, vilka mot bakgrund av det uppenbara misslyckandet för initiativ av internationella finansinstitut håller på att kvävas, utan att världssamfundet bryr sig det minsta.
Jag tänker på våra partner som blev besvikna på Barcelonaprocessen och vars klagomål vi behöver lyssna på så att vi kan starta om EU: s förbindelser med Medelhavsländerna och, mer allmänt, med arabländerna.
Herr premiärminister, må det irländska ordförandeskapet vidta kraftfulla åtgärder på dessa olika områden som kan väcka liv i bilden av ett EU som lyssnar mer till den kritik som det utsätts för och de förhoppningar som det väcker.
Detta är vad jag betraktar som er viktigaste uppgift.
