# ID: svediakorp-gov443699
# author: Prodi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-14
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,662
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
Herr talman, premiärminister Bertie Ahern, mina damer och herrar!
Jag tror att det bästa sättet att inleda denna debatt är att blicka in i framtiden, med tanke på att händelserna under de närmaste månaderna kommer att bestämma unionens inriktning för många år framöver.
Jag syftar på de centrala institutionella händelserna, såsom parlamentsvalet i mitten av juni och att mandatet för nuvarande kommission löper ut i slutet av oktober.
Vidare skall förhandlingar just inledas för att fastställa unionens framtida budgetplan, och kommissionen kommer att lägga fram sina förslag inom kort.
Slutligen – och jag övergår här till de frågor som jag skall tala om i dag – kommer utvidgningen att slutföras under detta ordförandeskap, och framsteg måste göras med det konstitutionella fördraget och med vår tillväxtstrategi.
Så, mina damer och herrar, de lyckönskningar som vi har utväxlat under de senaste dagarna är välbehövliga, och jag är säker på att Bertie Ahern och hans kolleger kommer att använda all sin beslutsamhet och hela sin förmåga för att se till att ordförandeskapet blir framgångsrikt.
Jag skall inleda mitt korta tal med några ord om utvidgningen.
Efter år av noggranna förberedelser kommer den 1 maj 2003 verkligen att bli en festdag.
Det gläder mig att dessa festligheter kommer att ha sin medelpunkt i Dublin, eftersom det irländska folket är känt för sin livsglädje och gemytlighet.
Jag är glad att firandet kommer att vara inriktat särskilt på unga människor, av vilka vi har mycket att lära, i synnerhet i svåra tider när det tycks saknas entusiasm inför framtiden.
Utvidgningen kommer att medföra betydande förändringar för alla våra institutioner.
På ett praktiskt plan kommer arbetet med kommissionens interna organisation att fortsätta, och jag kommer att avlägga rapport till er om detta i god tid.
Vidare trappar jag upp mina överläggningar med de nya medlemsstaternas regeringar i avsikt att utse nya kommissionärer.
Arbetet går framåt mycket snabbt, och jag kan följaktligen bekräfta att jag i slutet av februari – så tidigt som parlamentet krävde – kommer att meddela er namnen på kommissionärerna, så att ni i vederbörlig ordning kan genomföra de utfrågningar som föreslagits.
Målet är naturligtvis att integrera kollegiets nya medlemmar från den 1 maj 2004, sedan de godkänts av parlamentet.
Festligheterna i Dublin kommer att bli ett symboliskt ögonblick, som kommer att öppna nya horisonter.
Detta enorma steg är som ett bergspass: när vi når dit upp kommer ett nytt landskap naturligtvis att breda ut sig framför oss.
Vi kommer att se de slutliga gränserna för unionen, som kommer att bli fullständig när den välkomnar länderna på västra Balkan.
Från denna höjd kommer vi att kunna se det utvidgade EU: s nya grannar, med vilka vi, som Bertie Ahern sade, vill skapa ett område av samarbete, stabilitet, säkerhet och fred.
Vi har redan satt i gång med denna uppgift i kretsen av vänligt sinnade länder, vilket ökar möjligheten till långtgående och systematiskt samarbete med Europeiska unionen från Medelhavet till Ryssland.
Vi föreslår EU-modellen som ett sätt att strukturera förbindelser mellan länder utanför EU.
Alla är enormt intresserade av denna modell: i Asien, i Latinamerika – överallt.
Under senare år har världen, som blivit mindre säker, genomgått en period av djup ovisshet.
Det irländska ordförandeskapets uppmaning att främja kraftfull och effektiv multilateralism, respekt för mänskliga rättigheter och konfliktförebyggande gläder mig därför: dessa principer är EU-principer.
Unionen måste verkligen stärka förbindelserna med FN och försöka uppnå större samsyn med alla viktiga aktörer på den globala arenan, främst med Förenta staterna och Ryssland, och vi är således inne på rätt spår.
Vi måste samarbeta med medlemsstaterna för att hjälpa FN: s generalsekreterare Kofi Annan – som vi kommer att träffa om två veckor – att fortsätta med reformen av FN, en organisation som vi vill skall vara stark, effektiv och närvarande överallt där freden hotas, där människor är i behov av hjälp och där mänskliga rättigheter behöver skyddas.
Mina damer och herrar!
Väpnade konflikter och grupper som är beredda att slåss för att nå sina mål utgör inte de enda hoten mot säkerheten och världsfreden.
Samtidigt som vi måste visa beslutsamhet och bekämpa och neutralisera terroristorganisationer måste konfliktsituationer lösas på politisk nivå.
Jag instämmer därför i de förslag som det irländska ordförandeskapet har lagt fram om att koncentrera unionens åtgärder på humanitär hjälp, på respekt för mänskliga rättigheter och på de politiska, ekonomiska och sociala faktorer som underblåser krig och våld.
Jag skulle nu helt kort vilja ta upp frågan om det konstitutionella fördraget, som var den svåraste frågan på det just avslutade ordförandeskapets dagordning.
Allra först skulle jag vilja säga hur nöjd jag är med ordförandeskapets ord om att regeringskonferensens arbete kommer att återupptas.
För kommissionen är det en absolut prioritering att denna konstitution antas; både det irländska och det nederländska ordförandeskapet kan räkna med vårt oavbrutna stöd.
2004 måste bli EU-konstitutionens år.
Toppmötet i december visade tydligt att de befintliga stötestenarna inte skulle vara oöverstigliga om medlemsstaterna gjorde en ytterligare ansträngning att utvidga samförståndet – som var mycket stort – om konventets förslag.
Om detta sker – och jag vet att Bertie Ahern är en mästare i tålamod och övertalning – är en uppgörelse kanske inte långt borta.
Kostnaden för att sakta ned integrationsprocessen är alltför stor.
Helt klart är varje situation förenad med risker, och kommissionen insisterar på att vi alla skall sträva tillsammans mot en form av integration som är gedignare och om vilken det råder större enighet.
Om ansträngningarna i denna riktning skulle misslyckas upprepade gånger – och jag hoppas verkligen att så inte blir fallet – skulle vi naturligtvis inte kunna motsätta oss bättre lösningar från andra håll, men jag upprepar att detta inte gäller det historiska skede i vilket vi för närvarande arbetar: vi arbetar nu för att vi skall få en konstitution som är gemensam för alla medlemsstaterna.
Herr talman!
Jag skulle vilja avsluta mitt tal med EU: s åtgärder för ekonomisk tillväxt, till vilka ni hänvisade mycket tydligt.
Ert program omfattar en uppsjö av idéer och är även ambitiöst på detta område; allt annat vore omöjligt, eftersom detta ordförandeskap kommer att vara värd för vårtoppmötet, som är det viktigaste mötet för att staka ut den ekonomiska strategin.
Efter flera svåra år tycks ekonomin äntligen återhämta sig: inte alltför entusiastiskt, men det har åtminstone gjorts vissa förbättringar.
Klimatet håller på att bli gynnsamt för att stimulera ekonomisk verksamhet.
Detta är inte rätt plats att upprepa någon analys av de mål som uppställs i ordförandeskapets program – vilket, kan jag garantera, kommer att få kommissionens fulla stöd – så jag kommer bara att ge en kort överblick av de idéer som ligger bakom strategin i fråga.
Vårtoppmötet kommer att fortsätta i den riktning som anges i Lissabonstrategin, som förblir den enda grund som kommer att göra att EU och dess ekonomi kan upprätthålla – jag säger inte öka, utan bara upprätthålla – sitt välstånd, sin säkerhet och sin sociala rättvisa i en globaliserad värld.
Kommissionen kommer därför att lägga fram sina förslag, och rådet kommer att fatta sina beslut; inget beslut kommer att kunna bära frukt förrän besluten blir konkret politik på nationell nivå, och därför måste medlemsstaternas samarbete harmoniseras.
De centrala prioriteringarna måste vara kunskap och innovation, det vill säga en enda prioritering, nämligen mänskliga resurser, punkt slut.
Det är prioriteringen.
Investeringar i utbildning, livslångt lärande och forskning är inte teoretiska problem utan ett mål som måste eftersträvas omedelbart, eftersom våra internationella konkurrenter håller på att gå förbi oss, eller redan har gjort det.
Vi måste därför intensifiera våra ansträngningar att bli en kunskapsbaserad ekonomi.
Mina damer och herrar!
Om vi blickar bortom här och nu är det tydligt att vår tillväxt i första hand beror på om vi utvecklar mänskliga resurser och kunskap.
Jag skulle återigen vilja betona behovet av att inrätta framstående EU-forskningscentrum i världsklass eller, ännu hellre, som är de bästa i världen.
Den konkreta och grundläggande symbolen för vår tro på framtiden måste vara att framtiden – som Bertie Ahern sade – är något vi kan forma och förverkliga.
Enbart nationella strategier kommer inte att leda till spjutspetsforskning; det behövs en strategi för kontinenten och hela unionen måste hjälpas åt.
Vår kontinent måste åter bli vad den har varit i århundraden: referenspunkten för forskare i hela världen.
Vi måste vidta åtgärder som gör det möjligt för ungdomar som för närvarande specialiserar sig någon annanstans att återvända till EU när de har slutfört sina studier.
Det är ingen vits att jag presenterar fakta och siffror; det väsentliga är att hundratusentals personer utbildar sig här och åker någon annanstans, eller utbildar sig någon annanstans och åker någon annanstans.
Vi befinner oss således utanför det system som odlar mänskliga resurser i världen; antingen ser vi till att träda in i det igen eller också kommer Lissabonstrategin inte att fullföljas.
Det finns bara en möjlig väg framåt: grundforskning och att sprida utbildning i hela EU: s arbetskraft.
Våra ungdomar måste kunna finna möjligheter att studera, arbeta och bli framgångsrika i EU; det är deras rättighet.
Jag säger detta inte bara för ungdomarnas skull, utan också eftersom deras framgång är nyckeln till vår egen överlevnad.
Detta måste därför vara målet för vår politik och vår ansträngning att motsvara EU-medborgarnas förväntningar.
