# ID: svediakorp-gov443690
# author: Reding, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,311
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Ni förstår säkert att jag, med tanke på det lilla antalet kämpar i salen, inte skall svara alla de som har lämnat kammaren – och kvart över tolv på natten har jag förståelse för det.
Jag skulle dock ändå vilja säga några ord som jag föresatt mig att ta upp.
Jag talar till er här som luxemburgska, och det var denna luxemburgska som, tillsammans med er, utvecklade det europeiska språkåret.
Det året gällde alla språk utan undantag, vare sig det rör sig om erkända språk, ej erkända språk, majoritetsspråk eller minoritetsspråk.
Jag gjorde det för att jag alltid hävdat att det inte finns några stora eller små språk: det finns bara modersmål, och de är alla, per definition, stora.
Vi skall fortsätta på den vägen.
Vi har helt riktigt grundat vår handlingsplan om språk på denna flerspråkighet, och låt mig tala om för er att flerspråkighet omfattar de av våra språk som inte är officiella, men det omfattar absolut inte esperanto eftersom vi har tillräckligt många levande språk som har det svårt utan att dessutom skapa konstgjorda språk.
Låt oss därför lära våra barn språk, och i det avseendet är jag glad att nästan alla – jag skulle faktiskt kunna säga alla – våra utbildningsministrar anstränger sig, och vissa av dem måste börja från noll.
De anstränger sig att införa språkundervisning i grundskolan.
Under de två senaste åren har enorma framsteg gjorts.
Vi har fortfarande långt kvar, men det går framåt, och åtminstone de ministrar som inte anstränger sig har ett dåligt samvete.
Det är upp till er, ledamöter i Europaparlamentet, att fortsätta ge dem dåligt samvete så att reformer införs på lokal, regional och nationell nivå.
Dessutom upprepar kommissionären till varje minister han träffar att en fortsatt flerspråkighet i Europa är en fråga om överlevnad.
Nu skulle jag bara vilja svara på vissa specifika frågor, även om de ledamöter som ställde dem inte längre är kvar i kammaren.
På frågan om Unesco och våra allierade så är det tydligt att i Unesco behöver vi alla länder för att få en majoritet för att anta en konvention om kulturell mångfald.
Vi behöver dessutom fungera som en förebild för kulturell mångfald på världsnivå.
Det vi då försöker göra – och vi lyckas genom att fungera som förebild och yrka på respekt för minoriteter – är att få igenom förändringar i inställningen, särskilt i de länder – och vissa av dem har nämnts här – som är mycket långt från att vara perfekta, och vi vet alla vilka de är.
Ni vet det, ni som är ledamöter av Europaparlamentet, eftersom ni ständigt diskuterar den frågan, men vi kan endast hjälpa dessa minoriteter genom att ta dem med oss och tala om för dem att vi inte kommer att tillåta att de åsidosätts, inte genom att bygga en mur mellan de som har rätt och de som har fel.
Jag skulle vilja ge er ett mycket specifikt exempel.
I maj förra året öppnade vi för första gången filmfestivalen i Cannes med Europeiska filmdagen.
Tjugofem ministrar, stolta över filmindustrin i sina länder, åtföljda av unga, välkända producenter, visade världen hur stor vikt de fäster vid filmen.
På eftermiddagen under Europeiska filmdagen organiserade vi tillsammans med våra partner från hela världen en konferens om film i världen.
Det var för att låta dem vars röster sällan hörs för en gångs skull göra sina röster hörda och ge chansen till minoritetsfilmer som, utan europeiskt stöd, aldrig har fått en möjlighet att synas.
Det är så den europeiska politiken borde se ut.
Det är en politik som ställer upp en förebild och som visar upp vår unika modell.
Jag skall nu besvara Christopher Beazleys fråga, som var mycket specifik.
Han undrade om vi skulle lägga fram ett meddelande angående Unesco.
Herr Beazley!
Jag vet inte om ni lagt märke till det, men i augusti offentliggjorde kommissionen, så vitt jag vet för första gången i Europeiska unionens historia, ett meddelande om Unesco, vilket tjänade som ett sätt att få saker och ting i rörelse.
Vi har nu vunnit ett slag.
Jag säger ” slag ” eftersom kriget inte är slut än.
Grupperna hoppas – och den första har redan börjat sammanträda – att det nu kommer att föras diskussioner på Unesconivå.
Jag tror att internationella förhandlingar, i ordets rätta bemärkelse, kommer att kunna inledas i slutet av 2004 eller i början av 2005.
Då, när vi har början till en text, kommer vi att kunna definiera vad Europa försöker uppnå i de här förhandlingarna.
Det räcker inte att komma ut med ett meddelande var tredje månad.
Det skulle vi inte nå någonstans med.
Jag är förespråkare för det som tyskarna kallar, vilket betyder att jag vill vidta åtgärder som kommer att ge resultat.
Vårt meddelande i somras gjorde att vi kunde få saker och ting i rörelse och visa att Europa deltog i utformningen av ett internationellt instrument.
Så snart diskussionerna givit sina första resultat så kommer vi att förklara vad vi vill skall vara huvudmålet i debatten.
Låt oss därför vara effektiva och inte militanta bara för sakens egen skull.
Jag måste tyvärr säga till Karin Junker att när det gäller mediekoncentration så kanske vi har samma utgångspunkt men grundar oss även på samma fördrag.
Det fördraget hindrar kommissionen från att föreslå några instrument för harmonisering, bevarande av mångfald eller pluralism i medierna.
Då fördraget ser ut som det gör och kommissionen är fördragens väktare kan jag inte göra mer än så.
Jag skulle aldrig få kommissionens godkännande om jag avviker från fördraget.
Vi kan bara hoppas, fru Junker, att det nya fördraget, som många ledamöter tydligt sagt, kommer att innehålla mycket starkare element angående sådan mångfald i alla dess aspekter, eftersom det är mångformigt.
Det handlar inte bara om dans och konst utan även – och framför allt – om språk, minoriteter, film och pluralism när det gäller uttrycksformer, med andra ord medier och audiovisuell teknik.
Det är därför som jag skulle vilja att det nya fördraget ger fler möjligheter för i första hand företrädare för folket, men även för kommissionens initiativ som är avsett att gå ytterligare ett steg framåt.
Det har sagts att världen inte är en handelsvara, och det gäller i ännu högre grad för kulturen.
I det avseendet tror jag att kommissionen, genom sin åtgärd, mycket tydligt har visat, inte bara när det gäller utrikeshandel utan även när det gäller godkännandet av nationella bidrag, till exempel till film och till offentliga TV-stationer och så vidare, att den inte är beredd att acceptera att kulturen betraktas som en handelsvara.
Även om den inte är en handelsvara så har dock kulturen sitt pris, och vi måste betala det.
Det är därför upp till oss att övertyga nationella regeringar och göra det möjligt för Europa att kunna investera tillräckliga resurser för att se till att de här kulturerna överlever.
Det måste vara möjligt för Europa att fungera som ett levande exempel inför världens blickar, så att vi kan förändra den världen.
Även om det vi upplever när det gäller mångfald och respekt för andra inte är perfekt så är vår förebild fortfarande värdefull.
Låt oss leda vägen, och världen blir en bättre plats för det här.
