# ID: svediakorp-gov443672
# author: Nielson, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 682
# sentences: 35
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. Fru talman!
Jag vill börja med att kommentera Glenys Kinnocks kommentar om behovet av att skapa liknande stöd för andra saker, som det vi ger den fredsbevarande resursen.
Vi lägger inte motsvarande belopp på alla de andra sakerna – vi lägger mycket mer.
Det nya med den fredsbevarande resursen är att vi bygger en grund för att lägga pengar på saker som vi aldrig kunde lägga pengar på förut.
Att finansiera genomförandet av fredsoperationer som beslutas av Afrika och genomförs i ett afrikanskt sammanhang är något nytt.
Vi bör se till att vi bara använder de pengarna till saker som inte går att finansiera genom de vanliga system som redan finns på plats.
Jag uppskattade John Corries anmärkning om oljerika afrikanska stater som skulle kunna göra mer.
Vi bör återkomma till det.
Jag kan också se att det skulle vara väldigt meningsfullt att diskutera de oljeexporterande ekonomiernas resultat och andra liknande råämnesproducerande industrier i Afrika i den gemensamma parlamentariska församlingen.
Denna diskussion håller just på att ta sin början, men i många fall är det därifrån de stora pengarna bör tas för sociala ändamål.
Det fantastiska med Nepad var dess tajming och beskaffenhet och ambitionen att acceptera att utsätta sig för granskning och bedömning när det gäller de globala kriterierna för demokrati.
Dessa afrikanska länder säger att de vill bli bedömda enligt samma principer, en genklang av vad vi alla kom överens om i samband med Cotonouavtalet.
De ville att detta skulle tas upp.
Det gjorde det inför G8, vilket väckte stor uppmärksamhet över hela världen, och på det sättet höjdes insatserna i demokratiseringsprocessen i Afrika.
Nepad och demokrati i Afrika är fortfarande mycket nya begrepp.
De länder som har haft bäst resultat har bara haft två – eller högst tre – någorlunda rättvisa val.
Vi tenderar att glömma det här: De som har haft bäst resultat har upplevt två godtagbara demokratiska val.
Det finns inte mycket mer än en stor handfull sådana bästa fall.
Men det är på rätt väg.
Den här granskningen av jämlikar är ett fantastiskt, mycket djärvt åtagande.
Det är klart att de måste göra det till en institution.
Det var klokt gjort att föra in den i Afrikanska unionen så snart som möjligt för, som Geoffrey Van Orden mycket riktigt påpekade, vad skulle de ha gjort med Zimbabwe och många andra fall om de ursprungliga fem hjältarna i Nepad hade haft hand om det?
De skulle ha förbrukat sin politiska trovärdighet.
Det skulle ha uppfattats som att de gaddade sig samman för att visa de andra hur saker och ting skulle skötas.
I stället lät man den klokt nog inneslutas – om jag får använda det ordet med hänvisning till den kontinenten – i Afrikanska unionen, som tog emot den.
Detta arbete pågår fortfarande.
Det är ganska fantastiskt att de sätter upp standarder för att klara sig igenom granskningsprocessen.
I en diskussion sade jag till dem att det verkar vara svårare att få bra betyg i granskningen av jämlikar än det är att uppfylla de kriterier vi har satt upp för att få bli medlem i EU.
Det är väldigt ambitiöst.
Jag kan bara rekommendera att alla som är intresserade av Afrika tar sig en titt på var de lägger ribban.
Jag har varnat dem för att de kanske är för ambitiösa, men de vill att det här skall bli en global förvaltningsstandard.
De vet att det inte kommer att bli lätt.
När det gäller institutionerna ser vi väldigt mycket fram emot att få ett systematiskt, nära och välorganiserat samarbete med den framväxande kommissionen i Addis Abeba.
Jag hoppas att vi skall komma på rätt spår igen och kunna hantera svårigheterna – även när det gäller Zimbabwe.
Jag hoppas att 2004 kommer att bli en positiv vändpunkt, då vi med full kraft skall kunna återuppta EU – Afrika-dialogen.
