# ID: svediakorp-gov443519
# author: De Rossa (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 853
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Det är naturligtvis omöjligt att göra denna fråga rättvisa på fem minuter.
Jag skulle vilja börja genom att tacka mina kolleger i parlamentet för möjligheten att föra denna debatt.
Det är viktigt att en framställning som undertecknats av 1,9 miljoner EU-medborgare skall tas upp till behandling i denna kammare.
En tid verkade detta osannolikt, så jag tackar därför alla som arbetade så hårt för att se till att detta blev verklighet.
Jag vill särskilt tacka John Corrie, föredraganden för utskottet för utveckling och samarbete, som även hjälpte till att förbereda detta betänkande, eftersom detta var ett betänkande med förstärkt samarbete som delades mellan utskottet för framställningar och utskottet för utveckling.
Jag skulle här vilja klargöra att detta betänkande inte tar upp jakt inom Europa.
Därför är de tre ändringsförslag som lagts fram onödiga, och jag skulle vilja uppmana kollegerna att inte stödja dem.
Termen ” bushmeat ” eller ” wild meat ” avser livsmedelsprodukter av vilda djur för lokal konsumtion eller kommersiell handel.
Även om överanvändningen av bushmeat är ett snabbt växande problem överallt är detta betänkande koncentrerat på Afrika, för bushmeatproblemet där är det största och bäst beskrivna i litteraturen.
Men den olagliga handeln med kött från vilda djur är inte begränsad till Afrika.
I Asien exploateras många arter på ett oacceptabelt sätt, antingen som mat, i handeln med sällskapsdjur eller för att människor tror att man kan bota sjukdomar eller förbättra sin sexuella förmåga genom att äta vissa delar av djur.
Handeln med vilda djur i Sydamerika växer också, och vilda djur såsom apor, fåglar, kapybara och andra stora gnagare samt tapirer, bältdjur och hjortar är till salu.
I princip kan vilket vilt djur som helst användas för att förse en marknad med bushmeat.
I Afrika är över 50 arter till salu på marknader och i restauranger, inklusive antiloper, små och stora apor, myrkottar, svin, stora gnagare, elefanter, reptiler – som ormar, ödlor och krokodiler –, ryggradslösa djur – som sniglar och insekter – och fåglar som näshornsfåglar.
Men den största delen av handeln sker med däggdjur, vanligen sådana som väger mer än ett kilo.
Aktuella beräkningar tyder på att bushmeat konsumeras i stor omfattning inom de fuktiga tropiska områdena, särskilt i Afrika.
De allra senaste beräkningarna av uttaget av viltkött är 23 500 ton i Sarawak, 67 000-164 000 ton i det brasilianska Amazonområdet och mellan 1 och 5 miljoner ton – urbenat kött – i Kongobäckenet.
Detta leder till överexploatering.
I Afrika kan åtminstone en art av röd colobusapa ha utrotats 2000 genom jakt.
Många andra arter väntas gå samma öde till mötes inom kort.
Människors livsuppehälle och den biologiska mångfalden skadas till följd av överexploateringen av vilda djur som livsmedel.
Av de uppskattningsvis 1,2 miljarder människor som lever på mindre än motsvarande 1 euro om dagen, lever cirka 250 miljoner i jordbrukets marginalområden, och ytterligare 350 miljoner i eller nära skogar, och av dessa beräknar man att 60 miljoner är infödda människor som lever i skogar.
I en nyligen genomförd studie av Förenade kungarikets ministerium för internationell utveckling beräknar man att 150 miljoner människor (en åttondel av världens fattigaste) betraktar de vilda djuren som en viktig tillgång för sitt livsuppehälle.
Det är därför uppenbarligen inte ett enkelt problem att ge sig i kast med.
Befolkningstillväxt, fattigdom, dålig offentlig förvaltning och kommersialisering av konsumtion och distribution av tjuvskjutna djur är de underliggande orsakerna till bushmeatproblemet.
Naturtillgångar kan inte återhämta sig i takt med en ständigt ökande efterfrågan.
Små stabila glesbygdssamhällen kan klara livsuppehället på naturtillgångarna i sin omgivning utan att göra slut på dem.
Befolkningsexplosionen i kombination med ett expanderande marknadssystem som omfattar städer – och hela världen – har dock ändrat på detta.
Exploateringen av naturtillgångarna har blivit ohållbar, och avnämarna är i första hand de utvecklade, industrialiserade nationerna.
Fattigdom väger tyngre än viljan att bevara och får motåtgärder att framstå som oberättigade och svåra att genomföra där människor är beroende av bushmeat för sin överlevnad.
Många av de underliggande orsakerna till den ohållbara handeln med bushmeat är desamma som leder till fattigdom: t.ex. en svag lokal förvaltning och ogynnsamma handelsvillkor.
Därför är det viktigt att naturskydds- och utvecklingsgemenskaperna samarbetar med lokalbefolkningarna och det civila samhället om denna gemensamma dagordning för att ta itu med orsakerna till fattigdom och förlust av biologisk mångfald.
Jag har fört upp omkring 20 frågor som kommissionen borde ta upp.
Det krävs naturligtvis resurser.
Vi har undvikit att fastställa ett belopp för dessa resurser, men kommissionen borde avsätta särskilda medel för att se till att denna fråga hanteras effektivt, och att det är möjligt att arbeta med de relevanta organisationerna och människorna på plats som antingen är beroende av bushmeat som inkomst eller som protein för sin överlevnad.
