# ID: svediakorp-gov443360
# author: Linkohr (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2004-01-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 829
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag skulle vilja börja med att tacka föredragandena mycket varmt för dessa betänkanden och även alla dem som gjort en insats för att förbereda den här debatten.
Men jag skulle också vilja tacka kommissionen, för under mina många år här i parlamentet – hittills nästan tjugofem år – har inte någon kommission tidigare vågat sticka ut huvudet lika mycket som den här kommissionen när det gäller säkerheten vid kärnkraftverk och säker hantering av radioaktivt avfall.
Det skulle jag verkligen vilja tacka er för.
Jag ser detta som ett framsteg i förhållande till vad vi har gjort hittills, för det finns en uppenbar motsägelse.
Å ena sidan kan man inte förneka att det naturligtvis finns sådant som radioaktiva risker och att dessa är transnationella till sin natur, men å andra sidan vägrar vi att erkänna att dessa transnationella risker måste hanteras på EU-nivå.
Dessa direktiv gör ingenting för att lösa denna motsägelse, men vi har ändå kommit en bit framåt.
Det är av den anledningen jag är för ett direktiv snarare än den rekommendation som vissa medlemsstater kräver, några av dem utifrån helt andra bevekelsegrunder.
En viktig anledning till att jag förespråkar ett direktiv är att det kommer att kunna utvidgas i framtiden.
Man måste medge, vilket många redan har sagt, att dessa direktiv lägger ansvaret på medlemsstaterna, men som läget är i dag är det förnuftigt och bör bekräftas.
Direktiv har verkligen den fördelen att ansvaret, som vilar på de nationella regeringarna, kommer att bli mer öppet i framtiden.
Vad detta betyder är att vi – eller snarare de av oss som blir omvalda – kommer att få möjlighet att hålla en debatt om inspektionsrapporter här i parlamentet.
Min nästa punkt är en kort kommentar till Alejo Vidal-Quadras Rocas betänkande: vad är avfall?
Det har varit mycket diskussion om hur avfall har definierats på ett egentligen politiskt sätt, vilket kommissionens text också har gjort i viss utsträckning, med andra ord att avfall är avfall, om det inte återanvänds.
Men om man talar i fysiska termer kan det faktiskt återanvändas, och därför är återvinning utomordentligt viktigt.
Det kan mycket väl vara så att det som nu är avfall om ett sekel eller två kan bli bränsle igen; det är förvisso möjligt utifrån fysikens förutsättningar.
Eftersom vi bör ge framtida generationer det alternativet, måste återvinning vara en möjlighet.
Jag skulle kunna tillägga att detta också bör göras av ekologiska skäl; vi kanske inte tror att detta är möjligt, men en dag kan det bli det.
Låt mig nu övergå till frågan om att reducera avfall, volym och toxicitet.
Jag skulle vilja ta upp någonting som vi inte har diskuterat här i parlamentet men som vi säkert tvingas diskutera i framtiden, nämligen transmutation av långlivade isotoper.
I princip är det helt klart möjligt att genom transmutation reducera halva livslängden hos långlivade isotoper, speciellt de mindre aktinoiderna, och även volymen på dessa föroreningar eller detta avfall, så att mängden giftigt material som skall slutförvaras minskar.
Men intressant nog kräver detta forskning och en ny generation teknik, och man kan inte utesluta möjligheten att detta blir en del i den teknik och filosofi som ingår i och byggs in i reaktorn, kanske i fjärde generationens kärnkraftverk.
Även om jag nämner detta bara i föregående, är inte heller detta något som bör uteslutas.
I alla fall arbetar man på frågan och på generation 4, och kommissionen spelar sin roll i det.
Nästa punkt som vi fick ägna ganska mycket uppmärksamhet åt är finansieringsfrågan, dvs. hur avvecklingen av ett kraftverk eller en anläggning skall finansieras.
Vad rådet nu har presenterat för oss är en mycket reducerad form av detta, och det är troligt att en majoritet här i parlamentet kommer att rösta för det.
Även om jag anser att det är förnuftigt, finns det en fråga som inte kommer att lösas härigenom och det är frågan om konkurrens, med tanke på att vi inte bara har Euratomfördraget utan också konkurrensartiklarna.
Det kan mycket väl bli så att någon inser och påpekar att det finns företag som måste avsätta mycket pengar till dessa fonder, medan andra däremot får pengar från sina regeringar.
Innebär inte detta att de som avsätter pengar till dessa fonder får en konkurrensnackdel?
Direktivet nämner ingenting om något sådant, och jag antar att detta inte var vad ministerrådet avsåg, men jag är säker på att den här frågan kommer att behöva diskuteras igen under de närmaste åren.
På det hela taget ser jag denna debatt och direktivet som ett framsteg, och jag hoppas att vi i morgon kommer att anta betänkandena med stor majoritet.
