# ID: svediakorp-gov443076
# author: Zrihen (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 856
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar!
Jag vill framhålla att detta betänkande förefaller mig vara alldeles grundläggande.
Det är grundläggande därför att ett av de främsta målen för Europeiska unionens utvecklingspolitik är att bidra till att bekämpa fattigdom i utvecklingsländerna.
På samma sätt anser vi att ett stärkande av demokratin och rättsstatsprincipen, liksom respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, är mål som vi bör sträva efter att uppnå.
Det skulle dock vara att lura oss själva om vi tror att det är möjligt att föra kampen mot fattigdom utan hjälp av kvinnorna.
Kvinnorna är samhällets stöttepelare, i synnerhet i de samhällen som vi talar om här.
På samma gång måste det sägas att de, tillsammans med barnen, tillhör de mest utsatta när det handlar om sjukdom, fattigdom, analfabetism och krig.
Därför måste alla de strategier vi genomför och alla de projekt som vi vill utveckla bidra till kvinnors frigörelse och verksamhet på varje område och i varje land.
Kvinnor måste delta på ett mycket praktiskt sätt i utvecklingen av sina länder, för varje kvinna är en potentiell kraft för framgång, förändring och utveckling.
Det betänkande som vi diskuterar i dag är, hoppas jag, ett av de grundläggande stegen i denna inriktning för samarbetet, för det föreskriver ett antal åtgärder för att främja, utveckla och stödja praktiska projekt på detta område.
Det är viktigt att projekten är praktiska.
Vi vill att denna förordning skall vara en katalysator, en drivkraft för jämställdhet mellan könen, som drar fördel av pilotprojekt, fastställer bra metoder och tillhandahåller information om dem.
Den omfattar perioden från 2004 till 2006.
Det förefaller oss därför nödvändigt att förordningen kan börja tillämpas i januari så att anbud kan infordras för projekten.
Jag är övertygad om att det finns hundratals människor därute som väntar på vårt beslut.
Om vi kommer med undanflykter kommer konsekvenserna att vara förödande för alla som är engagerade lokalt.
De vill delta och handla praktiskt för att skapa lika möjligheter.
I detta betänkande föreföll det mig avgörande att mer än något annat ta hänsyn till tillgången till alla resurser och tjänster som till exempel hälsa, utbildning och infrastruktur för kvinnor i alla åldrar.
Vi bör även lägga märke till att kvinnor stängs ute från deltagande, åtkomst och kontroll på alla områden.
Som kvinna, men framför allt som demokrat, hoppas jag kunna stimulera ett sådant deltagande i alla de berörda länderna.
Jag hoppas även att de lokala krafter och kvinnoorganisationer som outtröttligt arbetar för att förändra mentaliteten i fråga om jämställdhet kommer att vara de viktigaste mottagarna av vårt stöd.
I allt vi säger och allt vi hoppas på finns emellertid alltid budgetaspekten.
För denna förordning har Europeiska kommissionen gett oss 9 miljoner euro.
Det är kanske inte så mycket för oss men för aktörerna på fältet är det en veritabel förmögenhet som gör det möjligt för dem att genomföra konkreta projekt.
Icke desto mindre hade vi velat begära 11 miljoner euro, för ytterligare 2 miljoner euro förefaller oss inte vara så mycket.
Detta tycks dock, som kommissionär Poul Nielson just har förklarat, vara omöjligt.
Med stöd av mina kolleger accepterade jag därför betänkandet vid första behandlingen, för att bidra till konkreta åtgärder, med andra ord för att denna förordning skall antas så fort som möjligt, faktiskt i morgon, så att den har trätt i kraft i januari 2004.
Detta tycks dock inte vara de andra politiska gruppernas uppfattning.
Det verkar därför som att vi måste gå i strid igen, därför att vi kanske kan skrapa ihop ytterligare några ören och det är det som räknas på fältet.
Jag vill dock uppmana alla som skall tala i den debatt som vi kommer att hålla i denna kammare i morgon att betänka det faktum att vi genom att handla så tar på oss ett tydligt och bestämt ansvar för att inleda ett andrabehandlingsförfarande och att vi inte vet hur lång tid det förfarandet kommer att ta.
Jag anser också att alla de organisationer som påverkas av vår oförmåga att nå en överenskommelse har rätt att förvänta sig ett moget agerande och en konkret markering av vår önskan att uppnå dessa mål både från oss, från rådet och från kommissionen.
För egen del skulle jag, om jag fortfarande har befogenhet att fatta beslut som föredragande, än en gång förorda att denna text bör träda i kraft i januari 2004.
Vad som än händer, om förhandlingarna som vi skall föra i kväll och i morgon gör det nödvändigt för oss att vid någon tidpunkt ta vår ståndpunkt under omprövning, så kan jag bara beklaga det, men i det fallet skall jag omedelbart försöka få till stånd ett möte med rådet och kommissionen så att vi så snart som möjligt kan nå en överenskommelse.
