# ID: svediakorp-gov442843
# author: Antonione, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,509
# sentences: 51
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill göra några påpekanden som gäller förebyggande, hantering och lösning av konflikter i Afrika, en fråga som har varit kärnan i det italienska ordförandeskapets arbete visavi den afrikanska kontinenten under detta halvår.
Det allra mest brådskande tycks faktiskt vara att stabilisera kontinenten, med andra ord arbeta förebyggande eller att eliminera de väpnade konflikter som pågår.
Alla är ju överens om att det enda sättet att främja utveckling är att skapa fred och säkerhet generellt sett.
I annat fall blir kampen mot fattigdomen, främjandet av mänskliga rättigheter, sysselsättning av hög kvalitet och skyddet för miljön bara tomma drömmar eller kortlivade erövringar.
Det får inte bli något köpslående mellan utveckling och fredsbevarande insatser – vi måste helt enkelt ha ett integrerat angreppssätt.
FN: s generalsekreterare Kofi Annan gjorde detta mycket klart vid Afrikanska unionens toppmöte i Maputo när han sade att det krävs ett övergripande synsätt med inriktning på i tur och ordning fred och säkerhet, mänskliga rättigheter och demokrati, återuppbyggnad och utveckling.
De första som blev medvetna om detta var de afrikanska regeringarna själva, som redan i programdokumentet för det nya partnerskapet för Afrikas utveckling slog fast att krig och underutveckling är två sidor av samma problem och ger näring åt varandra.
På grundval av den hypotesen har de tillsatt erforderliga organ som skall förebygga, hantera och lösa deras kriser, särskilt Freds- och säkerhetsrådet och den gemensamma kommittén med företrädare för de största afrikanska staterna.
Det nya politiska element som skall framhållas är den nya beslutsamheten från afrikanernas sida att ta sitt ansvar också i fråga om fred och säkerhet på grundval av äganderättsprincipen.
Det är en inställning som Europeiska unionen konsekvent har uppmuntrat och stött med åtgärder som syftar till att försöka stärka Afrikas kapacitet, både på panafrikansk nivå och på subregional nivå, genom Ecowas, IGAD (Intergovernmental Authority on Development) och Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC).
Mot bakgrund av denna nya politiska situation har det italienska ordförandeskapet arbetat aktivt med att få till stånd ett svar från EU som skulle kunna vara utmaningen värdigt.
Därför verkade vi först och främst för ett teoretiskt resonemang om att förebygga, hantera och lösa konflikter i Afrika, genom en forskningsseminarium som hölls i Rom den 28 juli.
Genom två trojkamöten återupplivade vi dialogen EU – Afrika, som hade gått i stå efter det att Lissabontoppmötet sköt upp den.
Det andra av dessa möten hölls den 10 november i Rom.
Återupplivningen var främst inriktad på frågorna om fred och säkerhet, om vilka vi var överens med afrikanerna.
Slutligen införde vi pågående åtgärder för att stödja de fredsprocesser som fortgår i Elfenbenskusten, Liberia, Sudan, Somalia, Etiopien / Eritrea, norra Uganda, Demokratiska republiken Kongo, Burundi och så vidare.
Vi har stött ett kontinuerligt diplomatiskt arbete, vilket inte minst har tagit sig uttryck i att en rad EU-företrädare för ministertrojkan har sänts till Afrika.
Herr talman, mina damer och herrar!
Resultaten – åtminstone de kortsiktiga resultaten – är till stor del positiva.
Att krisen i Liberia kunde hanteras i realtid, både på politisk, diplomatisk och ekonomisk nivå, bidrog på ett avgörande sätt till att konflikten kunde stoppas, ett fredsavtal undertecknas och den nuvarande övergångsregeringen tillsättas.
När nu återhämtningen i Sierra Leone har befästs är det Elfenbenskusten i samma region som genomgår den största prövningen.
Elfenbenskusten är den verkliga drivkraften i regionens ekonomi, och det är i det landet som det viktigaste slaget står.
Hittills har vi gjort betydande framsteg.
Att en nationell försoningsregering tillsattes, att en amnestilag antogs, att de nationella väpnade styrkorna och rebellerna kom fram till en överenskommelse den 4 juli 2003 är viktiga steg i en process som behöver kompletteras med att trupperna får förläggningar och avväpnas och med att statsförvaltningen utvidgas till att omfatta hela territoriet fram till presidentvalet 2005.
Europeiska unionen har gjort allt som står i sin makt, och fortsätter att göra det, för att se till att vi kommer ur dagens dödläge, så att en återförening blir permanent och genomförandet av Linas-Marcoussis-avtalet fullbordas.
Förklaringarna den 22 september och den 9 december, besöket från en europeisk ministertrojka i mitten av oktober och det arbete som Europeiska unionens företrädare i övervakningskommittén har gjort är bevis på detta.
Tack vare att de franska väpnade trupperna och Ecowastrupperna ingrep så snabbt var det möjligt att undvika en öppen konflikt.
Det finns dock fortfarande behov av en mer substantiell fredsbevarande FN-styrka, inom vilken afrikanska trupper kan fortsätta att verka.
Det var vad Ecowas krävde i New York, och det är en begäran som Europeiska unionen måste stödja.
Dessa hänvisningar till specifika konflikthärdar gör att man å ena sidan uppskattar den beslutsamhet att hantera sina konflikter som afrikanerna visar och å andra sidan inser hur enormt mycket arbete som krävs för att förstärka den operativa kapaciteten, särskilt den som faller under subregionala organisationers ansvar.
I den meningen kan partnerskapet EU – Afrika bara utvecklas till ett trepartssamarbete mellan Europeiska unionen, Förenta nationerna och Afrika, där varje komponent kompletterar de andra.
Operation Artemis – den första EU-ledda militära operation som har gjorts utanför träningsområdena – visade hur effektiv en snabb insats med tränade, välorganiserade styrkor är.
De kan sätta stopp för en krissituation med konflikter och sedan låta en större FN-styrka med lämpligt mandat ta itu med de större stabiliseringsuppgifterna.
Också de subregionala afrikanska organisationernas styrkor kan fylla denna funktion och ingripa snabbt för att lösa kriser, för att sedan ersättas av det långsammare, bättre organiserade FN-maskineriet.
Det skulle kunna vara fallet i Burundi, där den första helt afrikanska fredsbevarande styrkan för närvarande verkar och inom ett år skulle kunna ersättas av Förenta nationerna.
Hittills har vi nämnt specifika åtgärder som Europeiska unionen vidtar under trycket av kriser och humanitära nödsituationer.
Den mest anmärkningsvärda nyheten är emellertid att en fredsfond – som har tilldelats 250 miljoner euro och som finansieras av Europeiska utvecklingsfonden (EUF) – inrättades av Europeiska unionens råd den 18 november 2003.
På så sätt skaffar sig Europeiska unionen ett pålitligt instrument för snabba insatser som ligger i linje med det strategiska partnerskapsförhållande som finns mellan Europeiska unionen och Afrika och med principen om afrikansk äganderätt.
Fredsfonden kommer att göra det möjligt att finansiera vissa specificerade insatser som ingår i de fredsbevarande operationer som de afrikanska styrkorna bedriver, med alla garantier som förfarandet för beslutsfattandet ger.
Kravet på detta från Afrikanska unionens toppmöte i Maputo fick således ett svar från Europeiska unionen som gjorde att de åtaganden och löften vi så ofta har upprepat kunde infrias.
Under minst tio år har vi tillsammans med FN uppmanat Afrika att ta kontrollen över sin framtid och att bryta den onda cirkeln av konflikter och fattigdom med stöd av världssamfundet.
När nu de afrikanska ledarna har tagit till sig detta, vilket framgår av den nya filosofin bakom skapandet av Afrikanska unionen och Nepad, blir det en fråga om politisk trovärdighet att förverkliga löftena genom lämpliga beslut.
Om fredsfonden förverkligas på ett klokt sätt kan den visa sig vara ett av de viktigaste instrumenten för de framtida förbindelserna mellan Europa och Afrika.
Avslutningsvis vill jag betona att det har utkristalliserats väsentliga förbättringar av planeringen och utförandet när det gäller att förebygga, hantera och lösa konflikter i Afrika.
Vi försöker att få till stånd denna utveckling genom att se över grunddokumentet, på vilket allt Europeiska unionens handlande på det här området hittills har byggt: jag syftar på Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt om att förebygga, hantera och lösa konflikter i Afrika av den 14 maj 2001.
Den operation som vi har lanserat, och som pågår, fordrar att vi kompletterar den nuvarande gemensamma ståndpunkten och först och främst uppdaterar den med en hänvisning till kampen mot terrorism och organiserad brottslighet, som får näring ur konfliktsituationer.
Därför måste det finnas en stark hänvisning till det civila samhällets roll och kvinnornas roll i det civila samhället.
Sedan behöver vi särskilt inrikta oss på de ekonomiska dimensionerna av konflikterna och vad dem beträffar den olagliga exploateringen av naturtillgångar.
Till sist behöver vi en hänvisning till den mycket allvarliga situation som de som kallas ” sönderfallna stater ” upplever, det vill säga territorier utan någon kontroll eller några offentliga institutioner som kan utöva den myndighet som fordras och stå för grundläggande service.
Det här är en pågående insats som vi överlåter till det kommande irländska ordförandeskapet och som kommer att slå fast Europeiska unionens övergripande sätt att förhålla sig till den viktiga frågan om att förebygga, hantera och lösa konflikter i Afrika.
