# ID: svediakorp-gov442839
# author: Nobilia (UEN ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 661
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
För det första bör det sägas att innehållet i den kompromiss som verkar ha tagit form på senaste tiden inte kan betraktas som acceptabelt.
Det fanns också olika delar av ursprungsförslaget som inte var acceptabla.
Självfallet kan vi stödja den bakomliggande principen: nämligen att alla parlamentsledamöter skall ges samma värdighet och framför allt en ständig påminnelse om att det finns en enda referenspunkt för hur de skall fullgöra sina uppdrag, med samma gemensamma rättigheter och skyldigheter.
Många delar av lagförslaget strider mot denna princip: den första gäller när denna lag skulle träda i kraft.
Som jag ser det har det redan slösats floder av ord och bläck på utvidgningen av Europeiska unionen, för att stödja och ge positiva kommentarer till förfarandet.
Därför tänker jag inte lägga mina positiva tankar om den frågan till mängden.
Icke desto mindre har det inte varit ovanligt, speciellt inte den senaste tiden, att gemenskapens institutioner antar lagstiftning och med stort beklagande säger att de framtida medlemsstaterna bara behöver delta i förlikningsfasen.
Eftersom det är så är det svårt att förstå varför det är så bråttom att anta den tidigare nämnda stadgan, när detta skulle göras utan att ledamöter från de framtida medlemsstaterna deltar.
Jag anser att vi avsiktligt har glömt bort dem.
Om principen dessutom är jämlikhet, till och med materiell jämlikhet, är det svårt att inse varför ledamöter från vilken stat som helst skall ha färre privilegier än nationella parlamentsledamöter när de fullgör sina uppdrag, som har minst samma dignitet, om inte högre, som deras.
När jag betonar den punkten avser jag naturligtvis de nationella system som ger de högsta garantierna, eftersom jag anser att ett rättighetssystem som i praktiken tenderar att sänka de garantier som finns är oacceptabelt.
Det finns dock mer att säga, och det handlar om delar som kanske är mindre nobla men som också har med värdigheten att göra.
Självfallet skulle ingen vara emot att löner utbetalas från en enda instans, men det råder inget tvivel om att ett av de största problemen här är lönernas storlek, det vill säga hänvisningen till det belopp som i framtiden skall betalas ut i förhållande till dagens ersättning, om det så är högre eller lägre.
Jag förstår inte hur man moraliskt sett i det egna landet kan försvara att en ledamot av Europaparlamentet plötsligt får en högre, och i vissa fall mycket högre, lön, även om den kommer från en annan källa än nu.
På samma sätt kan jag inte förstå hur andra ledamöter kan överväga att ta emot en lägre lön än i dag, särskilt mot bakgrund av att de nationella parlamentsledamöterna, och kanske till och med regionala politiker i samma land, har högre löner.
Men om vi för ett ögonblick ser på principen om jämlikhet och betraktar den som en positiv faktor, skulle den oro som har uttryckts om beskattningen innebära att vi hamnar i fällan med extrema skillnader igen.
Då tycks inte kompromissen om pensionsåldern ha något värde heller.
I den överväldigande majoriteten av medlemsstaterna är pensionsåldern i offentliga organisationer för närvarande 65 år eller högre.
Antingen får vi alltså vara modiga nog att bortse från det faktum att pensionsplanerna för parlamentsledamöterna inte ingår i medlemsstaternas pensionskostnader, eftersom de praktiskt taget är självfinansierade, och välja en pensionsålder på 65 år bara för att visa politisk konsekvens, eller också får vi visa oss modiga på ett liknande sätt och medge att fonden egentligen är av privat karaktär och att de enda giltiga reglerna är de som följer av de statistiska beräkningarna.
Om de två andra institutionerna inte tar itu med detta tror jag att det snarare kommer att bli parlamentsledamöterna och inte själva parlamentet som sätter sig i en underordnad position.
