# ID: svediakorp-gov442831
# author: Lehne (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 440
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Det här har varit en utdragen bedrövelse ända sedan 1998, och jag tror att skälet är att rådets uttalanden under de senaste åren inte har innehållit någon tydlig vink om dess ståndpunkt.
Alla skrivelser som man har hänvisat till var skrivna på byråkratspråk och gav ingen klar fingervisning om vad rådet var berett att acceptera.
Inte heller i dag har vi fått höra någonting om det.
Efter att ha hört rådets presentation här i dag kan jag faktiskt inte dra någon annan slutsats.
Med detta sagt är rådets ståndpunkt, såsom den har utkristalliserat sig under de senaste månaderna, oärlig och lögnaktig.
Jag tvekar inte att säga det, och jag gör det med hänvisning till en avgörande punkt, nämligen det sätt på vilket man har hanterat beskattningsfrågan.
Rådet anklagar kammaren för att se stadgan som en möjlighet att lägga sig i frågor som har med primärlagstiftningen att göra, men rådet ser tydligen inget problem i hur det självt hanterar primärlagstiftningsfrågor som t.ex. skatterna i den här stadgan.
Frågan är därför: vad vill ni egentligen, och hur är det tänkt att det skall fungera när ni har uppnått det?
Tack vare den information som vi har fått från alla de tre rättstjänsterna – parlamentets, rådets och kommissionens – vet vi att det man egentligen föreslår här strider mot lagen.
Trots det är parlamentet berett att gå med på det.
Jag kan dock säga er här och nu att om resolutionen skulle antas och någon medlemsstat skulle utnyttja den här möjligheten kommer frågan med säkerhet att hamna i domstolen – slutligen i Europeiska gemenskapernas domstol, som då måste ge oss ett utslag.
I och med det resolutionsförslag som nu har lagts fram tror jag att vi har nått gränsen, vi kan inte göra mer.
Othmar Karas hade rätt i det han sade tidigare, nämligen att vi här i kammaren också har vår värdighet.
Jag tycker att erbjudandet nu har gjorts, och vad vi nu väntar på är att rådet intar en slutgiltig ståndpunkt senast den 15 januari.
Det här handlar också om vad våra framtida kolleger kan vänta sig.
Nomineringsprocesserna pågår för närvarande i medlemsstaterna.
De måste också få veta vilka framtida arbetsvillkor de skall ha i parlamentet.
Tidsfristen går alltså ut den 15 januari.
Då vill vi veta säkert vad rådet vill och inte vill, annars kommer det att vara för sent för den här stadgan under nuvarande parlaments mandatperiod.
