# ID: svediakorp-gov442829
# author: Van Dam (EDD ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 663
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Vi skall snart fira ett jubileum: parlamentet har nu varit ett direktvalt organ i 25 år.
Trots det är ledamöternas rättsliga status ett lappverk som håller på att falla samman på alla håll och kanter.
Lönerna, som följer nationella regler, varierar så mycket att det inte finns något samband med ansvar eller arbetsbelastning.
Samtidigt stiger reseersättningarna till belopp som allt mindre står i proportion till de faktiska kostnaderna, särskilt på grund av konkurrensen inom flyget.
Vid toppmötet i Amsterdam i juni 1997 infördes en rättslig grund i fördraget, så att parlamentet kunde sätta samman en stadga som sedan skulle antas av rådet.
Det har nu gått sex och ett halvt år, men stadgan har fortfarande inte antagits.
I och med att tio nya medlemsstater ansluter sig den 1 maj och att valen i juni är nära förestående är det här sista chansen att åstadkomma något.
Skall vi än en gång stå inför väljarna med ett orättfärdigt system för reseersättningar och oförklarliga skillnader mellan ledamöternas löner?
Jag tycker att det är dags att gå vidare och diskutera politiska frågor av en annan kaliber.
En gemensam stadga för ledamöterna från alla medlemsstaterna lever upp till idealet om lika lön för lika ansvar.
Samtidigt strider den mot subsidiaritetsprincipen.
Enligt många ledamöter från Gruppen för demokratiernas och mångfaldens Europa är detta en anledning att behålla en nationellt beslutad rättslig status.
Samtidigt vill hela gruppen ha en radikal omorganisation av reseersättningssystemet.
År ut och år in lämnar vår grupp in budgetändringsförslag med innebörden att ersättningarna bör grunda sig på de faktiska resekostnaderna, och varje år avslår en majoritet i parlamentet detta förslag.
Det må vara en odiskutabel sanning, men den leder mina nederländska kolleger och mig till slutsatsen att reseersättningar inte kan skötas isolerat, utan bara i kombination med en stadga.
Därför anser vi att stadgan borde ha införts för länge sedan.
Fram till nyligen förhindrades det av de välkända tre stötestenarna.
Jag skall säga några ord om dem.
Den första rör primärlagstiftningen, immuniteten och liknande: lyckligtvis löste resolutionerna äntligen upp den knuten.
Den här delen måste oundvikligen gå sin egen väg.
Rådet har flera gånger sagt sig vara berett att samarbeta på den här punkten, och det löftet skall vi kräva att man uppfyller.
Den andra rör pensionsåldern.
Det har framkommit att parlamentsledamöter i praktiken går i pension vid 62 års ålder i genomsnitt.
Mot bakgrund av samhällsutvecklingen är inte den ålder på 63 år som rådet föredrar oskälig.
Den tredje rör den nationella beskattningen.
För flera år sedan föreslog det dåvarande belgiska ordförandeskapet en kompromiss så att vi skulle kunna ta hänsyn till subsidiaritetsprincipen på den punkten.
En knäckfråga som fortfarande måste lösas är lönerna.
De aktuella nationella siffrorna innehåller både extremt höga och extremt låga nivåer.
Vad beträffar de lägsta siffrorna antar jag att de historiskt inte grundade sig på heltidsuppdrag.
Enligt vår åsikt skulle ett viktat genomsnitt av de aktuella 15 siffrorna vara ett sunt sätt att anpassa ersättningen till nedlagt arbete.
Förslaget att uttrycka det som en procentuell andel av den ersättning som en domare i EG-domstolen får verkar vara en bra lösning, också när det gäller indexregleringen.
I går uttryckte den italienske premiärministern sin stolthet över att så många beslut fattades med stor energi vid toppmötet i förra veckan.
Vad oss anbelangar är stadgan det som avgör.
Om det sittande ordförandeskapet kan rapportera att rådet antar stadgan, kan det betrakta sig som framgångsrikt.
I annat fall övertas frågan av det irländska ordförandeskapet.
Med en bra början är halva arbetet gjort.
Irländarna har visat att de kan arbeta hårt, och därför hoppas jag verkligen att de kommer att kunna ge stadgan grönt ljus före den 15 januari.
