# ID: svediakorp-gov442587
# author: Berlusconi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,414
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill tacka er och alla ledamöter som har talat i debatten.
Ni har i allmänhet visat er besvikelse över att inget konkret resultat har nåtts under de sextio dagar som stod till förfogande för ordförandeskapet i regeringskonferensen.
Sannerligen hade alla sagt att ett sådant resultat skulle vara ett mirakel, och det har stått klart nu i några veckor att det inte skulle bli möjligt att uppnå det.
Men jag tror att denna besvikelse inte får leda oss till att anta en pessimistisk attityd inför framtiden.
Jag tror att ömsesidiga beskyllningar inte tjänar något till, och att man alltid måste vara optimistisk.
Jag har aldrig upplevt att en pessimist når några konkreta resultat; bara optimism, förtröstan och viljestyrka kan leda till positiva resultat.
Jag tror också att EU inte bör delas upp i ett första och ett andra klassens Europa, vilket skulle vara helt felaktigt och bara dämpa den entusiasm och glöd för och längtan efter Europa och gemensamma åtgärder som jag har bevittnat under dessa månader då jag haft nära kontakt med regeringscheferna, och inte bara dessa ledare, i de tio länder som förbereder sig för att bli medlemmar i Europeiska unionen.
De företräder ett stort antal européer – en ung och mycket välutbildad styrka – och en stor marknad för oss.
Jag tror därför att vi bör göra allt vi kan för att se till att det gamla Europa stärks på nytt genom bidraget från detta nya Europa, vilket, jag upprepar detta, är entusiastiskt för att ansluta sig till oss.
De avsevärda insatserna från konventets sida och från alla länderna under dessa sex månader måste stärkas och bibehållas: låt oss inte glömma bort att regeringskonferensen började den 5 oktober och fortsatte till den 13 december.
I detta hänseende vill jag försäkra alla som har talat om vad som återstår av konventets arbete – ett arbete som vi alltid har sökt berömma och förbättra – och regeringskonferensens arbete.
Tydligen har konferensens slutliga beslut, som jag tog med i det avslutande uttalandet, vilket godkändes enhälligt av alla medlemmar, inte granskats noggrant.
Jag vill därför läsa upp ett stycke för er, som kanske förefaller meningslöst, men som jag känner att jag måste stryka under:
En andra punkt: detta hårda arbete ledde till att det fastslogs en text som den stora majoriteten av medlemsstaterna enades om och som från och med nu kommer att betraktas som ett obestridligt regelverk, och följaktligen fullbordar ett viktigt steg framåt på vägen till en närmare integration av länderna och medborgarna i den utvidgade unionen.
Detta betyder att staterna, som utgör rådet, enhälligt har gjort ett politiskt åtagande om att inte på nytt ta upp dessa punkter – praktiskt taget alla punkter – som man tidigare inte enats om.
Som svar på ledamöternas frågor vill jag också påpeka att dessa punkter allesammans ingår i det förslag som lades fram av det italienska ordförandeskapet efter toppmötet i Neapel; detta förslag finns tillgängligt på det italienska ordförandeskapets webbplats tillsammans med texten om den europeiska försvarsöverenskommelsen som nåddes i Bryssel under den första dagen av det nya mötet.
Detta är något specifikt, och på denna grundval måste arbetet nu börja mot en överenskommelse om majoritetsbeslut, vilket är kärnpunkten för den överenskommelse som skall nås för att EU skall kunna fatta inte bara korrekta utan också snabba beslut, särskilt när det gäller att godkänna internationella ståndpunkter.
Det är det enda sättet för att vi skall kunna få ett Europa som inte bara kan vara världsledande vid sidan av de andra större makterna, och vara en avgörande faktor i utvecklingen av handel och ökad välfärd – vilket vi har åtagit oss att vara, inte minst i millennieförklaringen – utan också ett Europa som kan vara bestämt när det gäller att sprida demokrati och exportera frihet till hela världen; ett Europa som tillsammans med de andra västländerna åtar sig att förse de behövande med mat, vatten, hälsa och utbildning.
Allt detta är tillgångar som inte kan garanteras om den primära tillgången, som är ursprunget till alla de andra, inte garanteras: det är friheten, som bara kan garanteras och bibehållas med hjälp av demokratiska regeringsformer.
Jag tror att detta är västvärldens plikt och därför Europas plikt, och jag tror att Europa kommer att kunna uppnå detta resultat bara om det kan ge sig självt en metod för beslutsfattande som inte grundar sig på enhällighet: som vi såg för bara två dagar sedan i Bryssel behövs det bara att ett land motsätter sig ett beslut för att det inte skall kunna fattas.
Jag skall svara bara på en av de invändningar som har framkommit: det faktum att det italienska ordförandeskapet inte hade några förslag till en urvattnad kompromiss om den ovannämnda metoden med majoritetsbeslut.
Det italienska ordförandeskapet höll fast vid det system som konventet hade tänkt sig: systemet med 50 procent av staterna och 60 procent av befolkningen.
Vi gjorde allt för att övertyga länderna om detta, men de ville inte höra talas om det.
När vi insåg att det skulle bli omöjligt att nå en överenskommelse, och eftersom det var möjligt att enas om alla andra punkter, tillgrep vi temporära lösningar, och föreslog att vi skulle hålla fast vid Nicefördraget till 2014 och införa det system som föreslagits av konventet från och med 2015.
Vissa medlemsstater sade ” ja ”, andra ” nej ”.
Vi föreslog därför en annan metod som kunde godtas av de medlemsstater som tidigare visat sig mindre villiga: Nicefördraget tillämpas och prövas i fyra år.
Vid slutet av 2008 kommer vi att besluta genom majoritetsomröstning huruvida Nicefördraget har fungerat och bör bibehållas (om så krävs kommer förbättringar att göras); eller huruvida det är möjligt att tillämpa dubbel majoritet – majoritet bland medlemsstater och medborgare, eller om man måste finna ett annat omröstningssystem.
Det gick inte att nå någon överenskommelse om dessa förslag, vilka inte är några urvattnade kompromisser utan uteslutande syftar till att omedelbart ge Europa ett nytt konstitutionsfördrag.
Alla deltagare har följaktligen valt att uppskjuta beslutet.
Det är därför inte en slutsats som dras efter en debatt, utan ett fortsatt sökande efter en överenskommelse som jag är säker på snart kommer att uppnås – jag hoppas det sker under det irländska ordförandeskapet eller det följande nederländska ordförandeskapet.
Planen att skapa en konstitution har därför inte gått i stöpet.
Herr talman!
Jag skulle vilja avsluta med ett par optimistiska ord.
Önskemålet från alla våra regeringar att uppnå ett konstitutionellt fördrag i Europa var starkt, och alla kände sig ansvariga för att försöket att komma fram till ett beslut misslyckades.
Tyvärr lyckades vi inte, men jag tror att om vi inte lyckades, trots allt tålamod och all beslutsamhet i vår strävan efter dessa beslut, kunde inte heller någon annan ha lyckats.
Alla har medgett det.
Ändå tror vi att man fortfarande kan komma fram till en lösning som innebär att majoritetsomröstningar skall kunna ersätta mer än 50 års enhälliga omröstningar, och det finns en enhällig önskan att finna en sådan lösning.
Det är inte ett enkelt problem, eftersom medlemsstaterna i händelse av majoritetsomröstningar helt klart ger upp sin suveränitet i många frågor, och det betyder att det kommer att bli en mycket svår förlossning.
Denna tillkomst måste stödjas av de olika nationella parlamenten och förmodligen också underkastas folkomröstningar i de olika länderna.
Men jag tror att det finns ett samstämt önskemål om att man skall gå i den riktningen.
De sextio dagarnas arbete under regeringskonferensen var lönsamt.
Resultaten finns där, som jag sade, och det finns också ett politiskt åtagande bland rådets medlemmar att man skall betrakta dessa resultat som giltiga och att de inte längre skall vara föremål för diskussion.
Sedan vidtar arbetet med den nya metoden med majoritetsbeslut, och jag är övertygad om att EU till slut kommer att få institutioner och arbetsmetoder som gör att EU kan spela en viktig roll för välfärd, fred, frihet och demokrati bland sina medborgare och bland världsmedborgarna.
