# ID: svediakorp-gov442585
# author: Tajani (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 535
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
I dag skulle vi alla ha velat välkomna den överenskommelse som skulle ha gett upphov till den första europeiska konstitutionen, men det vore ett allvarligt politiskt misstag – vilket somliga redan har gjort – att säga att EU är avslutat, att trakassera dem som är ansvariga och att ge upp inför de svårigheter som dyker upp under vägen.
Därför måste vi fortsätta att gå framåt i konventets anda och mot bakgrund av de avsevärda resultat som uppnåddes genom det italienska ordförandeskapets hårda arbete, och i förvissning om att det slutliga målet verkligen kan uppnås.
Det är värt att komma ihåg att 95 procent av det som beslutades av konventet har antagits av alla dem som deltagit i regeringskonferensen.
Det bör också belysas att det italienska ordförandeskapet har varit troget de åtaganden som gjordes här i kammaren för sex månader sedan, och började med beslutet att inte skriva under en kompromiss med låg profil som skulle bli en skymf mot konventets arbete.
En annan positiv aspekt har varit kontakterna med detta parlament, som slutligen, för första gången, verkligen har deltagit som en av de större spelarna i regeringskonferensens arbete och som hela tiden har hållits informerat om rådets arbete.
De andra beslut som fattades av det italienska ordförandeskapet, som Francesco Fiori nämnde, bör därför bedömas välvilligt.
Faktum är att bedömningen av arbetet under de senaste sex månaderna inte bara får göras på ett ytligt och bittert sätt eller i partianda eller, ännu värre, med omtanke bara om unionsländernas inrikesaffärer.
Enrique Barón Crespo praktiserar inte det som han predikar när han talar om gemenskapsanda, för han förefaller bara vara intresserad av det spanska valet, och samma sak gäller Graham Watson, som ofta oroar sig över italienska frågor, men förlorar Europas intressen ur sikte.
En del av ledamöterna från mitt eget land som vill bli synliga eller söker ett förlorat samförstånd förefaller också bekymra sig föga om europeiska frågor när de använder sig av denna kammare för att tala om lokala frågor, och även detta på ett icke övertygande sätt.
Ett par ord till Martin Schulz, som har tagit upp frågan om den europeiska arresteringsordern för femtielfte gången.
Det italienska ordförandeskapet har, vilket är dess skyldighet, frågat alla regeringar vilka framsteg de har gjort med sina nationella lagstiftningsåtgärder för att anpassa lagstiftningen till beslutet om den europeiska arresteringsordern.
Svaret var klart: bara tre länder av 15 kommer att ha vidtagit de nödvändiga åtgärderna till december; fyra andra sade att de skulle behöva tre eller fyra månader till på sig; de andra åtta länderna ligger ännu längre efter.
Herr Schulz!
Ni kan faktiskt inte be det italienska ordförandeskapet eller något annat ordförandeskap att åsidosätta de nationella parlamentens suveräna röst – det vore otänkbart.
Sammanfattningsvis vill jag vädja om att alla länder sätter i gång att arbeta, och överger idén att några få skall gå framåt och lämna resten efter sig, och blickar fram mot ett Europa med värderingar som inte vill ge upp sina judisk-kristna rötter.
