# ID: svediakorp-gov442549
# author: Wurtz (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 656
# sentences: 25
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande!
Den 3 september i år, just här, lade Valéry Giscard d ’ Estaing fram utkastet till europeisk konstitution för oss.
Jag var ytterst kritisk till texten då, eftersom jag och min grupp såg den som ett försök att konstitutionalisera den liberala modellen genom att vidmakthålla de mest omtvistade delarna av Maastrichtfördraget vad beträffar både dess riktlinjer och institutionerna.
Projektet kommer nu att ligga på is i flera månader.
Någon kanske tror att detta gläder oss, men för min del är det inte alls så.
För det första därför att vägen mot ett liberalt Europa inte påverkas av detta misslyckande.
Man kommer att gå vidare på den av ett enkelt skäl: den var tyvärr inte skälet till de 25 regeringarnas splittring.
Alla, från Silvio Berlusconi till den polske premiärministern, har varit noga med att framhålla att det rådde samförstånd om i stort sett varje punkt i utkastet till konstitution, utom metoden för att beräkna den kvalificerade majoriteten i rådet.
Alla de problem som så kraftfullt tagits upp i den växande offentliga debatten om utkastet till konstitution, exempelvis vid Europeiskt socialpolitiskt forum nyligen, ligger därför kvar på bordet.
Det är ingenting att glädjas åt.
Sedan hade vi den beklämmande uppvisningen i strävan efter makt och drömmar om makt, utan jämförelser mellan alternativa strategier, målsättningar och värderingar för EU, där man tyckte sig höra den dumma parollen ” Nice eller döden ” genljuda – ett fullständigt förnekande av en politik och en anda som präglas av ansvarstagande.
Detta Europa, ingen duvunge längre och helt utan idéer, likgiltigt för människors förväntningar och okänsligt för den frustration som väller fram överallt, är en furstlig gåva till populister och demagoger av alla slag.
Detta misslyckade förspel till EU: s utvidgning kommer sannolikt att ha förödande konsekvenser för alla som har verkliga ambitioner för Europa – ambitioner som avviker från de gällande fördragen, men ändå höga ambitioner.
Slutligen ger detta dödläge nytt liv åt de förlegade gamla idéerna om den hårda kärnan.
De rikaste länderna, överlyckliga över en möjlighet att dra sig ur, hotar att dra ned på anslagen till de minst utvecklade.
Att avskaffa idén om solidaritet mellan medlemsstaterna skulle innebära dödsstöten för vilken gemenskap som helst och göra det möjligt för de mest liberala att förverkliga sin dröm, frihandelsområdet.
Vi kan inte godta detta synsätt.
Det är en karikatyr av idén om närmare samarbete mellan nationer, varav vissa vill ha en mer långtgående social modell och andra vill att en mer självständig och offensiv internationell politik skall drivas, utan att man behöver vänta på en omöjlig enhällighet bland 25 stater.
Men för att detta skall kunna ske måste ett verkligt europeiskt politiskt projekt komma till stånd inom Europeiska rådet.
Sanningen är emellertid att det inte finns något projekt, utom möjligen det mycket dunkla projekt som gäller ett europeiskt försvar och som förvärrats av EU: s nya strategiska doktrin som får blodet att isas bara man läser den.
Det är där problemet ligger.
Den väg som Europeiska rådet valt och de resultat det har nått borde övertyga tvivlarna på en punkt: de stora förändringar som skulle krävas av dagens institutioner och riktlinjer gör att ett projekt som våra medborgare kan identifiera sig med och känna sig delaktiga i aldrig någonsin kan uppstå av sig självt i en församling av stats- och regeringschefer.
Ett konvent är inte heller tillräckligt.
Utmaningen måste nu antas av de medborgare som känner sig manade och de partier som de identifierar sig med.
Som jag ser det är det denna ambitionsnivå som nu, mer än någonsin, måste ligga till grund för nästa steg i europeisk politik.
