# ID: svediakorp-gov442545
# author: Prodi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,797
# sentences: 74
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
De sex månader som närmar sig sitt slut har varit fulla av evenemang och projekt.
Ni kanske minns att jag, vid öppningssammanträdet den 2 juli 2003, räknade upp 13 lagstiftningsförslag som kommissionen hoppades få igenom före årets slut.
Det gläder mig mycket att kunna konstatera att det tack vare det italienska ordförandeskapets insatser har varit möjligt att nå enighet om fem viktiga punkter på den listan: jag tänker framför allt på det ändrade direktivet om spårbarhet för genetiskt modifierade organismer och ramavtalet med Europeiska rymdorganisationen, som kommer att innebära ett stort uppsving för utvecklingen av vår rymdpolitik; införandet av det gemensamma europeiska luftrummet och reglerna om offentlig upphandling är andra viktiga resultat av dessa sex månader, och båda kommer att antas formellt i början av nästa år; slutligen har tydliga riktlinjer nu utarbetats för en politisk överenskommelse om uppköpserbjudanden, som parlamentet kommer att ta ställning till under denna delsession.
Det italienska ordförandeskapet har burit facklan ansvarsfullt och i utmärkt samarbetsanda, och för detta är kommissionen tacksam.
För detta och för deras energiska arbete vill jag offentligen framföra mitt tack till de politiska ledarna för regeringen och hela laget, både de som arbetar vid de olika institutionerna i Italien och vid den ständiga representationen i Bryssel.
Dessa sex månader slutfördes med stats- och regeringschefernas möte, som avslutades i Bryssel i lördags.
Den del av mötet som ägnades åt regeringskonferensen tilldrog sig med rätta den största uppmärksamheten från allmänheten, men vi får inte bortse från de övriga viktiga frågor som kunde lösas framgångsrikt.
Det ämne som jag fäster störst vikt vid är givetvis det europeiska initiativet för tillväxt, som rådet antog enhälligt.
Detta initiativ är den synligaste delen av en generell åtgärdsplan som syftar till att stimulera den europeiska ekonomin.
De åtgärder som rådet antog innefattar ju också åtgärder för att förbättra vår konkurrenskraft och främja skapandet av arbetstillfällen.
Mina damer och herrar, det tillfälle som den pågående återhämtningen erbjuder måste utnyttjas nu, så att vi kan ge ny kraft åt Lissabonmålen, som fortfarande utgör den viktigaste strategin för hållbar tillväxt på hela kontinenten.
Slutligen välkomnar jag uppgörelsen i rådet om de sju nya europeiska myndigheterna, som skall arbeta med transportsäkerhet – i luften, på vägar och till havs – livsmedelssäkerhet, fiske, kemikalier och förebyggande och kontroll av sjukdomar.
Jag vill framhålla den roll som kommissionen spelat under de fyra års arbete som har lett fram till detta resultat.
Det är desto mer tillfredsställande att detta har kunnat åstadkommas eftersom vi har haft uppförsbacke hela vägen.
Det var en svår uppgift som krävde diskret arbete i kulisserna, men kommissionen tvivlade aldrig på att vi skulle lyckas med vår föresats.
Det finns två skäl till att överenskommelsen om myndigheterna är så betydelsefull.
För det första innebär den att vi får en flexiblare och effektivare modell för gemenskapens strukturer, en modell som för unionen närmare de europeiska medborgarna.
För det andra bygger den på en helhetssyn som går ut på en sammanjämkning av de enskilda ländernas intressen, vilka kan försena eller förhindra framsteg mot det gemensamma intresset om de inte bringas i överensstämmelse.
Jag tänker nu gå över till det andra huvudämnet för toppmötet i Bryssel: jag är sorgsen och besviken över misslyckandet att anta en konstitution för Europeiska unionen.
Låt oss dra oss till minnes Europeiska rådets möte i Laeken för två år sedan och skälen till de historiska slutsatserna därifrån.
Slutsatserna tillkom som en följd av ett behov som alla kände då: att unionen skulle få institutionella ramar som var mer sammanhängande och bättre strukturerade.
Vid den tiden var medlemsstaterna överens om tre grundläggande punkter.
För det första, behovet av att förbättra våra institutioners sätt att fungera, efter den famösa natten i Nice.
För det andra, behovet av att rationalisera våra rättsliga och institutionella strukturer.
Under årtiondenas lopp har de blivit så komplexa att unionens politik och förfaranden till följd av detta har blivit mindre sammanhängande.
För det tredje, behovet av att göra Europas medborgare mer delaktiga i den europeiska integrationen.
Den stora nyheten i Laeken var konventet, det mest ambitiösa och demokratiska institutionella projektet i vår historia.
Vi har lagt ned åratal av arbete på detta projekt och under samma tak samlat 105 delegater från demokratiska organ över hela Europa: nationella parlament och regeringar, företrädare för Europaparlamentet och ledamöter av kommissionen.
Konventet gjorde ett gott arbete.
Efter 18 månader lade det fram ett utkast till konstitution, och vi kunde konstatera att det utgjorde en god grund för regeringskonferensens fortsatta arbete.
Dessutom, som vi upprepade gånger har konstaterat, behövde texten bara några få ändringar på vissa punkter, för vi var – och är fortfarande – övertygade om att den utgör en medelväg för hela det system som ligger till grund för Europeiska unionen och dess arbete.
På de viktigaste punkterna hade konventet gjort ett utomordentligt gott arbete.
Jag tänker på stadgan om de grundläggande rättigheterna, metoden för omröstning med kvalificerad majoritet och fördelningen av politiskt ansvar.
Jag tänker också på den förstärkta rollen för Europaparlamentet, som i utkastet till konstitution till slut ges utökade beslutsbefogenheter när det gäller EU: s budget.
Vad övriga frågor beträffar, framför allt förfarandet för att ändra konstitutionen, räckte tiden helt enkelt inte till.
Till sist, när det gäller upprättandet av konstitutionen, hade själva principen om en kommissionsledamot per medlemsstat redan slagits fast.
De praktiska arrangemangen var inte tillfredsställande, men detta kunde lösas tack vare det arbete som utfördes efter regeringskonferensen.
Konventets utkast var, i likhet med allt arbetsmaterial, avsett att leda oss framåt, men vissa medlemsstater använde det för att ta oss i motsatt riktning.
Därför, mina damer och herrar, vill jag uttrycka min sorg och min besvikelse för er här i dag.
I förra veckan körde det europeiska integrationsprojektet fast, och vi, allihop, missade ett fantastiskt tillfälle.
Detta innebär emellertid ingen tragik, om vi beslutsamt kan hålla oss kvar på den väg som stakats ut av konventet.
De problem som identifieras i Laekenförklaringen måste fortfarande lösas; den grundläggande texten är fortfarande den som utarbetats av konventet.
Även om det är meningslöst att peka ut och skuldbelägga någon särskild nationell delegation måste jag understryka att vi inte kan utforma våra institutioner med möjligheten att blockera beslut som enda parameter.
Det är inte vår roll; det är varken parlamentets eller kommissionens roll.
Dödläget i Bryssel innebär att rådet som helhet misslyckades med att nå samförstånd om ett enhetligt förslag.
Det räcker emellertid inte att vi gemensamt tar på oss skulden, mina damer och herrar.
Nu måste vi förklara för medborgarna hur vi skall skydda deras framtid på bästa sätt.
Var och en för sig eller tillsammans?
Splittrade eller eniga?
Det finns bara ett svar: vi måste öppna ögonen.
Jag anser fortfarande, i linje med Laekenförklaringen, att lösningen inte kan ligga i en kombination av veton utan i en sammanjämkning av intressen och förslag.
Vetorätten är inte ett uttryck för demokratisk vilja, och våra institutioner kan inte åsidosätta de demokratiska reglerna.
Mina damer och herrar!
Vi söker nu en gemensam lösning, och jag inser att detta är fruktansvärt svårt när det fortfarande finns så många viktiga frågor där vi ännu inte nått enighet.
Med detta sagt är jag dock övertygad om att vi kommer att finna den rätta lösningen om vi bara ger det tid och är tålmodiga.
Jag hoppas därför att Europeiska rådet vid framtida möten kommer att återkomma till frågan om vår konstitution med en realistisk tidsplan och också med ett helhetsperspektiv som vi kanske har förlorat under de senaste månaderna.
Vi måste alla visa prov på mod och fantasi, egenskaper som behövs när viktiga politiska beslut skall fattas.
Det har bara gått några dagar sedan toppmötet i Bryssel.
Det är för tidigt och kan till och med vara övermodigt att lägga fram ett helt nytt bud redan nu.
Det är emellertid uppenbart att vi är skyldiga att begrunda vad som hänt och vad vi måste göra härnäst.
Vissa tänker sig en förtrupp av ledande stater, som banar väg för ett utökat samarbete och bygger grunderna för en starkare och närmare integrerad union som är öppen för alla.
Lösningar av det slaget ingår i den europeiska integrationens tradition, och om vi tänker tillbaka inser vi att sådana lösningar tillkommer främst när läget är som svårast och mest komplicerat.
I dag befinner vi oss i ett sådant krisläge, och vi måste därför vara modiga, ansvarsfulla och förutseende när vi börjar fundera på framtiden.
Mina damer och herrar!
Jag vill avsluta detta korta anförande med en vädjan från hjärtat.
Jag ber er att ta med er all er politiska visdom, er framsynthet och er erfarenhet och att använda dessa egenskaper så att det enade Europa kan få sin första konstitution.
Jag vet att många av oss i denna kammare ser Europeiska unionen som det enda hållbara svaret på de historiska och politiska utmaningar vi ställs inför.
Ni, som direktvalda företrädare för våra medborgare, är väl bekanta med deras åsikter: ni vet alltså att de är mycket väl medvetna om att Europa inte är ett abstrakt ideal eller en nyck, utan en historisk nödvändighet.
Ta bara steget utanför våra geografiska gränser: ur kinesiskt, indiskt eller amerikanskt perspektiv blir de enskilda länderna på vår kontinent otydliga och flyter ihop; vad folk ser i allt högre grad är Europa som en helhet.
Tänk bara framåt, till en annan tid än vår: i historiens ögon är hela kontinentens integration den enda chansen till överlevnad för de enskilda staterna.
Det är bara Europa som kan ge oss styrkan att bibehålla och utveckla våra kulturer och de regionala och lokala traditioner som vi är så stolta över.
Om vi inte alla står sida vid sida och försvarar den union som vi börjat bygga under det senaste halvseklet kommer vi att förlora vår självständighet och vårt inflytande i världen.
Unionen blir förloraren, men de största förlorarna blir medlemsstaterna och våra medborgare, och vi kommer alla oundvikligen att hamna på åskådarplats i historien.
