# ID: svediakorp-gov442544
# author: Berlusconi, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 5,188
# sentences: 155
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.Herr talman, mina damer och herrar!
Jag står framför er i dag för att redogöra för det arbete som utförts av den italienska regeringen, som har utövat ordförandeskapet för både Europeiska rådet och regeringskonferensen under dessa sex månader som nu närmar sig sitt slut.
När det gäller regeringskonferensen har Italien redan från början varit inställt på att nå samförstånd om ett ambitiöst dokument utan några urvattnade kompromisser – ett dokument som skulle göra det möjligt för den framtida unionen att fungera och att framstå som ledande på den globala scenen.
Utöver detta åtagande fanns förhoppningen att den utvidgade unionen skulle kunna upprätta en verklig konstitution med utgångspunkt i det utkast som utarbetats av konventet, inom de tidsramar som man enades om i Thessaloniki och därmed i god tid före valet till Europaparlamentet i juni nästa år.
Vår gemensamma förhoppning att förhandlingarna om konstitutionen skulle kunna avslutas inom de 60 dagar vi hade på oss efter det att konferensen inleddes i Rom har, som vi vet, inte infriats.
Detta måste vi helt enkelt acceptera, utan dramatik eller förebråelser, men samtidigt med en tydlig idé om hur vi nu skall gå vidare.
Vi har helt och hållet fullgjort vårt åtagande att avstå från kompromisser och överenskommelser som är svårbegripliga för våra medborgare.
Detta var en förpliktelse som vårt ordförandeskap inriktade sig på redan när denna komplicerade förhandlingsprocess inleddes, för vi ansåg att de nationella parlamentens och EU-institutionernas bidrag, först och främst – som ni sade, herr talman – ert eget, och det arbete som lagts ned av ordföranden Valéry Giscard d ’ Estaing och vice ordförandena Giuliano Amato och Jean-Luc Dehaene, skulle jämkas samman i ett dokument som skulle ligga till grund för en enhälligt antagen överenskommelse, utan ytterligare dröjsmål, om de viktigaste inslagen i det utkast som godkändes i juli.
När regeringskonferensen formellt inleddes var ordförandeskapets avsikt att på nytt bekräfta dessa utgångspunkter i Romförklaringen, som antogs av medlemsstaternas och kandidatländernas stats- och regeringschefer, talman Pat Cox och ordförande Romano Prodi.
Vi har under förhandlingarnas gång hållit fast vid denna princip och därmed jämkat samman önskan att i största möjliga utsträckning bibehålla konventets utkast med förpliktelsen att ta hänsyn till alla medlemsstaters legitima behov när det gäller de frågor de prioriterar.
Vårt arbete har präglats av insyn och öppenhet.
Vi har sett till att företrädare för Europaparlamentet till fullo har deltagit i regeringskonferensens arbete och därmed gått längre än vad som varit fallet vid tidigare regeringskonferenser, och vi har försäkrat oss om att alla dokument som lagts fram under förhandlingarnas gång har offentliggjorts och kunnat konsulteras.
Tack vare detta imponerande, tålmodiga och noggranna arbete – som jag offentligen vill tacka alla inblandade för, särskilt utrikesminister Franco Frattini, som sitter här på min högra sida – har vi kunnat lösa nästan alla frågor som rests av deltagarna i regeringskonferensen, utan att i någon större utsträckning sänka ambitionsnivån i förhållande till konventets utkast.
Under konferensens inledande diskussioner gick vi igenom över 80 kontroversiella frågor där de olika staterna hade skilda uppfattningar, och i varje fråga utom en, av rent institutionell karaktär, kom vi fram till tillfredsställande kompromisslösningar.
Jag vill tillägga att regeringskonferensen i vissa frågor – framför allt den oerhört viktiga försvarsfrågan – har kompletterat och förbättrat konventets utkast, i och med att man lyckats fastställa ett permanent strukturerat samarbete som är helt och hållet förenligt med Natos ramar och som tar hänsyn till vissa medlemsstaters politiska behov.
Detta avgörande steg framåt kommer att tas i enlighet med unionens beslutsförfaranden och med hjälp av en allomfattande metod som gör det möjligt för vissa länder att gå fortare fram på grundval av ett särskilt protokoll, där det framgår vilken militär kapacitet som krävs för deltagande i detta permanenta strukturerade samarbete.
I praktiken verkade denna fråga inledningsvis mycket problematisk.
Vi lyckades nå en överenskommelse, helt och hållet i överensstämmelse med Natos toppmöten, och som ni vet har alla accepterat de tre pelare som ligger till grund för de åtgärder och beslut som kan antas vid Europeiska rådets vårmöte.
Den första pelaren – förordningen om upprättandet av det strukturerade samarbetet och om att göra det operativt – måste godkännas av Europeiska rådet; den andra pelaren gör det möjligt för var och en av medlemsstaterna att gå in i samarbetet när som helst; den tredje pelaren innebär att ett europeiskt försvar – som är nödvändigt för Europas oberoende och värdighet och som ger Europa tillträde till alla förhandlingar med världens övriga militärmakter – inte får ses i motsättning till Nato, utan tvärtom måste arbeta jämsides med Nato så snart man funnit ett sätt att inrätta en europeisk enhet för militär planering och militärt kommando inom Natos operativa bas i Europa.
Vid regeringskonferensens sista sammankomst inriktades arbetet därmed på de stora institutionella frågorna, som på grund av sin politiskt ytterst känsliga karaktär inte kunnat lösas under förhandlingarnas tidigare skeden.
Vid det sista mötet skulle därför ett beslut fattas om Europaparlamentets och kommissionens sammansättning; det fanns fortfarande några punkter att klargöra i fråga om omröstning med kvalificerad majoritet i rådet, och, framför allt, metoden för beräkning av majoriteten återstod att fastställa.
Under de senaste bilaterala möten som ordförandeskapet höll i rasande fart dygnet runt på torsdagen, fredagen och lördagen, tycktes en lösning på några av dessa frågor vara i sikte, även om de församlade stats- och regeringscheferna ansåg det nödvändigt att påpeka att den framtida unionens institutionella ramar i slutändan borde betraktas i sin helhet genom en generell, allomfattande överenskommelse.
En uppgörelse om kommissionens sammansättning och om frågan om kvalificerad majoritet var inom räckhåll.
Vad beträffar frågan om antalet parlamentsledamöter, herr talman, förekom praktiskt taget ingen debatt: länderna med mindre befolkning bad om ytterligare en ledamot, vilket skulle innebära en ökning från fyra till fem, och alla andra länder samtyckte.
Däremot var det inte möjligt, trots alla våra ansträngningar, att nå tillräcklig enighet i frågan om omröstning med kvalificerad majoritet, och därför beslutade vi, efter att ha rådfrågat samtliga delegationer, att avsluta en debatt som riskerade att orsaka konflikt och som i bästa fall skulle ha lett fram till en urvattnad kompromiss av det slag vi hade uteslutit redan från början.
Ett verkligt misslyckande hade varit just en urvattnad överenskommelse utan förmåga att garantera att unionen fungerar på ett tillfredsställande sätt i framtiden och kan agera som en beslutsam politisk kraft på den globala scenen.
När mötena avslutades uttryckte alla mina kolleger sin stora uppskattning för det italienska ordförandeskapets arbete – något som givetvis gladde mig och mina medarbetare mycket – men, och det är det viktigaste, jag kan tala om för er att jag upplevde en stark önskan om att inte låta allt det vi byggt upp under de senaste månadernas förhandlingar gå förlorat.
Vi har ju faktiskt nått enighet på 82 punkter – 82 punkter som innan dess var föremål för diskussion och varav många rentav verkade omöjliga att lösa.
Vad vi har efter konferensen är alltså ett förhandlingsresultat som alla ansåg var betydelsefullt och, vill jag tillägga, som ingen ville förhandla vidare om.
Därför rekommenderades i alla anföranden som hölls vid rådets bord att konferensens nästa uppgift bör vara att inrikta sig på de frågor, eller snarare den fråga, där enighet ännu inte nåtts.
Vi bör inte börja om med det omfattande arbete som lagts ned på övriga punkter och där alla medlemsstaters delegationer deltagit.
Vi kommer därför att kunna återuppta den konstituerande processen för att fullfölja det stora projekt som inletts av konventet, med utgångspunkt i konferensens värdefulla förhandlingsresultat, som omfattar nästan alla de tidigare kontroversiella frågorna.
Jag måste säga att vi verkligen var nära att nå en överenskommelse.
Sent på fredagskvällen verkade en uppgörelse möjlig, då vissa av de länder som inledningsvis varit defensiva på specifika punkter blev betydligt öppnare, men sedan, morgonen därpå, togs ett steg tillbaka, och vi beslutade genom en ömsesidig överenskommelse mellan samtliga delegationschefer att alla behövde mer tid.
Vissa bad faktiskt om att få rådfråga sina nationella parlament.
Så i stället för att inleda en debatt som hade gjort misslyckandet att nå en överenskommelse ännu tydligare, bestämde vi oss för att avsluta medan alla hade en positiv inställning.
Alla förklarade sig villiga att återuppta debatten, för att bevara det förhandlingsresultat vi hade enats om och gå vidare mot målet att ge Europa en konstitution som skulle ge det förmågan att fungera på ett tillfredsställande sätt, att fatta de rätta besluten och att på den globala scenen agera som en politisk jätte, inte bara en ekonomisk jätte.
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag skulle nu vilja redogöra för de viktigaste resultaten av det möte i Europeiska rådet som avslutade det sex månader långa italienska ordförandeskapet.
Det är med stor tillfredsställelse jag gör detta, inte bara för att vi behandlat viktiga frågor, utan också för att de beslut vi fattat är ett resultat av hårt arbete där alla länder varit med och delat på ansvaret.
De faktiska resultaten inverkar direkt på de europeiska medborgarnas intressen och bidrar till att förstärka helhetsbilden av unionen.
Dessa resultat kunde nås tack vare ett utmärkt samarbete med kommissionen – som jag vill tacka – och arbetades fram i en anda av öppen, konstruktiv dialog med parlamentet, som jag återigen vill uttrycka min uppskattning för.
Jag skulle vilja börja just med de ekonomiska frågor som vi tog itu med för att främja utvecklingen och öka sysselsättningen, för att förbättra den europeiska industrins konkurrenskraft och för att fullfölja alla delar av den inre marknaden.
För det första antogs formellt vid Europeiska rådets möte i december vad vi har kallat det ” europeiska initiativet för tillväxt ”, en åtgärd som föreslogs av det italienska ordförandeskapet och som utvecklats av Ekofin och kommissionen med bidrag från EIB.
Ni känner väl till detta initiativ, som syftar till att främja ett betydande investeringsprogram inom den grundläggande transeuropeiska infrastruktur som innefattar transport, transeuropeiska energinät och telekommunikationssektorn, samt investeringar i humankapital, det vill säga i forskning och utveckling, innovation och teknik.
Vi satte upp en dubbel målsättning: att med hjälp av dessa projekt skapa förutsättningar för att förbättra de materiella och immateriella infrastrukturnät vars syfte är att binda samman hela den europeiska marknaden, framför allt med sikte på utvidgningen, men också att bidra till att öka den ekonomiska tillväxten generellt sett och därmed sysselsättningen, med lämpligt finansiellt stöd.
Vi hoppas använda både offentliga medel – från EU: s budget och, till viss del, från de enskilda medlemsstaterna – och finansiering från den privata sektorn, inte minst tack vare den avgörande roll som garant som Europeiska investeringsbanken tagit på sig.
Jag vill i detta sammanhang understryka att detta är den första stora ekonomisk-politiska åtgärden på EU-nivå som till fullo kompletterar Lissabonstrategin och dessutom är helt och hållet förenlig med stabilitetspakten.
Det är lönlöst att försöka dölja det faktum att vi, som enskilda stater, nu när den gemensamma valutan har införts inte kan bedriva penning- eller finanspolitik; vi kan inte devalvera vår valuta för att stödja vår produktion eller export; vi kan inte underbalansera statsbudgeten, inte ens på medellång sikt, och samtidigt uppfylla Maastrichtkriterierna.
Denna rättighet, denna makt, som de enskilda staterna inte längre har, måste därför ersättas med en högre makt.
Tyvärr har vår europeiska bank, Europeiska centralbanken, i uppgift att kontrollera prisökningar, det vill säga att kontrollera inflationen; dess uppgift är inte att stödja ekonomin, till skillnad från exempelvis dess motsvarighet i Förenta staterna, Federal Reserve.
Därför måste Europa uppbjuda all sin vilja och ge sig självt förmågan att vidta åtgärder för att stödja ekonomin.
Vad beträffar en annan, mer specifik fråga, som ändå hänger samman med strävan att stärka den inre marknaden och öka tillväxten, nådde vi sedan enighet om att anpassa de transeuropeiska transportnäten – TEN – till förhållandena i ett utvidgat Europa.
I detta sammanhang har Europeiska rådet ratificerat överenskommelsen om att fördubbla bidraget från EU: s budget – att höja det från dagens 10 procent till 20 procent – till åtgärder avseende gränsöverskridande avsnitt.
Detta resultat har mycket stor betydelse för möjligheten att uppbringa privat finansiering för storskaliga infrastrukturprojekt.
Europeiska rådet har betonat vikten, när det gäller att åstadkomma fri rörlighet för varor, av att bemästra de svårigheter som orsakas av bergspass och naturliga hinder, och av trafikstockningar längs de huvudsakliga kommunikationsvägarna.
Vi hoppas att kommissionen mot denna bakgrund inom en nära framtid skall kunna bedöma och kvantifiera den negativa effekten av bergspass och naturliga hinder på den inre marknaden.
När det gäller transeuropeiska nät menar jag att ett ytterst betydelsefullt arbete har utförts, eftersom vi helt saknar vägar och kommunikationer, både på järnväg och landsväg, som förbinder oss med de länder som blir medlemmar i EU den 1 maj.
Det var helt nödvändigt att uppdatera planen för de transeuropeiska näten, som fastställdes för några år sedan, och detta har också gjorts.
Jag vill lägga till en annan sak: vi har upprättat en förteckning över ett antal så kallade snabbstartsprojekt.
Jag skulle emellertid vilja klargöra att denna förteckning inte är definitiv: tvärtom, det är en öppen förteckning där alla projekt som är klara att genomföras kan läggas till, projekt som är färdiga att läggas fram så att klartecken kan ges för att ingå kontrakt och så att den finansiering som krävs kan sökas.
När det gäller frågorna inom ramen för Lissabonmålen har vi framför allt inriktat oss på sysselsättning och konkurrenskraft, för att återigen understryka behovet av att genomföra strukturreformer.
Sådana reformer har redan inletts av ett antal medlemsstater och består av åtgärder som ibland på kort sikt innebär uppoffringar och kostnader för samhället, men som utgör nödvändiga förutsättningar för att ekonomin skall få ny kraft.
Jag talar nu om arbetsmarknads- och pensionsreformer.
När det gäller sysselsättningen har vi gått igenom och utvärderat rapporten från Wim Koks specialgrupp och de rekommendationer den innehåller.
Jag måste säga, herr talman, att Wim Kok har gjort ett alldeles enastående arbete, och detta är resultatet av hans erfarenheter både som fackföreningsledare och som regeringschef.
Vi är alla skyldiga honom ett tack, för han har inte bara kommit fram till lösningar på generella problem, utan hans specialgrupp har också tagit upp situationerna i de enskilda länderna och för vart och ett av dem rekommenderat de åtgärder som gruppen anser är nödvändiga.
Vad mitt eget land beträffar kan jag säga att specialgruppens analys är helt riktig.
Denna rapport var ämnet för det extra toppmötet om sociala frågor, som hölls dagen före Europeiska rådets möte med mig som ordförande, ett toppmöte ägnat branschorganisationer och fackföreningar.
Vid detta toppmöte framkom den gemensamma önskan hos arbetsmarknadens parter att fortsätta genomföra den europeiska sysselsättningsstrategin, med större flexibilitet och ett engagemang för att ytterligare stärka det mänskliga kapitalet.
Vad konkurrenskraften beträffar kunde Europeiska rådet konstatera de framsteg som gjorts under dessa sex månader, i överensstämmelse – i stort sett – med förväntningarna hos europeiska företag och ekonomiska aktörer.
Det är en sak jag måste klargöra i detta sammanhang: jag hade möjlighet att delta i en konferens som hölls av UNICE i Bryssel i november.
Symbolen för konferensen var en jätte som skapats av Jonathan Swift, jätten Gulliver, som hölls fången av lilleputtarna.
Bilden skulle illustrera för de politiska företrädarna från de enskilda staterna och från EU att den europeiska ekonomin är en jätte som sitter fast i alltför många fällor och snaror – som näringslivets företrädare kallar den stora mängden förordningar, direktiv och lagar som hindrar dem att till fullo konkurrera med andra ekonomier.
Vi måste ta stor hänsyn till detta förhållande, för den europeiska ekonomin går igenom en svår period, som jag fruktar kommer att bli ännu svårare eftersom ekonomin sitter i ett hårt grepp mellan å ena sidan den amerikanska ekonomin, som växer snabbt med stöd av en injektion på 350 miljarder dollar som Bushadministrationen beslutat om, en ekonomi som främst hålls uppe tack vare skattesatser som är de lägsta i västvärlden, och å andra sidan Fjärran Östern-ekonomin, som befinner sig i nästan fullständig anarki, där inga regler följs vare sig i fråga om arbetstagare eller miljö, och inte ens en minimal fiskal kontroll existerar.
De europeiska företagarna välkomnade inrättandet av rådet (konkurrenskraft), som från och med nu kommer att ha till uppgift att bedöma effekten på våra företags konkurrenskraft av de åtgärder som vidtas av myndigheter och EU-institutioner.
Vi måste alla öka medvetenheten om denna aspekt, om vi vill att vår ekonomi även i fortsättningen skall kunna konkurrera med andra ekonomier.
Jag vill också nämna den uppgörelse som nyligen nåddes om förslaget till ett direktiv om uppköpserbjudanden.
Detta är en oerhört betydelsefull politisk överenskommelse som innebär slutet på nästan 15 års förhandlingar.
Tack vare denna överenskommelse kan vi nu säga att vi har hjälpt till att få till stånd något som är av avgörande betydelse för fullgörandet av den inre marknaden.
I detta sammanhang vill jag tacka den italienske ministern Rocco Buttiglione, som arbetade fram denna överenskommelse.
Mycket arbete återstår emellertid för att ge de europeiska företagen allmänna förutsättningar i form av rättsliga ramar och arbetsmarknadsförhållanden som garanterar att de verkligen är konkurrenskraftiga på världsmarknaderna.
Detta är ett viktigt åtagande som skall fullgöras under de kommande månaderna och formaliseras vid Europeiska rådets vårmöte.
Så till frågan om säkerhet.
Med målet att öka EU-institutionernas förståelse för medborgarnas verkliga behov och intressen har det italienska ordförandeskapet arbetat för en förstärkt säkerhet för unionens medborgare, eftersom vi vet att denna fråga, som är högst relevant för våra dagliga liv, i högre grad än andra frågor kommer att ligga till grund för allmänhetens bedömning av EU: s effektivitet.
Ett centralt tema för vårt arbete har varit att utarbeta gemensamma strategier för hantering av migrationsströmmar.
Till att börja med har principen om ” gemensamma yttre gränser ” förstärkts ytterligare, och i det avseendet har Europeiska rådet noterat den uppgörelse som nåtts om huvuddragen hos en särskild europeisk gränsförvaltningsbyrå.
Beslutet om att inrätta byrån har fattats, och kommissionen har åtagit sig att se till så att den blir operativ senast den 1 januari 2005.
Europeiska rådet har också noterat antagandet, på ordförandeskapets förslag, av ett särskilt åtgärdsprogram gällande invandring över sjögränserna, ett tydligt tecken på EU: s stora oro över olagliga invandrares ofta tragiska försök att nå våra kuster, med resultat som ofta, vill jag framhålla, är verkligt katastrofala.
När det gäller denna fråga måste vi också informera Europaparlamentet om det möte som hölls i närvaro av ordförandeskapet och kommissionen mellan fem europeiska länder med gränser mot Medelhavet och de fem länderna längs Nordafrikas kust.
Dessa länder korsas av allt större migrationsströmmar som de beskriver som karakteristiska för vår tid, bestående av medborgare som reser från Afrika till Europa, som de ser som paradiset på jorden.
När dessa länder av enskilda europeiska länder inbjöds att ingå bilaterala avtal förklarade de sig villiga att delta i ett samarbete som skulle göra det möjligt att kontrollera resandet från deras kuster.
Vid detta ” fem plus fem ” -möte efterlyste de emellertid ett större engagemang för denna fråga, och, naturligtvis, att vi skulle stå för de betydande kostnader som de ådrar sig till gagn för Europa.
Rådet har uppmanat kommissionen att undersöka saken och lägga fram förslag till lösningar.
Ordförandeskapet har ägnat vederbörlig uppmärksamhet både åt frågan om mottagande och integration av lagliga invandrare och frågan om personer som behöver internationellt skydd.
Vi väntar framför allt på kommissionens undersökning av förhållandet mellan laglig och olaglig invandring, en undersökning som också bör innefatta frågan om upprättande av europeiska inresekvoter.
Vi har dock noterat de framsteg som gjorts när det gäller asylfrågan, även om det tyvärr inte har varit möjligt, som vi hoppades, att nå enighet om de två direktiv som är under granskning och som gäller minimiprocedurregler respektive definitionen av flyktingstatus och personer som åtnjuter subsidiärt skydd.
En effektiv hantering av migrationsströmmarna måste emellertid gå hand i hand med ett fruktbart samarbete med de tredjeländer som är ursprungs- eller transitländer.
Vi har därför gått vidare med processen att till fullo införliva migrationsfrågorna med EU: s yttre förbindelser.
Vi har noterat att en mekanism för utvärdering av tredjeländer i samband med bekämpning av olaglig invandring har genomförts.
Denna mekanism efterlystes vid toppmötet i Thessaloniki, och vi nådde mycket snabbt en interinstitutionell överenskommelse om den med Europaparlamentet genom en förordning om inrättande av ett nytt program för tekniskt och ekonomiskt stöd till tredjeländer på asyl- och migrationsområdena.
Genom detta program får en känslig sektor nya ekonomiska resurser, 250 miljoner euro för den kommande femårsperioden, vilket utgör första steget i en betydande ökning av anslagen till migration, en ökning som bör äga rum inom ramen för nästa budgetplan.
Fortfarande på migrationsområdet, men nu med tydlig anknytning till medborgarnas säkerhet och kampen mot terrorism, noterade vi i Europeiska rådet den uppgörelse som nåtts om införande av biometriska kännetecken i viseringshandlingar och uppehållstillstånd.
Inom en nära framtid kommer denna innovation även att tillämpas på gemenskapsmedborgarnas pass.
Betydande resultat har uppnåtts också när det gäller kampen mot narkotikamissbruk.
Jag vill särskilt nämna den politiska uppgörelsen om rambeslutet gällande bekämpning av olaglig narkotikahandel – en överenskommelse som tillkom efter tålmodig medling från ordförandeskapets sida.
Europeiska rådet har framhållit vikten av den interreligiösa dialogen, ett ämne som det italienska ordförandeskapet ägnade en särskild konferens i Rom i oktober och som ses som ett redskap i integrationen av invandrargrupper i Europa och, mer allmänt, som ett redskap för att förbättra förståelsen och samarbetet i de internationella förbindelserna.
Förbindelserna mellan väst och islam, mellan kristna och muslimer, är en fråga som kommer upp varje gång vi träffar länderna i Arabförbundet.
Vi måste lägga ned mycket arbete på detta, för vi ser fortfarande en arabisk minoritet växa fram som till varje pris vill upprätthålla en konflikt.
Ingenting kan vara värre än att låta detta hända.
Jag anser därför att vi måste göra allt för att åstadkomma en verklig, kontinuerlig, långtgående dialog mellan väst och de muslimska länderna.
Jag vill också påpeka att stats- och regeringscheferna formellt har bekräftat sin starka beslutsamhet att bekämpa varje form av extremism och intolerans och sitt fördömande av terrorism och allt annat våld, liksom sitt uttryckliga och otvetydiga fördömande av alla former av antisemitism.
Europeiska rådet har också antagit den europeiska säkerhetsstrategin: ett utmärkt dokument som utarbetats av Javier Solana och hans medarbetare och som innehåller en analys av hoten mot EU: s säkerhet och hur de skall mötas.
Med denna utgångspunkt bör vi kunna förbättra vår kapacitet att ingripa när det gäller både konfliktförebyggande åtgärder och krishantering.
Slutligen har Europeiska rådet noterat de framgångar som gjorts när det gäller utvecklingen av GUSP.
Att bygga upp en större kapacitet är fortfarande vårt främsta åtagande, och därför är beslutet att inrätta en europeisk byrå för utveckling och uppbyggnad av ny militär kapacitet av särskild betydelse.
I detta sammanhang är det särskilt betydelsefullt att Europeiska rådet beslutat att godta det förslag som lagts fram av ordförandeskapet, på grundval av diskussioner med olika parter, om att förbättra EU: s planeringskapacitet i enlighet med förfaranden som är förenliga med den roll som spelas av Nato och av Berlin plus-arrangemangen.
I och med detta beslut har en fråga som fram till för några månader sedan var föremål för långtgående splittring mellan EU: s medlemmar nu fått en tillfredsställande lösning inom de institutionella ramarna.
Till sist vill jag nämna att en överenskommelse om placeringen av tio europeiska myndigheter nåddes vid toppmötet i Bryssel – något som skjutits upp i ungefär två år.
På grundval av denna överenskommelse, som var ett resultat av diplomatiskt förarbete under månaderna före toppmötet, kommer vi nu att kunna arbeta lugnare för att åstadkomma goda driftsförhållanden på respektive ort för myndigheter som kommer att komplettera EU-institutionernas arbete inom ett antal viktiga sektorer.
Det italienska ordförandeskapet är med rätta stolt över denna viktiga uppgörelse, som förtjänar desto större uppmärksamhet eftersom den kom till under förhållanden som på intet sätt underlättades av de besvärliga förhandlingar om konstitutionsfördraget som pågick samtidigt.
Herr talman, mina damer och herrar!
Europeiska rådets möte i Bryssel ägde rum bara några månader innan anslutningsfördraget träder i kraft.
Den utvidgning som skall ske under 2004 ser alltmer ut att bli en fullständig framgång, vilket bekräftar att de beslut som fattades av stats- och regeringscheferna i Köpenhamn i december 2002 var kloka.
Vi har noterat att anslutningsländerna fortsätter med sitt fullständiga införlivande av gemenskapens regelverk och alldeles säkert, när vi kommer till den 1 maj 2004, kommer att kunna ta på sig det ansvar som följer av ett fullvärdigt medlemskap.
I det strategidokument som kommissionen nyligen lade fram bekräftades med säkerhet att Bulgarien och Rumänien har gjort avsevärda framsteg mot ett inträde i unionen.
Dessa två länder är nu redo att ta de avgörande steg som föregår en anslutning.
Europeiska rådet har upprättat en tidsplan med specifika tidsfrister: 2004 för avslutande av förhandlingarna; 2005 för undertecknande av anslutningsfördraget och, slutligen, anslutning till unionen i januari 2007.
Även Turkiet har fullgjort en stor del av sina institutionella reformer och har gjort ytterligare framsteg mot att uppfylla de politiska Köpenhamnskriterierna.
Vi har därför uttryckt vårt erkännande av denna positiva utveckling i Europeiska rådets slutsatser.
Dessutom har vi givit Turkiet rekommendationer och uppmuntran att fortsätta i samma riktning och belyst de områden där Ankara uppmanas att göra särskilda ansträngningar.
Målet på medellång sikt är fortfarande att Turkiets förberedelser skall göra det möjligt för Europeiska rådet att fatta ett beslut om ett år.
Herr talman, mina damer och herrar!
Europeiska rådet har också ägnat stor uppmärksamhet åt den viktiga utveckling som skett under dessa sex månader när det gäller EU: s förbindelser med sina partner, sina grannar och övriga världen.
Vi har först och främst noterat avsevärda framsteg mot ett uppnående av målen för stabilitets- och associeringsprocessen för Balkan och det omfattande arbete som det italienska ordförandeskapet uträttat på detta område, och vi har upprepat EU: s beslutsamhet att stödja de europeiska strävandena i länderna i det området och uppmanat dem att intensifiera sitt reformarbete, särskilt inom de sektorer som är av avgörande betydelse för integrationen med EU.
Lika stor vikt har lagts vid de resultat som under dessa sex månader uppnåtts när det gäller Europa-Medelhavspartnerskapet, och detta i synnerhet vid utrikesministrarnas konferens i Neapel den 2 – 3 december 2003.
Jag skulle vilja framhålla att vi vid detta tillfälle formaliserade inrättandet av den parlamentariska församlingen för Europa och Medelhavsländerna, enades om att inrätta Stiftelsen för dialog mellan kulturer och civilisationer och beslutade om en avsevärd ökning av EIB: s investeringsfacilitet för Europa-Medelhavsområdet, allt i väntan på och förhoppning om att en verklig Europa-Medelhavsbank skall kunna inrättas, som även kan förvalta kapital från de afrikanska länderna.
De transatlantiska förbindelserna förblir en oersättlig hörnsten i unionens yttre förbindelser.
Europeiska rådet har ägnat denna fråga ett särskilt uttalande av största politiska vikt.
Det kommer dessutom vid slutet av en period som vi kommer att minnas som en av de svåraste när det gäller förbindelserna mellan Europa och Förenta staterna.
Bland de viktigaste punkterna i uttalandet vill jag nämna konstaterandet av att en ständig dialog på jämlik fot mellan EU och Förenta staterna är nödvändig och grundläggande om vi skall kunna anta globala utmaningar med framgång.
EU måste därför engagera sig för att stärka samarbetet med Förenta staterna, så att den värdegemenskap som historiskt sett ligger till grund för vårt förhållande kan omvandlas till en handlingsgemenskap.
Ett gemensamt åtagande att bekämpa terrorism och spridning av massförstörelsevapen är av central betydelse i detta avseende.
Slutligen kommer utvecklingen av GUSP och det strategiska partnerskapet mellan EU och Nato att öka det transatlantiska samfundets effektivitet generellt sett.
Vi har också betonat det strategiska värdet av vårt förhållande till Ryssland och vikten av att utveckla ett partnerskap på bred basis med Moskva, i syfte att underlätta och främja Rysslands ökade integration med EU: s institutioner.
Herr talman, mina damer och herrar!
Som avgående ordförande för Europeiska unionens råd vill jag lämna er med ett budskap om förtroende.
Jag kan verkligen försäkra er om att alla länder har försvarat sina legitima intressen med aktningsvärda argument, och, och detta är det viktigaste, att ingen på något sätt har förnekat att det finns ett överordnat gemensamt europeiskt intresse.
Det är helt i sin ordning att vi nu tar en paus, så att våra länder och den allmänna opinionen kan begrunda debatten mer ingående, men vi är övertygade om att förhandlingarna kommer att återupptas med utgångspunkt i konventets utkast och de resultat som uppnåtts tack vare det arbete som vårt ordförandeskap och alla medlemsstater uträttat tillsammans.
Varje medlemsstat måste inom de närmaste månaderna lämna sitt bidrag till integrationsprocessen, för det europeiska projektet måste förbli enhetligt och allomfattande, utan genvägar eller splittring.
Konstitutionsfördraget är ett mål som förvisso kommer att nås.
De kommande ordförandeskapen kommer, med ert och det framtida Europaparlamentets stöd, att kunna arbeta mot detta mål, inte minst tack vare det arbete som redan uträttats och de resultat som redan nåtts.
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill avsluta med att tacka er för ert entusiastiska gensvar på min inbjudan till ett nära samarbete under varje fas av regeringskonferensens arbete.
Jag har överlämnat texterna till de överenskommelser som redan ingåtts till det irländska ordförandeskapet med mina varma lyckönskningar om ett framgångsrikt arbete med att skapa det storslagna Europa vi alla vill ha.
