# ID: svediakorp-gov442534
# author: Bartolozzi (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 494
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Den ståndpunkt som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden intar i den rekommendation som Toine Manders lagt fram – och jag vill tacka honom för det enorma arbete han har lagt ned – är riktig.
Det är sant att den inte avsevärt ändrar rådets synsätt, men den förtydligar flera av dess grundläggande principer så att direktivet kan tillämpas mer enhetligt inom hela EU: s territorium.
Med tanke på de effekter rättsakten kommer att ha på industrins verksamhet anser vi att vi måste få bort den obalans som finns mellan de olika EU-ländernas lagstiftning, så att vi kan undvika snedvridning av handeln eller konkurrensen mellan företag.
Ett antal principer måste emellertid betonas: Vi måste undvika att begreppet ” verksamhetsutövare ” utvidgas till att omfatta parter som har ansvar för övervakningsverksamhet.
Att identifiera skador som endast skulle kunna inträffa strider mot principerna om rättssäkerhet och skulle därför kunna leda till långdragna tvister som inte kan lösas med de tekniska och vetenskapliga instrument som finns tillgängliga.
De verksamhetsutövare som är ansvariga för skadan måste ha möjlighet att själva vidta de åtgärder som krävs och underrätta de behöriga myndigheterna i sinom tid.
Myndigheterna bör begränsa sina ingripanden, oavsett om det gäller förebyggande eller avhjälpande åtgärder, till fall där verksamhetsutövaren inte är beredd att agera, eller inte kan göra det, för det är inte rimligt att myndigheterna själva skall bemyndigas att fatta beslut om att vidta sådana åtgärder som inte går att ifrågasätta.
Därmed skulle sådana ingripanden bara bli nödvändiga i sådana fall som gäller vad vi brukar kalla ” övergivna ” eller ” offentliga ” platser, eller när verksamhetsutövaren underlåter att agera.
Dessa bestämmelser måste utformas så att besluten inte i allt för hög grad överlämnas till medlemsstaternas eget gottfinnande.
Enligt den gemensamma ståndpunkten får den enskilda medlemsstaten efter eget gottfinnande bevilja undantag till exempel när skador orsakats av ett utsläpp eller en verksamhet som är tillåten enligt gällande lagstiftning eller enligt ett tillstånd som utfärdats till verksamhetsutövaren, eller som inte ansågs vara skadlig enligt den vetenskapliga och tekniska kunskapen vid den tidpunkt då utsläppet skedde eller verksamheten utövades.
När det gäller fördelning av kostnader i de fall skadan har orsakats av mer än en part, har rådet gett varje medlemsstat rätt att besluta om såväl solidariskt som proportionellt ansvar enligt den gällande nationella lagstiftningen.
Att utdöma solidariskt ekonomiskt ansvar skulle, bortsett från att det står i uppenbar konflikt med principen om att förorenaren skall betala, helt säkert göra det svårare, om inte omöjligt för verksamhetsutövare inom produktionssektorn att beräkna försäkringspremier och andra finansiella säkerheter.
Ansvar och ansvarsrelaterade kostnader bör därför bara utdömas på rättvisa och rimliga grunder och man bör dessutom kräva att varje verksamhetsutövare genomför den del av de avhjälpande åtgärderna som motsvarar den verksamhetsutövarens andel av ansvaret.
