# ID: svediakorp-gov442515
# author: Bolkestein, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,537
# sentences: 61
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Jag vill börja med att tacka föredragande Toine Manders för hans arbete med frågan om miljöansvar.
Processen för att föra förslaget så här långt har inte varit enkel, vilket Manders redan har sagt.
Det tog lång tid att utarbeta förslaget, och de därpå följande diskussionerna har visat på en stor åsiktsmångfald i rådet och parlamentet.
Med förslagets övergripande mål i åtanke har kommissionen visat flexibilitet genom att bidra till att en balanserad kompromiss nåtts inom rådet.
Denna kompromiss gjorde det möjligt att bevara förslagets övergripande mål.
Den gemensamma ståndpunkten syftar till att inrätta en gemenskapsram som kan förebygga eller avhjälpa miljöskador genom ett system för miljöansvar.
De centrala dragen i själva ansvarssystemet har inte ändrats avsevärt förutom på en punkt, som är den mycket stora frihet som medlemsstaterna nu förfogar över när de beslutar om de skall avhjälpa eller inte avhjälpa miljöskador som ingen solvent förorenare kan ställas till svars för.
De ändringsförslag som parlamentet överväger rör flera centrala frågor som jag skulle vilja kommentera.
För det första föreslås det i ändringsförslag 6 att hjälpåtgärder vid skador på livsmiljöer och arter endast skall vidtas inom områden som avses i programmet Natura 2000.
Detta innebär i praktiken att räckvidden för det framtida direktivet skulle begränsas till Natura 2000-nätverket.
Kommissionen kan inte ställa sig bakom ett tillvägagångssätt som skulle inskränka det framtida direktivets räckvidd ännu mer än vad som överenskoms i den gemensamma ståndpunkten, som i sig var mindre omfattande än kommissionens ursprungliga förslag.
Omvänt anser kommissionen det varken berättigat eller praktiskt genomförbart att utvidga det stränga miljöansvaret till att omfatta all yrkesverksamhet inom EU.
Kommissionen kan därför inte stödja ändringsförslag 45.
Direktivets räckvidd berörs också i ändringsförslagen 41, 42, 50 och 51, vilkas syfte är att se till att direktivet i framtiden skall vara tillämpligt när miljöskador som orsakats av en händelse som inbegriper kärnkraftsverksamhet inte avhjälps på grundval av de tillämpliga internationella konventionerna.
Direktivet skulle på ett sätt ” komplettera ” de internationella konventionerna.
När det gäller det föreslagna tillvägagångssättet med ” komplementaritet ” anser kommissionen inte att det kan fungera, eftersom det skulle tvinga de medlemsstater som ratificerat dessa konventioner att säga upp dem.
Vi anser däremot att det internationella ansvarssystemet för skador som orsakats av kärnkraftsverksamhet skall bevaras.
Det är sant att miljöskador endast kommer att omfattas av detta internationella system efter att det nya protokollet i Paris- och Brysselkonventionerna, som nyligen förhandlats fram under överinseende av OECD: s kärnenergibyrå, träder i kraft.
EU tillåts inte enligt protokollet att underteckna det.
Det är sålunda medlemsstaternas ansvar att ratificera detta protokoll så att det blir tillämpligt.
Jag skulle också vilja nämna att tillämpningen av de berörda internationella konventionerna kommer att ingå i den översyn som kommissionen skall genomföra, enligt kravet i artikel 18 i utkastet till direktiv.
När det gäller statliga bidragsåtgärder innehåller ändringsförslagen 11, 13, 47, 59 och 60 krav på att medlemsstaterna skall vidta hjälpåtgärder i vissa fall.
Kommissionens åsikt var, efter 13 månaders tuffa förhandlingar med medlemsstaterna, att tidpunkten och omständigheterna inte var mogna för ett sådant tillvägagångssätt.
Kommissionen samtyckte följaktligen till att ändra sitt förslag.
Den gemensamma ståndpunkten lämnar stor frihet för medlemsstaterna när det gäller att besluta om de bör vidta hjälpåtgärder eller inte.
Detta var en central fråga när det gällde att nå en överenskommelse bland medlemsstaterna.
Kommissionen kommer därför inte att ge dessa ändringsförslag sitt stöd.
Vad beträffar frågan om den så kallade förenligheten med regelverket och den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapen eller utvecklingsrisken, har vissa ändringsförslag – ändringsförslagen 9 och 16 – lagts fram som båda syftar till att från direktivets tillämpningsområde utesluta skador som orsakats av lagliga händelser eller händelser som var vetenskapligt oförutsägbara och att se till att verksamhetsutövaren under dessa omständigheter helt och hållet befrias från allt ekonomiskt ansvar.
Kommissionen uppgav vid första behandlingen att den ansåg att en bättre specificering av räckvidden för vad som kallas ” tillstånd som grund för ansvarsfrihet ” vore användbart för att undvika alla antydningar om att detta skulle vara detsamma som en blankocheck för att förorena.
Kommissionen anser inte att den alternativa ordalydelse som föreslås i dessa två ändringsförslag skulle utgöra någon ytterligare förbättring.
Vad gäller ändringsförslagen 48 och 61 syftar de till att se till att den ansvarige verksamhetsutövaren skall ha rätt att åberopa en skadas förenlighet med regelverket och dess oförutsägbara natur som förmildrande omständigheter.
Dessa ändringsförslag är delvis och i princip godtagbara i den mån deras syfte ligger närmare det nuvarande tänkesättet i dessa frågor, vilket framkom i de diskussioner som ledde till att den gemensamma ståndpunkten antogs.
Ändringsförslagen 52, 53, 57 och 58 syftar till att utesluta god jord- och skogsbrukssed ur direktivets räckvidd, vilket definieras i en jordbruks- och miljöförordning.
Ett totalt uteslutande skulle endast vara motiverat om jordbruks- och miljöförordningen garanterade samma miljöskyddsnivå som direktivet om miljöansvar.
Detta tycks inte vara fallet.
Kommissionen skulle föredra att god jord- och skogsbrukssed ingår i de omständigheter som skulle göra att ansvaret mildras.
Genom ändringsförslag 17 vill man införa proportionellt ansvar vid skada som orsakats av flera parter.
Kommissionen anser att medlemsstaterna bör bevara rätten att antingen välja solidariskt eller proportionellt ansvar – eller en blandning av båda – i enlighet med deras nationella lagstiftningstraditioner.
När det gäller bioteknik innehåller ändringsförslagen 43, 44, 54 och 55 krav på att kommissionen skall lägga fram ett förslag som skall komplettera lagstiftningsramen om ansvar för ekonomiska skador som orsakats av genetiskt modifierade organismer.
Frågan om ekonomiskt ansvar för konventionella och organiska jordbrukare har diskuterats och diskuteras fortfarande inom ramen för den så kallade debatten om ” samexistens ”.
I den mån denna typ av skada är en skada som traditionellt sett har behandlats i de nationella lagstiftningarna om skadeståndsansvar, är det inte på något sätt klart om gemenskapsåtgärder krävs och om ett sådant mervärde skulle vara berättigat i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
Jag anser att resultatet av den debatten inte bör föregripas här.
När det gäller frågan om ekonomisk säkerhet innehåller ändringsförslagen 22 och 49 krav på att kommissionen skall lägga fram förslag om en harmoniserad obligatorisk ekonomisk garanti, i det fall inga lämpliga instrument eller marknader för försäkringar eller andra former av ekonomisk säkerhet skulle ha utvecklats på egen hand.
Alla är övertygade om den viktiga roll som denna ekonomiska säkerhet, som innefattar men som inte begränsas till försäkringar, kan spela i fråga om direktivets tillämpning.
Medlemsstaterna och verksamhetsutövarna på marknaden, liksom kommissionen, kommer att spela en viktig roll när det gäller att främja en lämplig utveckling av system, produkter och marknader för ekonomiska försäkringar i det avseendet.
Med detta sagt anser jag att det är klart att medlemsstaterna borde ha möjlighet att utveckla ekonomiska försäkringslösningar i sin egen takt som är väl anpassade till deras egna behov och institutionella förutsättningar.
Det vore särskilt svårt att anta regler om ekonomisk säkerhet när de ekonomiska aktörer som har mest kunskap och störst ekonomiskt intresse när det gäller att ta fram sådana produkter inte har kunnat göra det.
Kommissionen kan därför inte stödja ändringsförslaget om ekonomisk säkerhet.
Kommissionen vill dock självfallet uppmuntra initiativ som leder till att marknaden och alla tillhandahållare av ekonomisk säkerhet ges en ytterligare drivkraft för att utveckla produkter för ekonomisk säkerhet som skulle möta den nya efterfrågan till följd av direktivets antagande och det faktum att miljöansvaret nu kommer att vila på verksamhetsutövarna.
När det slutligen gäller frågan om i vilken utsträckning skador skall avhjälpas, finns det en allmän överenskommelse om att principen om att förorenaren skall betala bör innebära att den ansvarige verksamhetsutövaren, liksom förorenaren, skall betala för alla skador som åsamkats miljön.
Dessutom finns ett tydligt behov av ett gemensamt samförstånd inom gemenskapen när det gäller att förorenaren skall stå för kostnaderna för miljöskador.
Vidare specificeras i reglerna samtliga avhjälpande åtgärder som skall utföras av den ansvarige verksamhetsutövaren.
I ändringsförslagen 31 till 36 inskränks räckvidden för avhjälpande av skador genom att hjälpåtgärder för tillfälliga förluster utgår, liksom idén med kompenserande hjälpåtgärder.
Om man avskaffar ett antal av dessa åtgärder skulle det oundvikligen leda till att förorenaren inte skulle behöva stå för samtliga kostnader för den skada han orsakat.
Med allt detta sagt kan kommissionen antingen fullt ut, delvis eller i princip stödja flera av ändringsförslagen.
Dessa ändringsförslag är: 4, 9, 10, 12, 14, 15, 23, 27, 40, 48, 61 och 63.
Vi är alla överens om att vi vill ha en ambitiös och fungerande lagstiftning.
Kommissionen betraktar den gemensamma ståndpunkten som ett minimum i detta avseende.
Det kommer att bli svårt att finna en balanserad kompromiss, men kommissionen kommer att göra sitt yttersta för att bidra till att en sådan nås.
Jag vill slutligen återigen tacka föredraganden, Toine Manders.
