# ID: svediakorp-gov442484
# author: Fiori (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 551
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Jag håller med föredraganden Klaus-Heiner Lehne: frågan om direktivet om uppköpserbjudanden verkar faktiskt aldrig ta slut.
Alltsedan januari 1989 med kommissionens första förslag, ett förslag som dessutom var ambitiöst och hade som målsättning att nå fram till en gemensam marknad under gemensam kontroll, verkar uppköpsdirektivets väg genom lagstiftningsprocessen ha varit ett slags hinderbana, med texter som alternerar mellan maximalistiska förslag som är oacceptabla för vissa – de enskilda staterna och ministerrådet – och minimalistiska förslag som är oacceptabla för andra – Europaparlamentet.
I fråga om denna hinderbana minns jag att Europaparlamentet förkastade en gemensam text från förlikningskommittén den 4 juli 2001.
Jag minns också det ytterst intressanta kommissionsförslaget i oktober 2002, som utformades efter att en grupp experter på hög nivå hade konsulterats.
Förutom att bibehålla passivitetsregeln i artikel 9 försökte man i detta förslag nå de mål som uppställts av Europaparlamentet och de kloka män som rådfrågats, neutralisering av en del försvarsåtgärder före anbud och proportionalitet mellan riskkapital och rösträtt, men jag är rädd att just de punkter som vi skulle kunna kalla farligast, som t.ex. stora bolag och rösträttsdifferentieringar, uteslöts.
Ännu ett hinderlopp har inletts, och i detta fall trodde vi att ordförandeskapets intuition i juni 2002 erbjöd en utväg: att ge både medlemsstaterna och de börsnoterade bolagen möjligheten att välja mellan direktivets modell med passivitetsregeln och neutralisering av försvarsåtgärderna – typ A-bolag – eller att bibehålla försvarsåtgärderna – typ B-bolag – tillsammans med krav på maximal öppenhet i ett system som ett bolag är underkastat.
För att ge alla aktörer samma spelregler tillåts typ A-bolag att besluta att inte låta sig övertas av ett typ B-bolag.
Lösningen har många fördelar: den visar vilken lösning som är den idealiska – typ A, normen – och skapar ömsesidighet.
Dessutom kräver neutraliseringen av försvarsåtgärder redan från början en enhetlig tillämpning av europeisk bolagsrätt: artikel 11, som handlar om alternativen, innebär i själva verket en avvikelse från det vanliga systemet.
Dessa alternativ kan återkallas så snart marknaden, som gynnar typ A-bolag, har skapat de rätta förutsättningarna.
Det är inte allt.
Med det nuvarande systemet kan de börsnoterade bolagen inom system som inte tillåter passivitetsregler eller neutralisering välja att bli konkurrenskraftiga, vilket inte skulle vara möjligt utan direktivet.
Dessutom garanterar den maximala öppenhet i bolagssystem och interna regler som krävs både i artikel 10 i förslaget till direktiv och i det parallella förslaget till direktiv om öppenhet i de börsnoterade bolagen – som också just nu diskuteras i parlamentet och rådet – att bolag som helt accepterar artiklarna 9 och 11, stjärnorna, är de verkliga europeiska bolagen och klart identifierbara som sådana.
På detta sätt blir det möjligt för marknaden att belöna dem.
Institutionella investerare borde faktiskt förklara för sina kunder varför de investerar i icke konkurrenskraftiga typ B-bolag snarare än i ett konkurrenskraftigt typ A-bolag.
Till sist, genom att tillåta partiella uppköpserbjudanden i preventivt syfte gör kompromissen det möjligt för många länder att göra genomgripande förändringar i sin lagstiftning, samtidigt som det inte finns någon risk för att den utsätter bolag för illojal konkurrens från bolag i andra länder.
