# ID: svediakorp-gov442300
# author: Cashman (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 802
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, jag vill börja med att tacka ledamöterna av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för deras enhälliga stöd för detta mycket viktiga betänkande.
Som bakgrund kan noteras att det för närvarande inte finns några enhetliga EU-bestämmelser om hemtransport av kvarlevor av avlidna personer från en medlemsstat till en annan.
Eftersom sådana bestämmelser saknas styrs gränsöverskridande transport av kvarlevor av avlidna personer av två internationella rättsinstrument, men framför allt av Strasbourgöverenskommelsen från 1973.
Världen, metoderna och tekniken har förändrats mycket sedan dess.
Det är också intressant att notera att endast vissa medlemsstater faktiskt har anslutit sig till Strasbourgöverenskommelsen, som i många avseenden är föråldrad.
De ovan nämnda avtalen gör att om en unionsmedborgare avlider i en annan medlemsstat än sitt eget hemland blir förfarandet mer komplicerat, tiden före begravning eller kremering blir längre och kostnaderna högre än om dödsfallet hade inträffat i den avlidna personens hemland.
Vi uppmuntrar människor att leva, arbeta och bosätta sig i andra länder än den egna medlemsstaten.
För närvarande är mer än fem miljoner människor bosatta utanför sin egen medlemsstat.
Till denna siffra kan också läggas de miljontals EU-medborgare som semestrar inom hela Europeiska unionen varje år, och vi har framför oss ett växande antal personer som avlider utomlands.
Deras anhöriga ställs inför en skrämmande byråkrati som de tvingas ge sig i kast med.
Kommissionen fastställde nyligen ännu en gång att EU-medborgare skall kunna röra sig fritt mellan medlemsstaterna på ungefär samma villkor som respektive medlemsstats medborgare och att särskilda administrativa och rättsliga krav bör begränsas till det absoluta minimum som följer av att personen i fråga inte är medborgare i landet.
I nuläget är det långt ifrån fallet att en unionsmedborgare som avlider i en annan medlemsstat än den egna behandlas på samma sätt som en medborgare som avlider i sitt eget hemland.
Detta har påpekats för kommissionen och rådet vid ett flertal tillfällen av många olika ledamöter av Europaparlamentet.
Vi står nu inför den absurda situationen att vi antas vara ett EU utan inre gränser, men så snart någon avlider, när behovet av förståelse och medkänsla är som störst, då reser vi gränserna bara därför att kroppen behöver transporteras från ett land till ett annat.
Detta innebär att en zinkkista krävs, vilket medför en oerhört hög kostnad.
En familj från Coventry i England behövde transportera hem sin son, som tragiskt dödades första natten under sin semester i Spanien.
De fick ingen hjälp.
De möttes istället av en snårig byråkrati – på ett främmande språk – som de blev tvungna att ge sig i kast med.
De fick ingen tolkning, ingen hjälp från konsulatet, och kostnaden på mer än 3 000 brittiska pund för en zinkkista fick de stå för själva.
Vi ställs också inför den absurda situationen att för hemtransport av en avliden mellan Salzburg och Freilassing – en sträcka på tio kilometer – krävs en zinkkista, men om kvarlevorna skall transporteras från Ivalo till Helsingfors – en sträcka på 1 120 kilometer – krävs ingen sådan kista.
Det är tydligt att vi behöver en enhetlig modell för att hantera dylika situationer.
Vi är för närvarande 15 medlemsstater och kommer snart att vara 25.
Vi uppmuntrar människor att leva i andra länder, att anamma andra kulturer.
Men när de avlider reses plötsligt gränserna och byråkratin träder i funktion.
Det hela är mycket enkelt: 1973 var vi oroliga över att kvarlevorna skulle förfalla under transporten.
Balsamering är nu vanligt förekommande; den tekniska utvecklingen har gått framåt.
Vi måste tala om för den tvehågsna kommissionen att detta är en fråga som inte försvinner av sig själv.
Alla vi här är skyddade – vi har organisationer, fackföreningar och institutioner som kommer att skicka tillbaka våra kroppar dit våra anhöriga önskar.
Men föreställ er för ett ögonblick den svåra situationen för en mor, Dolores Shambley, som fick ta hand om sin son, Kris Shambley, som avled 1998, knappt 20 år gammal.
Dolores Shambley är en kvinna med ytterst lite pengar, som fick ytterst lite stöd.
Detta är en grundläggande rättighet.
Om vi verkligen är intresserade av att hävda våra medborgares rättigheter uppmanar jag kommissionen att ta fram förslag och acceptera principen om fri rörlighet.
Jag anser att rätten till fri rörlighet upphör först när kroppen är begravd.
Det har funnits en tvekan inom kommissionen att anta detta initiativbetänkande.
Var djärva.
Var modiga.
Anta utmaningen.
Den goda viljan finns där.
Nu vill jag se det politiska initiativet också.
