# ID: svediakorp-gov442270
# author: Bösch (PSE ), (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 839
# sentences: 33
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman!
Låt mig inleda med en kort tillbakablick.
För nästan på dagen exakt fem år sedan, den 2 december 1998, ägde en hetsig debatt rum i denna kammare i Bryssel med kommissionens tidigare ordförande Jacques Santer.
Så här i efterhand vet vi att denna debatt var början till slutet för den förra kommissionen.
Ämnet då liksom i dag var bedrägeribekämpning och de slutsatser kommissionen måste dra av flera allvarliga händelser.
Vid det tillfället valde kommissionens ordförande konfrontation med parlamentet.
Mot denna kammares uttalade vilja ville han överföra huvuddelen av ansvaret för bedrägeribekämpning från kommissionen till en extern myndighet, med motiveringen att detta var enda sättet att garantera oberoende utredningar.
Vi avvisade detta med stor kraft, eftersom ingen kunde tala om för oss vem som skulle ge denna myndighet dess befogenheter och hur man skulle kunna garantera effektiviteten i dess arbete.
Detta påhitt med en extern myndighet har dykt upp igen de senaste månaderna i samband med diskussionen om Eurostatfallet, men tack och lov som det verkar endast i huvudet på några få högre kommissionstjänstemän.
De budskap vi fick från kommissionens ordförande Romano Prodi i Strasbourg i november pekade i en annan och mer konstruktiv riktning.
I dag, med drygt fem månader kvar tills ledamöterna i denna kammare skall ta farväl av varandra och kasta sig in i valkampanjen, handlar det om att fastställa vad som är genomförbart och att ta itu med detta tillsammans, så att vi i en så avgörande fråga som skyddet av unionens ekonomiska intressen inte måste möta våra väljare tomhänta.
Nu skall jag ta upp de enskilda frågorna.
I mitt betänkande framgår det tydligt att vårt största problem är att OLAF inte sköter sina uppgifter, vilket illustrerades på ett dramatiskt sätt i Eurostatfallet.
Detta är inte rätt tillfälle att klandra någon, men om vi konstaterar att det av OLAF: s 300 anställda är högst 15, generöst räknat, som för närvarande arbetar med interna utredningar inom institutionerna, då är det något som är allvarligt fel.
Om detta stämmer så är denna byrå, plumpt uttryckt, alldeles fel ute.
Här krävs givetvis en snabb och radikal kursändring.
OLAF måste koncentrera sina utredningar till de områden där berörda myndigheter i medlemsstaterna varken kan eller vill ingripa, det vill säga utredningar inom institutionerna och utgifter som kommissionen är direkt ansvarig för.
Den andra frågan jag vill ta upp är respekten för de grundläggande rättigheterna för de personer som berörs av utredningarna.
OLAF-förordningen är fullständigt tydlig på denna punkt.
Jag citerar: ” Dessa utredningar bör utföras … med full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt principen om rättvis behandling, rätten för varje berörd person att yttra sig över de uppgifter som rör honom eller henne samt principen att endast material som har värde som bevisning kan utgöra grunden för slutsatser vid en utredning. ”
Av betänkandena och yttrandena från OLAF: s övervakningskommitté men även av ombudsmannens rapporter framgår att det är här den största faran för närvarande finns.
I detta avseende struntar byråns utredare helt enkelt i förordningen.
Jag behöver bara påminna er om det allra senaste exemplet, den anmärkning som ombudsmannen gav OLAF förra veckan i samband med smädandet av en journalist i byråns offentliga uttalanden.
Om de grundläggande friheterna hos berörda personer inte respekteras blir utredningarnas resultat i slutändan inte heller någonting värda, och jag är rädd att OLAF därför fortfarande har vissa obehagliga överraskningar kvar när det gäller Eurostat.
Det som saknas är en effektiv och framför allt förebyggande övervakningsmekanism för att se till att förordningens bestämmelser följs.
Detta är ett område där vi måste vidta motåtgärder genom att ändra själva förordningen.
Vi vill inte ändra på direktörens beslutsbefogenheter, men vi behöver en starkare motvikt.
Denna motvikt är OLAF: s övervakningskommitté, men på tre villkor: för det första att ändringen i fråga uttryckligen ger kommittén befogenhet att se till att de grundläggande friheterna och rättigheterna för de personer som berörs av utredningarna respekteras, för det andra att kommittén får extra resurser som gör det möjligt för den att utföra denna uppgift och för det tredje, sist men inte minst, att kommittén blir mer oberoende i förhållande till OLAF: s direktör, inte bara genom att öka antalet anställda vid kommitténs sekretariat utan även genom att lyfta bort kommittén från både OLAF: s och kommissionens organisationsramar.
Att koncentrera medlen till utredningsverksamheten och att öka övervakningen av denna verksamhet är de viktigaste aspekter som måste beaktas i fråga om OLAF.
Mina damer och herrar!
Jag anser att vi har gjort ett gott arbete i utskottet.
Vi uppfyller våra skyldigheter gentemot våra väljare och unionens skattebetalare.
Det är därför med varm hand som jag överlämnar detta betänkande till kammaren.
