# ID: svediakorp-gov442262
# author: Fischler, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 971
# sentences: 43
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Kommissionen välkomnar de två betänkandena av Margrietus van den Berg och Neil MacCormick.
Kommissionen är tacksam för parlamentets stöd för de förslag som syftar till att förbättra lagstiftningen, genom att till exempel göra konsekvensanalyser, fastställa minimikrav för samråd med berörda parter, fastställa riktlinjer för insamling och användning av sakkunnigutlåtanden och förenkla gemenskapens lagstiftning.
Nästa vecka kommer kommissionen att lägga fram sin årliga rapport om bättre lagstiftning 2003, där det för första gången ges en översikt över allt arbete som för närvarande pågår för att förbättra lagstiftningen och politikens utformning inom EU.
I samma syfte ingick parlamentet, rådet och kommissionen nyligen ett interinstitutionellt avtal för 2003 om bättre lagstiftning.
Detta är ett stort steg i rätt riktning och garanterar att samtliga institutioners behörighet kommer att respekteras till fullo i vårt framtida arbete med att förbättra lagstiftningen.
I dag vill jag dock fokusera på de två kärnfrågor som har lyfts fram av Margrietus van den Berg, nämligen samråd med aktörer och berörda parter och de råd som experter bör bidra med.
Vilka är principerna och miniminormerna för samråd med berörda parter?
Vår första uppgift är att tillhandahålla konsekventa och tydliga ramar för samråd med dessa grupper.
Här delar kommissionen helt Europaparlamentets åsikt att samråd inte kan ersätta parlamentarisk demokrati och framhåller att syftet med att ha minimikrav för samråd är att ge aktörerna en röst, men inte rösträtt.
Med andra ord handlar detta inte om att fatta beslut utan om att göra sig hörd.
Det är fortfarande företrädarna för Europas folk som måste fatta besluten.
Dessa åtgärder kommer heller inte att påverka de två rådgivande organen Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs och Regionkommitténs institutionella roll.
De allmänna principer och minimikrav för samråd som kommissionen fastställt kan även ligga till grund för ett mer omfattande interinstitutionellt avtal.
Kommissionen håller även med parlamentet om att samrådsprocessen inte får försena lagstiftningsprocessen och betonar att minimiperioden på åtta veckor för offentligt samråd ger en god balans mellan behovet av effektivt beslutsfattande och tillhållande av nödvändiga synpunkter från externa parter.
För att göra samrådsprocessen mer öppen har kommissionen offentliggjort en formell och strukturerad förteckning över rådgivande organ.
Denna information kan erhållas från databasen med rådgivande organ.
Att fastställa riktlinjer för insamling och användning av sakkunnigutlåtanden är en annan viktig åtgärd av kommissionen för att förbättra metoderna att utarbeta förslag.
Som vi betonade i vitboken måste de europeiska styrelseformernas normer för insamling och användning av sakkunnigutlåtanden förbättras.
Riktlinjerna, som omfattar alla avdelningar inom kommissionen som begär och använder sig av råd från experter, syftar just till att se till att strikta normer och beprövade och testade förfaranden utgör en integrerad del av arbetskulturen hos samtliga avdelningar inom kommissionen.
Det är dock inte bara genom noggranna förberedelser som kommissionen måste förbättra kvaliteten på sitt arbete – den måste även göra denna process mer öppen.
Därför kommer kommissionen i nästa vecka att anta en ny förlaga till motivering för alla sina förslag, som innebär att de resonemang och fakta som ligger bakom vart och ett av dem måste redovisas.
Detta beslut omfattar även expertkunskap och samråd med berörda parter.
Jag skulle nu vilja övergå till Neil MacCormicks betänkande om trepartsavtal och trepartsöverenskommelser.
Tillvägagångssättet i detta betänkande ligger i linje med kommissionens förslag och är lika ambitiöst som förnuftigt.
Ambitiöst därför att det syftar till att stärka de lokala och regionala myndigheternas ställning och ge dem ett större ansvar för genomförandet av gemenskapens förordningar och åtgärder, på vilket kraven blir alltmer högljudda.
Detta bör föra unionens regioner närmare varandra.
Ingåendet av trepartsavtal och trepartsöverenskommelser kan vara en intressant utveckling när vissa av gemenskapens politikområden genomförs.
Samtidigt är det även en förnuftig strategi eftersom vi inte ifrågasätter behovet av att successivt fortsätta denna utveckling.
Kommissionen hade samma tanke när den antog meddelandet om trepartsavtal och trepartsöverenskommelser i december 2002, som den lovade i vitboken om EU: s styrelseformer.
Även där föreslog vi en inledande försöksperiod – en fas som redan har inletts.
I miljöpolitiken har tre europeiska städer redan påbörjat förberedelser i syfte att ingå en trepartsöverenskommelse.
Trepartsöverenskommelser kan inom kort även komma att ingås som ett led i åtgärder för att genomföra hållbarhetspakten.
När det gäller regionalpolitiken är kommissionen övertygad om att ökad decentralisering behövs.
Trepartsavtal mellan kommissionen, medlemsstaten och regionen skulle kunna ingå i ett nytt system för att genomföra strukturfonderna.
Detta skulle dessutom innebära att ännu mer ansvar överförs till regionerna och till de som arbetar med regional utveckling.
Ett visst mått av försiktighet krävs dock.
För det första måste vi, som föredraganden har begärt, granska pilotfasen och utvärdera resultaten.
För det andra måste vi fundera över vilka rättsliga, politiska eller institutionella hinder som i vissa fall kan försvåra tillämpningen av sådana överenskommelser.
Därför skulle jag, särskilt i regionalpolitiken, vilja skilja mellan två olika faser: fasen då utvecklingsstrategin fastställs, då det är önskvärt att myndigheter på lägre nivå än statlig deltar – förutsatt att detta är förenligt med den berörda medlemsstatens konstitutionella system –, samt genomförandefasen.
Här är det nödvändigt att beakta vilken effekt dessa nya avtal kan få på tillämpningen av bestämmelserna om användning av budgetmedel och på de skyldigheter som kommissionen måste fullgöra i egenskap av fördragens väktare.
Vi måste dessutom kontrollera om det finns en risk att kommissionen åläggs ytterligare administrativa och övervakande uppgifter.
Slutligen skulle jag vilja försäkra föredraganden att kommissionen, i enlighet med hans önskemål, har för avsikt att göra parlamentet delaktigt i genomförandet och utvärderingen av framtida trepartsöverenskommelser.
