# ID: svediakorp-gov442237
# author: Andria (PPE-DE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 360
# sentences: 18
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Fru talman, kommissionär Solbes, mina damer och herrar!
Jag har lagt märke till att man i fråga om stabilitets- och tillväxtpakten i vissa fall har gjort överdrivna påståenden och dragit förhastade slutsatser.
Jag syftar också på Hans-Gert Poettering: Jag menar inte att Giulio Tremonti uppmanade medlemsstaterna att dra på sig skulder, utan snarare att se mera till innehållet än till formen för vad som har hänt.
Jag instämmer inte heller i Graham Watsons anförande, när han talar om en urvattnad pakt.
Det italienska ordförandeskapet har lyft upp den ur det vatten den höll på att drunkna i.
Ännu mindre tycker jag att jag kan hålla med dem som hävdar att pakten är död.
Om vi i stället ser till fakta, måste vi tvärtom vara överens om att pakten fortfarande lever och att det italienska ordförandeskapet har lyckats rädda den, t.o.m. i en situation där det fanns mycket påtagliga svårigheter.
Ordförandeskapet har lyckats uppnå ett enhälligt antagande, således inklusive ett godkännande även från de mest rigorösa staterna, av slutsatser som innehåller viktiga förpliktelser om att respektera pakten, budgetdisciplinen och genomförandet av strukturella reformer.
Detta har inte diskuterats i medlemsstaterna, än mindre i Europaparlamentet.
Beträffande kommissionens rekommendation är frågan enkel: Kommissionen presenterade rekommendationer som, samtidigt som de helt följer fördraget, skulle bli föremål för omröstning i rådet.
Rådet förkastade dem, eftersom man inte fick den majoritet som krävs enligt samma fördrag.
Vad borde det italienska ordförandeskapet ha gjort?
Noterat förkastandet av kommissionens rekommendationer utan att vidta någon annan åtgärd?
Gett Frankrike och Tyskland frihet att agera?
Förklarat hela processen ogiltig?
Jag tror att det i detta fall verkligen skulle ha blivit tal om en död pakt och om rådets oansvariga agerande.
I stället valde det italienska ordförandeskapet det enda möjliga sättet att rädda pakten.
Ställt inför omöjligheten att anta kommissionens rekommendationer föreslog det att man skulle anta de slutsatser i vilka Frankrike och Tyskland förband sig att uppdatera åtgärderna för att minska underskottet och att temporärt inställa förfarandet.
