# ID: svediakorp-gov442231
# author: Figueiredo (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 715
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Först av allt välkomnar jag det faktum att vi nu håller denna debatt som jag begärde i september, innan EU: s finansministrar nyligen beslutade att inte tillämpa något strafförfarande mot Frankrike och Tyskland för att de brutit mot bestämmelserna i stabilitetspakten.
De bevisade faktiskt att vi gjorde rätt i att fördöma orimligheten i kriterierna för nominell konvergens, som har lett till välkända och förödande konsekvenser i form av lågkonjunktur, växande arbetslöshet och de fattigdomsnivåer som Portugal för närvarande upplever.
Vi har redan sagt här vid flera tillfällen att stabilitetspakten är värdelös.
I debatten i oktober förra året bekräftade vi att vi instämmer i ordförande Romano Prodis och kommissionär Pascal Lamys påpekanden om att pakten är dum, i likhet med alla rigida beslut, och att den är ett grovt instrument för ekonomisk styrning, som måste ersättas av något intelligentare, eftersom 3-procentsregeln helt klart är föråldrad.
Tyvärr handlade dessa herrar inte i överensstämmelse med sina påpekanden och misslyckades att presentera ett förslag till översyn av pakten.
De var rädda för att dra i gång förfarandet vid alltför stora budgetunderskott mot Frankrike och Tyskland, som de hade gjort mot Portugal.
Och då hände det oundvikliga: Tyskland och Frankrike accepterade inte kommissionens förslag.
Kommissionen sade naturligtvis att den skulle fortsätta att tillämpa fördraget och att den förbehåller sig rätten att se på konsekvenserna av rådets slutsatser och att avgöra vilken åtgärd den kan vidta.
Men är det någon som tror att kommissionen kommer att göra något mot Frankrike och Tyskland, om regeringarna i dessa länder inte går med på det?
Som vi alla vet kommer den inte att göra det.
Den fråga som kvarstår är: varför behålla en pakt som är meningslös?
Vi vet att den text som godkändes av Ekofin bara tillämpar regler som tidigare aviserats av de tyska och franska regeringarna, varigenom den accepterar att dessa länder har misslyckats att leva upp till Maastrichtkriterierna under tre år i följd.
Vidare råder det ingen tvekan om att de skulle kunna utsträcka detta till fyra eller fem år om de behövde mer tid … Det står nu klart vem som kontrollerar stabilitetspakten, vem som har makten och styrkan i Europeiska unionen redan innan det nya konstitutionella fördraget har trätt i kraft.
Det bör påpekas att det var Tyskland som begärde stabilitetspakten, med dessa oacceptabla kriterier för nominell konvergens.
Men som vi nu kan se, gjorde man det för att tvinga andra att följa bestämmelserna.
Visst kan kommissionär Pedro Solbes Mira säga att rådets beslut inte respekterar vare sig reglerna eller andan i stabilitetspakten.
Kommer han nu att avgå, sedan hans auktoritet har undergrävts på detta sätt?
Frankrike var naturligtvis mer realistiskt och hävdade att rådet har ett annat sätt att genomföra stabilitetspakten och därigenom rättfärdigar landets brott mot pakten, samtidigt som man framförde krav på förändringar genom vad man kallade ” berikandet ” av stabilitetspakten.
Detta är en ståndpunkt som också andra har framfört här.
En del har faktiskt sagt att pakten inte är död: den är bara nedfryst tills de rika och mäktiga länderna beslutar att den kan tinas upp därför att deras problem har lösts.
Vi vet att ECB-rådet också var för ett antagande av kommissionens förslag.
Kommer även ECB-rådet att avgå eftersom det har tillåtit sig att ignoreras av rådet?
Vi som alltid har varit motståndare till stabilitetspakten har under lång tid krävt att den tills vidare skall upphävas, för att man skall kunna revidera dess dumma kriterier för nominell konvergens, som inte tar hänsyn till den faktiska situationen i varje land och deras olika nivåer i fråga om socioekonomisk utveckling och som blandar ihop produktiva utgifter och icke-produktiva utgifter när budgetunderskottet räknas fram.
En sak är emellertid säker: hyckleriet hos de människor – och de finns också i Portugal – som använder stabilitetspakten som argument för att rättfärdiga antisociala politiska åtgärder blir nu ännu mera påfallande.
Låt oss begrava den här pakten!
Låt oss söka alternativa politiska åtgärder som prioriterar sysselsättning, offentliga tjänster av hög kvalitet, hållbar utveckling och folkets välfärd!
