# ID: svediakorp-gov442229
# author: Goebbels (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 650
# sentences: 37
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Ekofinrådets misslyckande med att fatta ett beslut om de tyska och franska underskotten lämnar en bitter eftersmak.
Det är aldrig klokt att sätta sig över fritt accepterade regler.
Det är ett förfärligt steg att ge allmänheten intrycket av att vissa stater i unionen är mer jämlika än andra, att Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike har rätt till speciell behandling därför att de är Europas drivande kraft.
Vad socialisterna beträffar är stabilitet ett allmänintresse som måste försvaras.
Det kommer emellertid inte att finnas någon stabilitet utan tillväxt.
I flera år har den socialistiska gruppen begärt en intelligent revision av pakten, som lägger all sin tonvikt på stabilitet och ingen på tillväxt.
Pakten är alltför rigid.
Den är bunden av kriterier som, även om de har accepterats fritt, inte tar hänsyn till realiteterna i de ekonomiska cyklerna.
Jag håller med Giulio Tremonti på denna punkt.
För det första, det finns en inställning som går ut på att ” en storlek passar alla ”.
Vissa stater laborerar med en offentlig skuld på omkring 60 procent, medan andra har en skuld på över 100 procent av sin bruttonationalprodukt.
Pakten tar inte hänsyn till dessa väsentliga skillnader.
Sedan finns det sanktioner som det är omöjligt att genomföra.
Att be en stat i lågkonjunktur att sätta undan pengar eller att betala höga böter är som att försöka bota någon med anemi genom åderlåtning.
Ställd inför de tyska och franska underskotten ville kommissionen garantera att reglerna respekterades.
Den kunde inte göra annat.
Men nu när reglerna har havererat, kan kommissionen inte fortsätta att svinga lagens tavlor.
När ett land faktiskt sätter sig över lagen, måste förfarandet anpassas till detta.
Under alla omständigheter kan den ekonomiska politiken inte begränsas bara till iakttagande av procedurerna.
På den punkten håller jag också med Giulio Tremonti.
Av samma skäl motsätter sig min grupp att man vänder sig till EG-domstolen.
Vi har att göra med ett politiskt problem, som kräver en politisk lösning.
Vi behöver inte ta till domstolsbeslut.
Eftersom vissa av paktens nyckelbestämmelser uppenbarligen blev föråldrade av det prejudikat som drevs fram av Ekofinrådet, måste pakten förbättras.
Om Portugal, Grekland eller Luxemburg skulle drabbas av alltför stora budgetunderskott i morgon vore det otänkbart att kommissionen skulle kunna lägga fram förslag som går längre än vad Ekofinrådet accepterade i fråga om Tyskland och Frankrike.
Den absoluta regeln om lika behandling av medlemsstaterna förbjuder helt enkelt detta.
Ordförande Romano Prodi har just framhållit att det efter en allvarlig kris är nödvändigt med innovativa lösningar.
Jag vänder mig därför till kommissionär Pedro Solbes Mira, som efter att ha predikat dygd nu måste predika intelligens.
Efter att modigt ha försvarat principerna är det nu bara kommissionen som har frihet att föreslå en stabilitets- och tillväxtpakt, som är både rigorös och mer flexibel.
Den måste t.ex. vara rigorösare genom att kräva att staterna behåller en balanserad budget, när tillväxten överskrider 3 procent.
Den måste vara rigorösare genom att kräva att staterna minskar sin skuld när tillväxten överskrider 3 procent.
Den måste däremot vara mer flexibel i tider då situationen inte är lika positiv, framför allt genom att ge staterna möjlighet att dra av investeringskostnader när budgetunderskottet räknas fram i enlighet med den brittiska gyllene regeln.
Enligt kommissionen genererar investeringskostnader på 1 procent ytterligare tillväxt på 0,6 procent av BNP.
Till exempel investerar Förenta staterna för närvarande 3 procent av sin BNP, medan Europa bara investerar futtiga 1 procent.
Om vi tittar på den ekonomiska tillväxten på båda sidor om Atlanten, ser vi ett dogmatiskt Europa och ett pragmatiskt Amerika.
Jag står inte här och uppmanar till underskott i amerikansk stil …
