# ID: svediakorp-gov442223
# author: Herzog (GUE/NGL ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 722
# sentences: 39
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Vi välkomnar verkligen den politiska debatt om stabilitetspakten som nu börjar.
Prodi inledde debatten och den togs upp igen av Ekofinrådet.
Kommissionen gör helt fel när den jämställer efterlevnaden av reglerna med den politiska bedömningen.
Lagen är flexibel, när verkligheten kräver det, och det är sedan politikernas plikt att tolka den.
Denna pakt, som nu håller på att testas mot verkligheten, undertecknades 1997, vid en tidpunkt då kommissionen, centralbanken och många stater proklamerade en period av hållbar tillväxt.
Efter att först ha förnekat att det rådde lågkonjunktur förklarade de sedan att den skulle bli kortvarig och att ekonomin snart skulle återhämta sig.
De som hade så fel borde inte få lära andra några läxor.
I dag är förbättringen av situationen bräcklig.
Den får inte äventyras, framför allt eftersom vi är utsatta för riskerna med dollarfallet och de allvarliga obalanserna i den amerikanska ekonomin.
En del regeringar vill visa sig duktiga som kontrast till de stora stater som anses vara skyldiga.
Dessa kritikers uppträdande verkar emellertid ofta vara opportunistiskt.
I själva verket ligger deras inflationstakt många gånger över genomsnittet – vilket reducerar deras skulder – de ägnar sig åt skattedumpning för att dra till sig kapital och de glömmer bort strukturfonderna, som några av dem får stora bidrag från.
Det finns därför många goda skäl till flexibilitet i pakten.
Den tar inte hänsyn till verksamhetscykeln, den vidmakthåller splittringen, den försöker utdöma straff utan att erbjuda någon uppmuntran, och den kan inte lösa det konstanta och besvärande problem som Europas ytterst svaga tillväxtpotential utgör.
Följaktligen skulle det inte vara en överdrift att fortfarande framställa kommissionen som procedurfrågornas väktare.
Vi behöver en politisk aktör i Bryssel.
Det finns ingen europeisk ekonomisk politik, och vi vill skapa en.
Detta är en brådskande fråga.
Pakten är inte död, vilket bevisas av de utfästelser Frankrike och Tyskland gjort för 2005.
Om den ekonomiska återhämtningen inte kommer till stånd eller om den blir svag, skulle det emellertid bli ytterst svårt att fullfölja dessa utfästelser.
Jag upprepar: reformen är viktig.
I detta syfte är metoden lika viktig som innehållet.
Alla gräl mellan institutionerna och mellan staterna visar tydligt på en flagrant brist på demokratisk kapacitet och legitimitet.
Kollegernas bedömning av disciplinen och kvaliteten i den nationella budgetpolitiken är utan tvekan nödvändig, men den är inte tillräcklig, vilket nämndes tidigare.
Det krävs solidaritet och större delaktighet för att bygga en ekonomisk politik.
I detta avseende anser jag att den interaktiva dialogen mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet, liksom samråden med olika medborgargrupper, är element av avgörande betydelse.
I fråga om innehållet behöver vi både regler och handlingar.
Vi förkastar inte principen om en pakt med regler som syftar till att kombinera stabilitet och tillväxt.
Vi har emellertid tydliga idéer om innehållet.
Vi behöver regler som uppmuntrar till åtgärder i rätt tid och höjer kvaliteten på redovisningen av statens utgifter och inkomster.
Hur kan vi göra anspråk på att legitimera budgetdisciplin, när unionen på ett så skamlöst sätt uppmuntrar till konkurrens på skatteområdet?
Frankrike och Tyskland gör rätt i att begära den skatteharmonisering som ett antal andra stater vägrar att tillåta dem.
Dessa regler måste också garantera kapaciteten att finansiera projekt som anses vara av allmänt intresse.
Vi behöver också handlingar.
Reformen av pakten kommer inte att bli framgångsrik om vi inte som ett komplement också bygger upp en europeisk budgetpolitik med en verklig budget för att bidra till att finansiera de mål om hållbar utveckling och sammanhållning som man enades om vid toppmötena i Lissabon och i Göteborg.
Är det inte orättvist att hindra åtminstone länderna i euroområdet från möjligheten att agera gemensamt i budgetfrågor, när de är delaktiga i en och samma valutapolitik, men saknar ett andra viktigt instrument för den ekonomiska politiken?
Tyvärr finns det en risk för att regeringskonferensen kanske inte öppnar dessa dörrar och att reformen av pakten kanske blir alltför begränsad.
Ni kan därför räkna med att det blir ökade spänningar, som våra debatter i dag bara är en inledning till.
