# ID: svediakorp-gov442216
# author: Tremonti, (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,082
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


. – Herr talman, mina damer och herrar!
Jag skulle vilja tacka för att ni har inbjudit mig att diskutera den ekonomiska stabilitets- och tillväxtpakten med er vid det här sammanträdet.
Låt mig inleda med att gå igenom de händelser som ledde fram till eurogruppens och Ekofinrådets möte den 24 – 25 november.
Under det första halvåret 2003 utfärdade rådet, efter förslag från kommissionen, två rekommendationer om Tysklands och Frankrikes alltför stora underskott den 21 januari respektive den 3 juni, där man uppmanade till en minskning av underskotten så att de understeg referensvärdet på 3 procent före 2004 års utgång.
Det bör noteras att dessa rekommendationer antogs med utgångspunkten att den ekonomiska tillväxten förväntades öka progressivt under året, eftersom de negativa faktorerna skulle undanröjas när kriget i Irak tog slut.
Under de följande månaderna visade det sig emellertid att den europeiska ekonomin utvecklades annorlunda, i en mer negativ riktning än förväntat.
Den ekonomiska tillväxten, som understeg prognosen med ungefär en procentenhet, ledde till att de offentliga underskotten ökade mer än väntat.
Detta resulterade i att Tyskland och Frankrike omöjligt kunde minska sina underskott till en nivå under 3 procent 2004, vilket var vad man ursprungligen hade begärt.
Under andra halvåret 2003, mellan oktober och november, godtog kommissionen uttryckligen denna nya situation fullt ut och föreslog därför två nya rekommendationer om att minskningen av underskottet till en nivå under 3 procent skulle senareläggas till 2005.
Det är framför allt rimligt att anta att om man i början av 2003 hade vetat att euroområdets ekonomi inte skulle komma att utvecklas positivt, skulle 2005 i stället ha angetts i rekommendationerna som det år då underskotten skulle vara justerade.
Mot denna bakgrund vidtog både Tyskland och Frankrike åtgärder för att införliva huvudinnehållet i rekommendationerna.
När det gäller Tyskland har rekommendationerna införlivats direkt i budgetlagstiftningen: för 2004 har åtgärder vidtagits för en strukturell anpassning på 0,6 procent av BNP och för 2005 en justering på 0,5 procent, dvs. totalt 1,1 procent av BNP, vilket är nära kommissionens ursprungliga begäran, utan att detta påverkar minskningen till en nivå under 3 procent 2005.
När det gäller Frankrike har rekommendationerna införlivats först i budgetlagstiftningen och därefter genom andra åtgärder: för 2004 har åtgärder vidtagits för en justering på 0,8 procent av BNP och för 2005 en justering på 0,6 procent, dvs. totalt 1,4 procent av BNP, vilket är nära kommissionens ursprungliga begäran, utan att detta påverkar minskningen till under 3 procent 2005.
Frankrike och Tyskland har dessutom åtagit sig att utnyttja eventuella effekter av en ökad tillväxt för att minska underskottet i enlighet med kommissionens begäran.
Vi får heller inte glömma att Frankrike och Tyskland under 2003 inledde ett intensivt program av välfärdsreformer, vilket fick en avgörande positiv effekt på de offentliga finansernas hållbarhet.
När det gäller den politiska ekonomin är detta en inte oviktig fråga som har tagits upp i anslutning till diskussionen om pakten under året.
I grund och botten har man nått ett brett samförstånd om innehållet i de rekommendationer som har utarbetats av kommissionen respektive om innehållet i de justeringar som har gjorts av Frankrike och Tyskland, först i det arbete som utfördes under oktober och november och därefter inom eurogruppen och slutligen inom Ekofinrådet.
Låt oss gå vidare till procedurfrågorna.
Kommissionen föreslog två rekommendationer i enlighet med artikel 104.9 på grundval av att Tyskland och Frankrike konsekvent har underlåtit att genomföra rådets rekommendationer.
Även om Tyskland och Frankrike godtog innehållet i rekommendationerna, begärde de av politiska skäl en annan form, dvs. att det skulle utarbetas en andra omgång rekommendationer i enlighet med artikel 104.7.
Rådets rättstjänst, som konsulterades i frågan, menade att kommissionen även kunde ha valt – och jag understryker ordet ” även ” – den här andra möjligheten.
Men kommissionen valde att inte göra det.
Nu blev det ett dödläge: det fanns en risk att det viktigaste, nämligen innehållet, skulle gå förlorat av rent formella skäl.
För att komma förbi det här dödläget utan att det förvärrades ytterligare beslöt eurogruppen att med brett samförstånd införliva rekommendationernas innehåll i ett utkast till slutsatser.
Att detta förfarande är tillåtet bekräftades återigen av rådets rättstjänst.
När sedan Ekofinrådet inledde sitt arbete gav kommissionen tydligt uttryck för en annan hållning och uppmanade till en snabb omröstning om den andra omgången rekommendationer för Tyskland och Frankrike.
Det blev inte den majoritet som krävdes.
Det bör noteras att en sådan omröstning som Ekofinrådet genomförde om kommissionens rekommendationer föreskrivs i de gällande bestämmelserna och därför är helt förenlig med dessa bestämmelser.
Sedan man inte lyckats godkänna kommissionens rekommendationer röstade rådet om de slutsatser som tidigare utarbetats i eurogruppen.
Slutsatserna godkändes och diskussionen utmynnade i ett enhälligt antagande av rådets uttalande.
Innehållet i uttalandet kan sammanfattas på följande sätt: stabilitet och tillväxt är grundläggande mål för den europeiska ekonomiska politiken.
Pakten är en viktig väg för att genomföra denna politik.
Pakten har kallats ” enfaldig ”.
Vi har visat på motsatsen, vi har visat att pakten kan tolkas flexibelt och omdömesgillt.
Pakten kan genomföras genom att man på ett mer rationellt sätt anpassar budgetdisciplinen till positiva eller negativa ekonomiska cykler och uppmanar till strukturreformer som syftar till att utveckla en tillväxtpotential.
Mot denna bakgrund är varken paktens bokstav eller anda död, tvärtom: liksom tidigare kommer vi även framöver att arbeta inom ramen för denna pakt, och med kommissionens stöd kommer detta att ske i samarbete och samförstånd.
Slutligen skulle jag vilja säga att vi hittills har talat mycket om förfarandet och lite om ekonomin.
I tillväxtstrategin är det, som redan har nämnts, nödvändigt att pakten tar hänsyn till de ekonomiska cyklerna och strukturreformerna: detta är nödvändigt, men det räcker inte.
För sex månader sedan, i början av detta sex månader långa ordförandeskap, lade vi för parlamentet fram en handlingsplan för tillväxt.
Planen fick stort stöd av parlamentet och nu måste planen genomföras.
Annars krävs det nya utvecklingsinitiativ.
Kommissionen, regeringarna och marknaderna har en avgörande roll för tillväxtstrategin, men Europaparlamentet måste också vara en viktig drivkraft: för antingen är den ekonomiska politiken ett politikområde eller också inte.
