# ID: svediakorp-gov442205
# author: Corbett (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 619
# sentences: 26
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman!
Det framgår tydligt av diskussionen att alla vill bli färdiga i december.
Problemet är att alla vill göra sina eftergifter i allra sista minuten – och helst inte alls.
Det finns därför en risk att vi trots en allmän vilja att avsluta vid Europeiska rådet i december precis som i Nice får en situation där diskussionen pågår långt in på natten då överenskommelser fogas samman i sista minuten.
Det finns en risk att ingen överenskommelse alls kan nås.
För närvarande håller medlemsstaterna i viss grad sina ställningar.
De intar stränga och fasta positioner trots att de vet att de måste kompromissa om de vill lyckas i december – detta är den största risken för regeringskonferensen.
Jag är övertygad om att en rimlig och acceptabel överenskommelse kan nås om de flesta punkterna, men det finns en som verkar extra besvärlig – röstsystemet i rådet.
Konventet brottades med det urgamla problemet om huruvida vi vill ha jämlikhet mellan staterna eller mellan medborgarna.
Det kom fram till den nya och balanserade lösningen med dubbel majoritet – med den ena rösten räknas varje stat lika och med den andra viktas staterna efter sin befolkning – absolut jämlikhet mellan medborgarna.
Vad skull kunna vara mer rättvist?
Polen, Spanien och några andra länder kräver emellertid fortfarande en återgång till den otydliga Nice-formeln, som varken är särskilt rättvis eller särskilt logisk.
Jag beklagar detta, och hoppas att de kommer att ändra sin inställning.
Jag vet också utifrån diskussioner – särskilt med polska kolleger – hur besvärligt det nationella sammanhanget i Polen är och hur detta tyvärr har blivit en, särskilt för oppositionspartierna – Polen har en minoritetsregering.
Hur kan vi då kompromissa, hur kan vi hitta en väg ut mellan två radikalt olika lösningar?
Får jag, ur en helt personlig synvinkel och helt oförberett, uppmana det italienska ordförandeskapet att ta en titt på det som hände i början av 1990-talet, innan utvidgningen med Sverige, Finland och Österrike?
Då var det ett stort bråk i rådet om antagandet av systemet med kvalificerad majoritet, sedan om tröskeln – vilken tröskel krävs för att uppnå en kvalificerad majoritet och vad är en blockerande minoritet?
Vid denna tid vägrade en stat – tyvärr och skamligt nog min egen, Förenade kungariket – att förändra systemet.
Den ville behålla samma blockerande minoritet i en utvidgad union, vilket skulle ha gjort beslutsfattandet ännu mer besvärligt.
Man hamnade i ett dödläge.
Vad hände, i ert eget land, herr talman?
I Ioannina nåddes en kompromiss – den så kallade Ioanninakompromissen – genom vilken unionen övergick till det nya systemet, men man antog en deklaration som sade att stater som var i minoritet men som ändå inte skulle ha röstats omkull enligt det gamla systemet i framtiden kunde välja att motsätta sig beslutet och kräva att diskussionen fortsatte.
I praktiken användes aldrig denna bestämmelse men den gjorde att ingen förlorade anseendet vid den aktuella tidpunkten, vilket möjliggjorde övergången till det nya systemet.
Kanske är något i denna linje den enda vägen framåt i den mycket besvärliga frågan om dubbel majoritet.
Kanske borde vi gå över till det nya systemet, men med en deklaration som gör att staterna – eventuellt under en övergångsperiod – kan åberopa det gamla systemet om de finner sig vara i minoritet.
Jag är säker på att de inte skulle göra det speciellt ofta, men det skulle göra att de kunde bevara sitt anseende nu och att de kunde återvända hem med en acceptabel lösning.
