# ID: svediakorp-gov442198
# author: Schulz (PSE ). (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2003-12-03
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 644
# sentences: 23
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


– Herr talman, mina damer och herrar!
Jag vill börja med att be er ursäkta min sena ankomst.
Livet straffar dem som kommer för sent, till skillnad från vice talman Giorgos Dimitrakopoulos, som varit överseende nog att ändå låta mig få ordet, vilket jag är mycket tacksam för.
På min grupps vägnar, men också – och i synnerhet – på de tyska socialdemokraternas vägnar, vill jag tacka vår egen regering och det italienska rådsordförandeskapet.
Roberto Antonione, min tacksamhet mot det italienska ordförandeskapet kanske kan verka något förvånande, men den är djupt känd, eftersom jag har fått intrycket att det italienska ordförandeskapet verkligen gör en imponerande ansträngning i fråga om att försvara resultaten av konventet och att hålla ett öga på ett antal obetänkta handlingsriktningar som uppenbarligen dominerar regeringskonferensen.
Jag vet att min egen regering, förbundsstaten Tysklands, för närvarande gör tappra försök på regeringskonferensen för att ta vissa medlemsstaters regeringar ur deras övertygelse att de inte behöver ta till sig några av de progressiva saker konventet beslutat om för unionen och leda dem in på kompromissernas väg.
För detta måste vi parlamentsledamöter vara särskilt tacksamma, för allt annat skulle innebära ett allvarligt hot mot Europeiska unionen både i dess nuvarande form och i dess kommande.
Jag vill framhålla två punkter som vi anser ha särskilt central betydelse.
Den första gäller kammarens budgeträttigheter.
Vissa finansministrar tycks ha övertygat sina regeringskolleger – men förhoppningsvis inte sina regeringschefer – att begränsa enhälligheten i fråga om budgetpropositionen och att övergå till rådgivning snarare än godkännande, vilket skulle innebära dels att man begränsar en av parlamentets rättigheter, dels att man villkorar parlamentets rätt att ge det slutliga godkännandet i budgetförfarandet – vilket faktiskt är den kraftfullaste rättighet kammaren har i fråga om budgeten – genom att göra det till en rättighet som delas mellan rådet och parlamentet.
Det verkar som att en del är fast beslutna att, som en del av konstitutionsbildningsprocessen, sikta in sig på denna Europaparlamentets grundläggande rättighet.
Det enda man kan säga om detta är att om man vill ge unionen en konstitution, kan man inte mena allvar när man på detta sätt angriper rätten att godkänna budgeten, vilket är ett prerogativ för den framtida huvudsakliga lagstiftande myndigheten, nämligen Europaparlamentet.
Låt mig därför tala om att de som angriper våra budgeträttigheter angriper konstitutionen i sin helhet.
Vi i kammaren skulle därför göra rätt i att tydligt signalera till regeringskonferensen att detta är något som parlamentet verkligen ser mycket allvarligt på.
Detta leder mig till min andra punkt.
Vi menar att vi måste kompromissa när det gäller röstfördelningen och kommissionens sammansättning, och att båda sidor kan och måste leva med dessa kompromisser.
Jag förstår fullständigt att de mindre medlemsstaterna är rädda att hamna i minoritet.
Deras farhågor må vara befogade eller inte – den saken är det inte min uppgift att bedöma.
Vilka kompromisser som än beslutas får inte kammaren glömma att det i nästa parlament kommer att finnas 732 ledamöter, och detta är ganska många till att börja med.
Det är fullt möjligt att antalet parlamentsledamöter i denna kammare mellan 2007 och 2009 kommer att öka till 800.
Inför eventuella ytterligare försök att öka antalet parlamentsledamöter kan jag bara säga att vi inte vill bli ett slags kinesisk folkkongress – vi vill vara ett fungerande parlament.
Även på denna punkt ber jag rådet, dess italienska ordförandeskap – som jag vet är angeläget om att låta förnuftet råda – och regeringskonferensen att verkligen finna en lösning som kan möjliggöra parlamentets fortsatta arbete.
Jag kom för sent och jag har pratat för länge, så nu, herr talman, tackar jag för mig.
